Är det verkligen bara jag?

I morse på datorn. Ja, då var det där igen.  Bilder och små texter. Även från mig. Facebook.
Jag gillar Facebook. Postar själv rätt många små inlägg.  Tycker det är roligt att ha kontakt med vänner o bekanta, utan att behöva krångla till det.
Det jag inte tycker om är att jag känner mig så annorlunda. Även på Facebook. Precis som i verkliga livet. Det är visst bara jag som deppar. Som gråter. Som har ont. Som inte orkar med livet. Som ofta känner mig bortprioriterad (inte av mina vänner, utan ännu närmare håll). Som inte duger.
Och då skriver jag det. På Facebook.
Jag är ju inte dum, så jag fattar att alla andra också har sina lågvatten-nivåer här i livet. Men det syns inte i inläggen på FB. Och jag är inte så dum att jag menar att alla bara ska skriva om att de är ledsna.
Men; jag är heller inte så dum att jag tror att alla mår så bra/har det så bra, som det verkar på sajten.
Visst, kan hålla med om att det väl är trevligare att läsa om att solen skiner, alla mår toppen och livet leker. Än att läsa om hur jobbigt det är att bara leva.  Men ändå, någon mer kanske känner så? Skriv det då!
Nu tänker jag på dem som postar MÅNGA inlägg VARJE dag, observera detta. Gör man som de flesta, och lägger in nå´t kanske 3-4 ggr/veckan, såklart att det blir det roliga man skriver om då. Helt ok!
Av olika anledningar är mitt liv rätt tungt sedan länge, så det är väl inte så konstigt att det blir gråa små texter för det mesta. Men, jag försöker verkligen också att mellan gråheten och tårarna, se till att få in ett roligt foto eller en kommentar om något positivt.
Men jag känner personer som postar många inlägg varje dag, och alla är så genom-positiva och fantastiska och underbara. Kan livet verkligen vara så? Ohh, det vore ju en nåd att stilla bedja om!
Den här sommaren t.ex. har jag inte direkt fått någon påfyllning. Av bra energi. Känslan jag har i kroppen och själen, är dränerad. På de flesta plan är jag dränerad. Tom. Ingen bra känsla förstås. Särskilt eftersom jag nu varit ledig 7-8 veckor, haft sommarlov. Det har jag egentligen inte märkt. jag har ju "jobbat" i hemtjänsten, och haft alla sinnen och hela kroppen på helspänn 24 - 7.
Det skulle inte sitta helt fel med en veckas semester nu, i solen, vid havet kanske? Göra ingenting. Inga måste-telefonsamtal, inga blanketter att fylla i , inga prat med läkare, inga sitta-i-bilen-och-få-ont-i-ryggnerven fram o tillbaka till Hbg, inga vård-planeringar mm.   Känna att tiden är min. Bara min.
Jag gör allt för min lilla mamma, men faktum är att det inte bara handlar om henne.  Nen, nej, nej! Allt runt henne är bara en av brickorna i detta spel. Say no more.

Jag brukar länka till bloggen på FB.  Hmm, undrar om jag ska göra det med detta inlägget?
När jag loggar in nästa gång upptäcker jag kanske att jag inte har några vänner kvar?
Men kanske ett positivt litet inlägg under dagen vore på sin plats? Hm, ska göra mitt bästa...