Egoist

Glest blir det. Mellan mina inlägg. Inläggen här på bloggen.  Det får vara så nu. Glest. Måste få vara så. Jag hittar varken tiden, orken eller inspirationen.
Men jag tror inte att jag slutat. Med bloggandet. Neej, jag tycker alldeles för mycket om att skriva.
Just nu ligger mitt fokus på mamma. Min lilla mamma. Som blivit Örebroare vid 89 års ålder. Mot sin vilja. Pga min vilja. Att ha henne nära. På cykelavstånd.
Det har jag nu. Men mamma tycker inte att det är bra. Jo, det är bra att jag är nära. Men hon saknar Hallsberg. Hur man nu kan göra det =))   Men det är en annan historia.
En trygghet skapas ju var man än bor. Efter lång tid. Mamma bodde 30 år alldeles exakt, nästan på dagen, i Hallsberg.
Hon saknar sina vänner. Förstås. Tanterna som kom och tittade in, hälsade på.
Men, nu är det som det är. Går inte att backa bandet. Bara att gilla läget, liksom. Svårt är det. Att fatta beslut som drabbar någon annan, mot deras vilja.
Alternativet att bo kvar i sin egen lägenhet, det fanns ju inte. Och det köper mamma. Men, det finns ju boenden för gamla. lite halvdementa tanter (och farbröder) även i den gamla hemorten.  Så visst. Jag erkänner. För nästan första gången i mitt liv. Jag har agerat egoistiskt. Tänkt på mig själv. På mitt eget bästa. Att jag skulle slippa sitta så mycket i bilen, och få ont. Att jag kan vara hos henne på mindre än 10 minuter med cykeln. Att jag kan komma mycket oftare.
Men jag undrar om beslutet är värt alla tankar jag har nu? Alla "Vad har jag gjort-tankar?"
Tiden får väl utvisa det. Just nu är det tungt för oss båda.
Det är ju synd att inte tanterna i Hallsberg har bil. Kanske inte ens körkort.  Färdtjänst kanske? I alla fall någon?
Ett av mammas bekymmer just nu: "Jag hann ju inte säga adjö till personalen på Konsum. De undrar väl om jag har börjat handla på ICA istället..."

Konstig saknad

Det är en konstig saknad. Att sakna någon som fortfarande finns. Någon som ibland fortfarande är som min vanliga mamma. Eller ja, inte riktigt förstås. Men lite grann som hon. Jag tror sällan jag tyckt så synd om någon, som jag gör nu. Om mamma. För det mesta är hon medveten om sina brister nämligen. "Men, vad dum jag är!" t.ex. när det kommer något som är bort i tok.
Eller som nu några dagar/nätter när allt bara varit kaos. Jag kan inte ens föreställa mig vilken stressnivå det måste innebära. Att inte veta var man är? Att inte veta varför? Att inte veta tid överhuvud taget? Att inte veta vad det betyder när jag säger att jag kommer på onsdag? Varför kommer jag inte NU? Att inte kunna få veta att man ska få flytta om en vecka? För att det skapar för mycket oro. Bättre att få veta i samma ögonblick det ska ske, tydligen.

Jag är utrustad med ett stort samvete. Ett stort dåligt samvete. Det är väl både bra och dåligt. Skulle ibland önska att det kunde krympa lite, i alla fall från och till.

Men nu ska det snart bli andra ordningar på torpet. Ja, inte vad gäller mammas sjukdom tyvärr. Men jag kommer att slippa ifrån det ständiga pendlandet till andra orten. Kan sätta mig på cykeln och trampa 6-7 minuter. Sedan är jag hos henne. Längtar.

På tal om att få veta saker i samma ögonblick som de ska inträffa. Jag om någon borde vara bra på detta. Att leva i nuet. Carpe diem. Mindfulness. Omringad som jag är av "här och nu personer". I alla generationer.
Men jag kan inte lära mig det. Hur svårt kan det va? Träna, träna, träna.
Kanske kan jag lära mig lite längre fram, När inte huvudet måste vara så fullt hela tiden. Av kom-ihåg. Just nu har jag listor både i mobilen och på papper och i kalendern. Ofta är det samma listor, men för säkerhets skull...

