Egoist

Glest blir det. Mellan mina inlägg. Inläggen här på bloggen.  Det får vara så nu. Glest. Måste få vara så. Jag hittar varken tiden, orken eller inspirationen.
Men jag tror inte att jag slutat. Med bloggandet. Neej, jag tycker alldeles för mycket om att skriva.
Just nu ligger mitt fokus på mamma. Min lilla mamma. Som blivit Örebroare vid 89 års ålder. Mot sin vilja. Pga min vilja. Att ha henne nära. På cykelavstånd.
Det har jag nu. Men mamma tycker inte att det är bra. Jo, det är bra att jag är nära. Men hon saknar Hallsberg. Hur man nu kan göra det =))   Men det är en annan historia.
En trygghet skapas ju var man än bor. Efter lång tid. Mamma bodde 30 år alldeles exakt, nästan på dagen, i Hallsberg.
Hon saknar sina vänner. Förstås. Tanterna som kom och tittade in, hälsade på.
Men, nu är det som det är. Går inte att backa bandet. Bara att gilla läget, liksom. Svårt är det. Att fatta beslut som drabbar någon annan, mot deras vilja.
Alternativet att bo kvar i sin egen lägenhet, det fanns ju inte. Och det köper mamma. Men, det finns ju boenden för gamla. lite halvdementa tanter (och farbröder) även i den gamla hemorten.  Så visst. Jag erkänner. För nästan första gången i mitt liv. Jag har agerat egoistiskt. Tänkt på mig själv. På mitt eget bästa. Att jag skulle slippa sitta så mycket i bilen, och få ont. Att jag kan vara hos henne på mindre än 10 minuter med cykeln. Att jag kan komma mycket oftare.
Men jag undrar om beslutet är värt alla tankar jag har nu? Alla "Vad har jag gjort-tankar?"
Tiden får väl utvisa det. Just nu är det tungt för oss båda.
Det är ju synd att inte tanterna i Hallsberg har bil. Kanske inte ens körkort.  Färdtjänst kanske? I alla fall någon?
Ett av mammas bekymmer just nu: "Jag hann ju inte säga adjö till personalen på Konsum. De undrar väl om jag har börjat handla på ICA istället..."