Konstig saknad

Det är en konstig saknad. Att sakna någon som fortfarande finns. Någon som ibland fortfarande är som min vanliga mamma. Eller ja, inte riktigt förstås. Men lite grann som hon. Jag tror sällan jag tyckt så synd om någon, som jag gör nu. Om mamma. För det mesta är hon medveten om sina brister nämligen. "Men, vad dum jag är!" t.ex. när det kommer något som är bort i tok.
Eller som nu några dagar/nätter när allt bara varit kaos. Jag kan inte ens föreställa mig vilken stressnivå det måste innebära. Att inte veta var man är? Att inte veta varför? Att inte veta tid överhuvud taget? Att inte veta vad det betyder när jag säger att jag kommer på onsdag? Varför kommer jag inte NU? Att inte kunna få veta att man ska få flytta om en vecka? För att det skapar för mycket oro. Bättre att få veta i samma ögonblick det ska ske, tydligen.

Jag är utrustad med ett stort samvete. Ett stort dåligt samvete. Det är väl både bra och dåligt. Skulle ibland önska att det kunde krympa lite, i alla fall från och till.

Men nu ska det snart bli andra ordningar på torpet. Ja, inte vad gäller mammas sjukdom tyvärr. Men jag kommer att slippa ifrån det ständiga pendlandet till andra orten. Kan sätta mig på cykeln och trampa 6-7 minuter. Sedan är jag hos henne. Längtar.

På tal om att få veta saker i samma ögonblick som de ska inträffa. Jag om någon borde vara bra på detta. Att leva i nuet. Carpe diem. Mindfulness. Omringad som jag är av "här och nu personer". I alla generationer.
Men jag kan inte lära mig det. Hur svårt kan det va? Träna, träna, träna.
Kanske kan jag lära mig lite längre fram, När inte huvudet måste vara så fullt hela tiden. Av kom-ihåg. Just nu har jag listor både i mobilen och på papper och i kalendern. Ofta är det samma listor, men för säkerhets skull...