Skilda världar

Dottern o jag såg för länge sedan en svensk serie på tv, "Skilda världar".  Nu har hon den på dvd, och den är jääätte-bra!
Jag lånar bara rubriken. Tycker den passar in på veckan som varit.
Någon, som är väldigt nära mig har denna vecka gottat sig i solen, vid havet, på kusten. Verkligen laddat batterierna inför skolstarten. Tankat a-vitaminer och diverse intryck. Ett hav som en spegel ibland. Färska räkor. You name it. Snacka om att hösten blir lättare.
(Detta kan man ju då läsa om på facebook, med tanke på förra inlägget. Kanske det inte stämmer till 100%, men någon vill iaf få mig att tro att det varit heeelt underbart. Och detär inte svårt att slå min vecka vad gäller tankning).

Min vecka har varit 5 dagar hos mamma på korttidsvården, med enträgna försök att trösta henne. Hon vill verkligen inte vara där, och hon vill inte ha så ont. Programmet som sjukgymnasten i tisdags sa att det är avgörande för framtiden, att hon får hjälp att genomföra varje dag - jaa, i dag sa jag till för tredje gången. Ingen har hjälpt henne hittills. Blir man trött eller?
Huva, jag förstår att hon vill hem, eller iaf någon annanstans. Och det lär väl dröja. Finns inga platser i Ö-o.

Nog om det. Skilda världar. Ni fattar? Jag känner att jag inte har tankat alls, snarare dränerats. Aldrig har jag känt en sådan oro inför skolstarten, en oro att jag inte ska orka.

Näe - snart måste det väl bli min tur att fyllas på? Jag älskar verkligen min mamma, men det är ju inte särskilt upplyftande att vara där och hälsa på, där hon är nu. Nedslagen blir jag. Och i dag sa hon att det blir så ledsamt och långsamt när vi (dottern o jag) åker. Och inte vet jag när jag klarar att åka nästa gång. Kanske inte förrän till helgen.

Ett litet steg in i den andra världen. Kanske en fot i varje? Det skulle behövas. Snart. Annars vet jag inte.
Men, man är starkare än man tror.  Och vad jag minns från tv-serien, så klarade sig folket från båda sidor, ganska bra. Till slut. Kanske måste kolla upp det. Dottern vet.

Är det verkligen bara jag?

I morse på datorn. Ja, då var det där igen.  Bilder och små texter. Även från mig. Facebook.
Jag gillar Facebook. Postar själv rätt många små inlägg.  Tycker det är roligt att ha kontakt med vänner o bekanta, utan att behöva krångla till det.
Det jag inte tycker om är att jag känner mig så annorlunda. Även på Facebook. Precis som i verkliga livet. Det är visst bara jag som deppar. Som gråter. Som har ont. Som inte orkar med livet. Som ofta känner mig bortprioriterad (inte av mina vänner, utan ännu närmare håll). Som inte duger.
Och då skriver jag det. På Facebook.
Jag är ju inte dum, så jag fattar att alla andra också har sina lågvatten-nivåer här i livet. Men det syns inte i inläggen på FB. Och jag är inte så dum att jag menar att alla bara ska skriva om att de är ledsna.
Men; jag är heller inte så dum att jag tror att alla mår så bra/har det så bra, som det verkar på sajten.
Visst, kan hålla med om att det väl är trevligare att läsa om att solen skiner, alla mår toppen och livet leker. Än att läsa om hur jobbigt det är att bara leva.  Men ändå, någon mer kanske känner så? Skriv det då!
Nu tänker jag på dem som postar MÅNGA inlägg VARJE dag, observera detta. Gör man som de flesta, och lägger in nå´t kanske 3-4 ggr/veckan, såklart att det blir det roliga man skriver om då. Helt ok!
Av olika anledningar är mitt liv rätt tungt sedan länge, så det är väl inte så konstigt att det blir gråa små texter för det mesta. Men, jag försöker verkligen också att mellan gråheten och tårarna, se till att få in ett roligt foto eller en kommentar om något positivt.
Men jag känner personer som postar många inlägg varje dag, och alla är så genom-positiva och fantastiska och underbara. Kan livet verkligen vara så? Ohh, det vore ju en nåd att stilla bedja om!
Den här sommaren t.ex. har jag inte direkt fått någon påfyllning. Av bra energi. Känslan jag har i kroppen och själen, är dränerad. På de flesta plan är jag dränerad. Tom. Ingen bra känsla förstås. Särskilt eftersom jag nu varit ledig 7-8 veckor, haft sommarlov. Det har jag egentligen inte märkt. jag har ju "jobbat" i hemtjänsten, och haft alla sinnen och hela kroppen på helspänn 24 - 7.
Det skulle inte sitta helt fel med en veckas semester nu, i solen, vid havet kanske? Göra ingenting. Inga måste-telefonsamtal, inga blanketter att fylla i , inga prat med läkare, inga sitta-i-bilen-och-få-ont-i-ryggnerven fram o tillbaka till Hbg, inga vård-planeringar mm.   Känna att tiden är min. Bara min.
Jag gör allt för min lilla mamma, men faktum är att det inte bara handlar om henne.  Nen, nej, nej! Allt runt henne är bara en av brickorna i detta spel. Say no more.

