OMG!

Jag lovade en beskrivning av en lite galen kväll. I samband med inlägget om min första lägenhet. Om "OMG" hade funnits i mitt/vårt vokabulär då, för så länge sedan - ja då hade det definitivt använts denna kväll. Ett flertal gånger. Säkert av ett flertal personer.
I förra inlägget nämnde jag att några av mina vänner under denna tid, hade hängt med sedan barnsben. Jag nämnde L. Det var hon och jag den här kvällen.

I staden, den stora, fanns många lockelser. Bl.a. en nattklubb eller disco kanske vi sa? Jag tror att en del av er som läser detta varit där. Det fanns naturlitgvis många ställen att besöka, men denna klubb var väldigt populär. Inne. Prisma. Ringer säkert en liten klocka?
Nåja. Det var dit vi hade vårt sikte inställt, L och jag.
Men innan det skulle vi ses i min lägenhet. Dricka vin. Äta räkor. Det var mycket vin och räkor på den tiden. Jaja, det är ju gott.

Den här kvällen utspelar sig i mörkaste vintertid. Kallt. Snö.
Vi åt våra räkor. Drack vårt vin. Spelade musik. Tände ljus. Pratade om ALLT. Hade kul. När klockan närmade sig utgång - ja det var helt enkelt jäkligt kallt och otäckt.
L hade (har) en kusin i staden. En kusin som iaf på den tiden hade det betydligt bättre ekonomiskt ställt än L och jag. Kusin M hade faktiskt en egen bil. Om jag minns rätt var det faktiskt en cab. Inte så mycket nytta av en cab i -20, men ändå. En cab.
L ringde sin kusin. Frågade om skjuts. Och eftersom kusin M mer än gärna tog en tur i sin nya bil, så skulle hon komma och hämta oss. Skjutsa oss de ca 500 metrarna till Prisma. Är det vinter så är det...
Medan vi väntade på kusinen, röjde vi upp lite. Ni vet, röjde bland räkskal och sån´t.

På den här gamla goda tiden hade vi en sed. En sed som praktiskt taget är utdöd i dag. Inte i min åldersgrupp kanske, men bland dagens 20åringar: vi gick hemifrån (på vintern) i stövlar; men hade med oss inneskor. I det här fallet Dansskor!

Kusinen kom. Inkörande på min mörka, ruggiga bakgård i sin fiiiina cab. Tutade. L och jag var lite fnittriga. Samlade ihop våra inneskor i en påse. Tog på våra kappor och stövlar. Innan jag ramlade in i bilen, slängde jag mycket ordentligt påsen med räkskal i den äckliga, stinkande soptunnan på bakgården. Den mycket mörka bakgården.

Så kom vi fram till nattklubben. Ramlade ur bilen. Kusinen for iväg. Hem fick vi ta oss bäst vi kunde. I ärlighetens namn var det ju inte så långt.
Massor av folk utanför. In genom porten. Upp för trappan. Fram till garderoben. Danssko-påsen i ett säkert grepp.
Hejar på killen som jobbade i garderoben. Slänger upp sko-påsen på disken medan jag tar av mig kappan. Påsen går sönder.
Till L:s och min stora förvåning, för att inte tala om garderobs-killens förvåning; ut ramlar inte några skor. Inte en enda liten sula.
Ut ramlar räkskal! I massor. Äckliga, sunkiga räkskal. Det stinker.
Vad gör L och jag? Ja vad tror ni? Vi asgarvar förstås. Skrattar så det inte går att sluta.
Till slut fick vi stopp på oss, och fick hjälp att samla ihop resterna av vår lilla räkfrossa.
Ja kära nå´n!
Det är faktiskt några saker som jag inte minns. Skämdes vi? Hoppas det. Tror inte det. Vi var alldeles för unga och glada för det.
Gick vi in i våra stövlar och dansade? Förmodligen.
Vad jag faktiskt minns, är hur jag står och gräver bland sop-påsarna. I min äckliga tunna, på min sunkiga bakgård.
Och till slut hittade jag våra dans-skor. Som bara behövde en liten uppfräschning före nästkommande lördag.

Himlen runt hörnet

Jag var 20 år. Eller kanske bara 19. Nyinflyttad till den stora staden (i alla fall mkt större än den förra). Ingen pojkvän för tillfället. Studerade. Och partajade. När kassan tillät.
Många vänner hade jag. Både nyfunna och gamla. Vissa faktiskt med ända sedan barnsben. 
En av dessa får ni läsa mer om en annan gång, men vi kan kalla henne L.

