Himlen runt hörnet

Jag var 20 år. Eller kanske bara 19. Nyinflyttad till den stora staden (i alla fall mkt större än den förra). Ingen pojkvän för tillfället. Studerade. Och partajade. När kassan tillät.
Många vänner hade jag. Både nyfunna och gamla. Vissa faktiskt med ända sedan barnsben. 
En av dessa får ni läsa mer om en annan gång, men vi kan kalla henne L.

Jag bodde i en etta med kök. Ett skafferi man kunde gå in i. Ett badrum med ett sunkigt badkar. En sunkig, riktigt sunkig trappuppgång. Husets entré var mot en ruggig bakgård. Mörkt som bara den. I dag, med allt som händer/hänt i vår stad, jag hade aldrig vågat bo så. Jag kan inte riktigt förstå idag, att mina föräldrar lät mig. Tror inte att de egentligen trodde att jag skulle lämna hemmet så pass tidigt. Tyckte nog kanske att jag kunde pendla med tåget till studierna. Men icke. Jag bara ville bo i staden. Jag var alltid så överbeskyddad. Enda barnet ni vet...Det var t.o.m. pappa som hjälpte mig att få lägenheten. Rivningskontrakt tre månader i taget. Fönster åt ett håll. Mot bakgården. Om jag tittade ut såg jag bara en vägg på en verkstad ca 4 meter bort. Men om jag böjde mig och vred på kroppen, ja då kunde jag med viss anträngning se en glimt av himlen.

I efterskott har mamma erkänt att hon tvingade pappa att vissa kvällar, ta en tur (6 mil t o r) med bilen. In till staden. Till min bakgård. För att se om det lyste i mina fönster. För att se om jag var hemma. Så hon kunde sova lugnt. Nu behöver det ju inte betyda att ngn är hemma för att det lyser?  Hade jag ingen telefon? Jag minns inte. Kan i dag tycka att det är lite rart att de gjorde så. Men hade jag fått reda på det då, jaa gulligt är nog inte ordet jag skulle valt.

I den här lägenheten samlades ofta mina kursare. Jag bodde ju så centralt. Bättre att vara hos mig, än i studentlägenheten i Brickebacken. Om, jag säger om, det skulle slumpa sig så att det efter pluggandet blev någon form av utgång. Då var det väldigt praktiskt att vara på Nygatan.
I den här lägenheten dracks väldigt mycket te också. Det var ju inte alltid fest, oh nej.
Bara nästan alltid. Eller så verkar det bara så i efterhand. Jag minns lite hjärtesorg, förälskelser och demonstrationer mot UHÄ (Universtitets och Högskoleämbetet tror jag) pga högskolereformen. Ja, och pluggandet förstås.
En riktigt dråplig kväll ska ni som sagt få läsa om nästa gång. To be continued...