Hjärnan eller hjärtat

Nu är jag ny-läst. Igen. En fantastisk bok. Fantastiskt skrämmande. Fantastiskt tragisk. Fantastiskt bra. Den heter "Fortfarande Alice" (Still Alice) av Lisa Genova. Om jag säger att jag lånade den på Anhörigcentrums bibliotek. Kanske ni kan gissa?
Rätt gissat. Den handlar om demens. Men - inte vilken demens som helst. En i sammanhanget ung (50 år) kvinna drabbas av tidig Alzheimer.
Skriven utifrån hennes perspektiv. Det känns som en blandning av roman och fakta. Jag kunde riktigt känna paniken i Alice, när hon förstår vad som händer henne.
Ändå är det inte en helt igenom ledsam bok, nej tvärtom.  Dock är en ledsam del när Alice inser att hon nästan glömt vem hennes man och barn är. Och när hon håller på att glömma vem hon själv är. "Jag saknar mig själv". Svårt att föreställa sig.
En härlig del är när Alice och hennes vuxna dotter samtalar om framtiden.
-"Tänk om jag ser dig och inte vet att du är min dotter och inte vet att du älskar mig?"
-Då säger jag att jag älskar dig och du kommer att tro mig".

Jag funderar över kärleken. Finns den i hjärnan eller hjärtat? Om den finns i hjärnan, ja då försvinner den ju på något sätt om hjärnan drabbas. Då vet man kanske inte längre om att man älskar.
Men om kärleken finns i hjärtat, då finns den kvar även om förödelsen i hjärnan är stor.
Jag röstar på den senare teorin.