Jag bodde i en etta med kök. Ett skafferi man kunde gå in i. Ett badrum med ett sunkigt badkar. En sunkig, riktigt sunkig trappuppgång. Husets entré var mot en ruggig bakgård. Mörkt som bara den. I dag, med allt som händer/hänt i vår stad, jag hade aldrig vågat bo så. Jag kan inte riktigt förstå idag, att mina föräldrar lät mig. Tror inte att de egentligen trodde att jag skulle lämna hemmet så pass tidigt. Tyckte nog kanske att jag kunde pendla med tåget till studierna. Men icke. Jag bara ville bo i staden. Jag var alltid så överbeskyddad. Enda barnet ni vet...Det var t.o.m. pappa som hjälpte mig att få lägenheten. Rivningskontrakt tre månader i taget. Fönster åt ett håll. Mot bakgården. Om jag tittade ut såg jag bara en vägg på en verkstad ca 4 meter bort. Men om jag böjde mig och vred på kroppen, ja då kunde jag med viss anträngning se en glimt av himlen.

I efterskott har mamma erkänt att hon tvingade pappa att vissa kvällar, ta en tur (6 mil t o r) med bilen. In till staden. Till min bakgård. För att se om det lyste i mina fönster. För att se om jag var hemma. Så hon kunde sova lugnt. Nu behöver det ju inte betyda att ngn är hemma för att det lyser?  Hade jag ingen telefon? Jag minns inte. Kan i dag tycka att det är lite rart att de gjorde så. Men hade jag fått reda på det då, jaa gulligt är nog inte ordet jag skulle valt.

I den här lägenheten samlades ofta mina kursare. Jag bodde ju så centralt. Bättre att vara hos mig, än i studentlägenheten i Brickebacken. Om, jag säger om, det skulle slumpa sig så att det efter pluggandet blev någon form av utgång. Då var det väldigt praktiskt att vara på Nygatan.
I den här lägenheten dracks väldigt mycket te också. Det var ju inte alltid fest, oh nej.
Bara nästan alltid. Eller så verkar det bara så i efterhand. Jag minns lite hjärtesorg, förälskelser och demonstrationer mot UHÄ (Universtitets och Högskoleämbetet tror jag) pga högskolereformen. Ja, och pluggandet förstås.
En riktigt dråplig kväll ska ni som sagt få läsa om nästa gång. To be continued...

Hjärnan eller hjärtat

Nu är jag ny-läst. Igen. En fantastisk bok. Fantastiskt skrämmande. Fantastiskt tragisk. Fantastiskt bra. Den heter "Fortfarande Alice" (Still Alice) av Lisa Genova. Om jag säger att jag lånade den på Anhörigcentrums bibliotek. Kanske ni kan gissa?
Rätt gissat. Den handlar om demens. Men - inte vilken demens som helst. En i sammanhanget ung (50 år) kvinna drabbas av tidig Alzheimer.
Skriven utifrån hennes perspektiv. Det känns som en blandning av roman och fakta. Jag kunde riktigt känna paniken i Alice, när hon förstår vad som händer henne.
Ändå är det inte en helt igenom ledsam bok, nej tvärtom.  Dock är en ledsam del när Alice inser att hon nästan glömt vem hennes man och barn är. Och när hon håller på att glömma vem hon själv är. "Jag saknar mig själv". Svårt att föreställa sig.
En härlig del är när Alice och hennes vuxna dotter samtalar om framtiden.
-"Tänk om jag ser dig och inte vet att du är min dotter och inte vet att du älskar mig?"
-Då säger jag att jag älskar dig och du kommer att tro mig".

Jag funderar över kärleken. Finns den i hjärnan eller hjärtat? Om den finns i hjärnan, ja då försvinner den ju på något sätt om hjärnan drabbas. Då vet man kanske inte längre om att man älskar.
Men om kärleken finns i hjärtat, då finns den kvar även om förödelsen i hjärnan är stor.
Jag röstar på den senare teorin.

Nanananananananana.....