Jag brukar länka till bloggen på FB.  Hmm, undrar om jag ska göra det med detta inlägget?
När jag loggar in nästa gång upptäcker jag kanske att jag inte har några vänner kvar?
Men kanske ett positivt litet inlägg under dagen vore på sin plats? Hm, ska göra mitt bästa...

Svår matematik

Matematik kan vara svårt. Det har aldrig varit min starkaste sida. Jag är mer av en läs-och skriv sort.
När det verkligen gällt, har jag klarat mig bra. Även vad gäller matematiken. På proven i skolan t.ex. Men jag fick kämpa mer med det. Mycket mer.
Jag tycker helt enkelt inte att matematik är så roligt. Punkt och slut.
Innan jag läste till lärare, när jag var förskollärare som jobbade i skolan som lärarvikarie, då minns jag med fasa några episoder. Om matematik. Jag hade ett långt vikariat på mellanstadiet. Som klasslärare och som resurs-lärare. Klassläreriet gick bra. Hade ansvar för sv/so, precis mina ämnen. Resurs-läreriet gick väl sådär. Varje fredag em tror jag det var. Då var jag placerad i en sexa. Med matematik förstås. Inför varje fredag hade jag ingen aning om vad klassen jobbade med. I matematik. Suck. Noll framförhållning. Samt en krånglig matematikbok. Många många uppgifter med logiskt tänkande. Kluringar. Långa lästal med udda lösningar. Usch!
Som tur var hade jag tillgång till en specialpedagog (kanske hette det speciallärare då?). Varje fredag slog vi våra "kloka" huvuden ihop. Och svettades. Och skrattade. Och det slutade varje gång med att en av oss sprang till personalrummet och rådfrågade någon klasslärare. Någon som redan hade gjort dessa uppgifter 100 gånger.
Det var sådana uppgifter som att "Hur många gånger måste man hälla 14,75 l vatten i krukor som rymmer 3,25 dl om det ska bli 1, 15 l vatten kvar i hinken man hade från början?" Alltså typ sådana tal...
Men roligt hade vi! Jag tror klassen också hade ganska roliga fredags-eftermiddagar.
Vi löste ju allt till slut. Ingen sa något om att provresultaten blev sämre för eleverna.  Ibland tror jag att det inte är så farligt att visa att man själv tycker att det är svårt. Då förklarar man på ett tydligare och lättare sätt, är min filosofi.  Men det är klart att man som pedagog ska komma förberedd till lektionerna. Så efter detta har jag alltid sett till att vara MER än förberedd på just matematiklektioner.
Men, nu har ställts inför en svår matematisk kluring.
Hur, jag undrar hur, kan en kvinna som är typ 40 år fira sin dotters 29-årsdag? Fick hon barn i elva års åldern? Nej, det är inte rätt svar. Jag har inte rätt svar. Det måste vara ett räkne-exempel som inte har något svar. Kan det vara så att kvinnans ålder inte stämmer? Att det är ett tryckfel i matematikboken? Möjligtvis.
Om man väger in i det matematiska tänket, att kvinnans lilla mamma är 89 år? Fick HON då barn när hon var i 50års-åldern? Neej...Så någonstans i dessa led finns ett fel. Hitta det om ni kan! Ni som är bra på logiskt tänk.