OMG!

Jag lovade en beskrivning av en lite galen kväll. I samband med inlägget om min första lägenhet. Om "OMG" hade funnits i mitt/vårt vokabulär då, för så länge sedan - ja då hade det definitivt använts denna kväll. Ett flertal gånger. Säkert av ett flertal personer.
I förra inlägget nämnde jag att några av mina vänner under denna tid, hade hängt med sedan barnsben. Jag nämnde L. Det var hon och jag den här kvällen.

I staden, den stora, fanns många lockelser. Bl.a. en nattklubb eller disco kanske vi sa? Jag tror att en del av er som läser detta varit där. Det fanns naturlitgvis många ställen att besöka, men denna klubb var väldigt populär. Inne. Prisma. Ringer säkert en liten klocka?
Nåja. Det var dit vi hade vårt sikte inställt, L och jag.
Men innan det skulle vi ses i min lägenhet. Dricka vin. Äta räkor. Det var mycket vin och räkor på den tiden. Jaja, det är ju gott.

Den här kvällen utspelar sig i mörkaste vintertid. Kallt. Snö.
Vi åt våra räkor. Drack vårt vin. Spelade musik. Tände ljus. Pratade om ALLT. Hade kul. När klockan närmade sig utgång - ja det var helt enkelt jäkligt kallt och otäckt.
L hade (har) en kusin i staden. En kusin som iaf på den tiden hade det betydligt bättre ekonomiskt ställt än L och jag. Kusin M hade faktiskt en egen bil. Om jag minns rätt var det faktiskt en cab. Inte så mycket nytta av en cab i -20, men ändå. En cab.
L ringde sin kusin. Frågade om skjuts. Och eftersom kusin M mer än gärna tog en tur i sin nya bil, så skulle hon komma och hämta oss. Skjutsa oss de ca 500 metrarna till Prisma. Är det vinter så är det...
Medan vi väntade på kusinen, röjde vi upp lite. Ni vet, röjde bland räkskal och sån´t.

På den här gamla goda tiden hade vi en sed. En sed som praktiskt taget är utdöd i dag. Inte i min åldersgrupp kanske, men bland dagens 20åringar: vi gick hemifrån (på vintern) i stövlar; men hade med oss inneskor. I det här fallet Dansskor!

Kusinen kom. Inkörande på min mörka, ruggiga bakgård i sin fiiiina cab. Tutade. L och jag var lite fnittriga. Samlade ihop våra inneskor i en påse. Tog på våra kappor och stövlar. Innan jag ramlade in i bilen, slängde jag mycket ordentligt påsen med räkskal i den äckliga, stinkande soptunnan på bakgården. Den mycket mörka bakgården.

Så kom vi fram till nattklubben. Ramlade ur bilen. Kusinen for iväg. Hem fick vi ta oss bäst vi kunde. I ärlighetens namn var det ju inte så långt.
Massor av folk utanför. In genom porten. Upp för trappan. Fram till garderoben. Danssko-påsen i ett säkert grepp.
Hejar på killen som jobbade i garderoben. Slänger upp sko-påsen på disken medan jag tar av mig kappan. Påsen går sönder.
Till L:s och min stora förvåning, för att inte tala om garderobs-killens förvåning; ut ramlar inte några skor. Inte en enda liten sula.
Ut ramlar räkskal! I massor. Äckliga, sunkiga räkskal. Det stinker.
Vad gör L och jag? Ja vad tror ni? Vi asgarvar förstås. Skrattar så det inte går att sluta.
Till slut fick vi stopp på oss, och fick hjälp att samla ihop resterna av vår lilla räkfrossa.
Ja kära nå´n!
Det är faktiskt några saker som jag inte minns. Skämdes vi? Hoppas det. Tror inte det. Vi var alldeles för unga och glada för det.
Gick vi in i våra stövlar och dansade? Förmodligen.
Vad jag faktiskt minns, är hur jag står och gräver bland sop-påsarna. I min äckliga tunna, på min sunkiga bakgård.
Och till slut hittade jag våra dans-skor. Som bara behövde en liten uppfräschning före nästkommande lördag.