Minns ni? Signaturmelodin? Nanananananananana osv. Bok-tips! I och för sig var det väl bok-tips för barn om jag minns rätt, men so what? Här kommer två tips för vuxna.
"Himmelsdalen" av Marie Hermansson, en roman om ett tvillingbyte. Identitetsbyte. Mycket psykologiskt tät roman. Om sinnessjukdom, verklig eller påstådd? Dessutom alltid roligt med bra svenska författare.
"Blindheten" av José Saramago, den har jag nämnt förr. En fantastisk bok. Av en nobelpristagare, minsann. En märklig bok, av en sort som man nog bara läser en gång i livet. Om ett samhälle där alla blir blinda. Varför? Är det en metafor för något annat? Yes! Men det är en riktig upplevelse att läsa den. Man måste bara orka läsa de tättskrivna sidorna, den är värd lite möda.
Allt för i dag.
Nananananananana......

Tid

Jag sitter här och tänker. Eller ok då, jag halvligger här och tänker. Tänker på tid. Undrar vad det är egentligen.
Tänker så knäppa tankar just nu. Jag gör det emellanåt. I dag är mina knäppa tankar följande:
Var finns den tid som redan gått?
Varifrån kommer den tid som väntar?
Knäppa tankar eller hur? Men ganska fascinerande. Vad händer med tiden när den är förbi? Går den till ett annat ställe? Alltså, jag vet faktiskt att tiden inte är samtidig runt jorden. Men jag tänker mer än så. När tiden varit både i Japan, här och i Los Angeles. Var tar den vägen då? Är det samma gamla tid som börjar om igen i Japan då? Eller kommer det hela tiden ny tid, så att säga?
Någonstans måste ju den gamla, förbrukade tiden ha att ta vägen!? Vanish into thin air? Ja, kanske. Förmodligen. Kanske in i det svarta hålet?
Men varifrån kommer den nya tiden då? Den som ännu inte varit. Hur kan tiden veta när det är dags att komma? Tänk om den blir försenad? Eller inte kommer alls?
Ja, jag vet att tiden tar slut för väldigt många människor, varje dag sorgligt nog. Men alla som finns kvar får ju ny tid. Varifrån?
Jaa ni, sån´t här kan jag fundera på en torsdag kväll i oktober. Undrar hur sunt det är?

Pressrelease

Ett kort meddelande. En release.  En nyhet.  Jag har en ny älskling. Så där, då vet ni.
Trots att nyheten nu kommer ut, blir detta mitt kortaste inlägg. Men jag har ett foto på föremålet för min kärlek. Föremålet var ordet, sa Bull
Min nyaste kärlek är orange.

Ibland hittar man rätt. Bara så rätt. Utan att ens leta. Faktiskt utan att ens veta att man letar.

Anhörig

Anhörig. Det är det jag är nu. Har varit på Anhörigfika idag. Trevligt var det. Har varit på Anhörigsamtal. Ska gå en Anhörig-cirkel.
Allt detta är säkert väldigt bra. Om man är anhörig. Och det är jag ju. Nu. Säger dom.
Men - jag har väl alltid varit anhörig. Eller?
Jag hoppas och vill tro, att de allra flesta människor är anhöriga. På något sätt. Till någon. Anhörig är ju inte lika med blodsband. Anhörig är för mig nästan lika mycket en social term.  Tror jag. Tänker att även de som inte har någon släkt eller nära familj, även de kan ju såklart ha en anhörig. En vän. En kollega. Eller nå´n bara. Som kan räknas som anhörig.
Hemska tanke att få frågan om anhöriga, och svara att Neej det har jag inga.  Sedan är det förstås oftast någon som är Närmast anhörig. Just nu är det jag.
I dag satt vi tre generationer på Anhörigfika. Åt tårta gjorde vi. Nästan alla hade någon eller några Anhöriga på besök.
Samtalen pågick som på öar i det solupplysta rummet.Trevligt var det. Sedan att samtalen kanske svajar lite, ja det gör inte så mycket. Huvudsaken är att vi är där. Och att tårtan var god. Tredje generationen hade eget fikabröd med sig, glutenfritt. Men - det hade personalen också fixat. Så den generationen fick liksom dubbelt upp. Hoppade sedan över kvällsmaten, klokt beslut kanske.
Om två veckor är det kräftskiva. I samma rum. Då är vi Anhöriga inbjudna förstås. Det blir säkert också trevligt. Jag kommer att utmärka mig genom att ligga i en BadenBaden, pga ryggen.  Så vi får se vem som behöver mest hjälp av personalen den gången. Sörpla kräftor liggande?  Jodå det går så bra så. Lite värre är det med skalandet. Jag kanske får hjälp av min Anhöriga? Hon var en gång i tiden expert på dessa röda kryp. Det sägs ju att rörelseminnet sitter kvar länge. T.ex rörelsen man gör vid potatisskalning. Så det gäller säkert kräftskalning också.