Skilda världar

Dottern o jag såg för länge sedan en svensk serie på tv, "Skilda världar".  Nu har hon den på dvd, och den är jääätte-bra!
Jag lånar bara rubriken. Tycker den passar in på veckan som varit.
Någon, som är väldigt nära mig har denna vecka gottat sig i solen, vid havet, på kusten. Verkligen laddat batterierna inför skolstarten. Tankat a-vitaminer och diverse intryck. Ett hav som en spegel ibland. Färska räkor. You name it. Snacka om att hösten blir lättare.
(Detta kan man ju då läsa om på facebook, med tanke på förra inlägget. Kanske det inte stämmer till 100%, men någon vill iaf få mig att tro att det varit heeelt underbart. Och detär inte svårt att slå min vecka vad gäller tankning).

Min vecka har varit 5 dagar hos mamma på korttidsvården, med enträgna försök att trösta henne. Hon vill verkligen inte vara där, och hon vill inte ha så ont. Programmet som sjukgymnasten i tisdags sa att det är avgörande för framtiden, att hon får hjälp att genomföra varje dag - jaa, i dag sa jag till för tredje gången. Ingen har hjälpt henne hittills. Blir man trött eller?
Huva, jag förstår att hon vill hem, eller iaf någon annanstans. Och det lär väl dröja. Finns inga platser i Ö-o.

Nog om det. Skilda världar. Ni fattar? Jag känner att jag inte har tankat alls, snarare dränerats. Aldrig har jag känt en sådan oro inför skolstarten, en oro att jag inte ska orka.

Näe - snart måste det väl bli min tur att fyllas på? Jag älskar verkligen min mamma, men det är ju inte särskilt upplyftande att vara där och hälsa på, där hon är nu. Nedslagen blir jag. Och i dag sa hon att det blir så ledsamt och långsamt när vi (dottern o jag) åker. Och inte vet jag när jag klarar att åka nästa gång. Kanske inte förrän till helgen.

Ett litet steg in i den andra världen. Kanske en fot i varje? Det skulle behövas. Snart. Annars vet jag inte.
Men, man är starkare än man tror.  Och vad jag minns från tv-serien, så klarade sig folket från båda sidor, ganska bra. Till slut. Kanske måste kolla upp det. Dottern vet.