Att vara den man väntar på...

Jag passar tiden. Faktum är att jag är lite FÖR bra på det. Kommer alltså inte i tid. Jag kommer i för-tid. Till allt. Och alla. Alltid först. Är det mer än en annan person inblandad, så kan det någon gång hända att jag kommer näst först. Men inte trea. I min värld existerar inte begreppet "komma sist". Om det inte skulle vara frågan om någon slags idrottslig prestation. Då får ju begreppet en annan innebörd. Jag skulle i så fall vara bäst på att komma sist.

I min yrkesroll som lärare har det sina fördelar. Att vara bra på att komma i tid. Kan det vara en av anledningarna till mitt yrkesval en gång i tiden? Att jag visste att jag inte skulle ha problem med just den delen? Att vara där i för-tid. Före eleverna. Och där önskar jag ingen förändring. Nej, det är på det privata planet.
Förändringar kan vara jobbiga. Lätt att känna motstånd inför. 
Dock tror jag att jag bara skulle må bra av just den här förändringen. Av flera anledningar.
Dels att jag skulle slippa bli irriterad. Eller irriterad är nästan ett för starkt ord i sammanhanget. Mera som ett litet gnag. När jag är först till ett avtalat möte av något slag, alltså privat. Eftersom jag då alltid är där i FÖR-tid, kan ju diskrepansen mellan mig och den andra lätt bli skev. Om den andra är försenad. 
Tänk om jag åtminstone kunde strunta i den där för-tiden! Det är ju ingen idé att känna gnaget under för-tiden. 
En annan anledning till jag skulle må bra av förändringen; är att min kropp skulle må bättre. I alla fall i stunden. I den stund som jag faktiskt är på plats, inte i förtid och inte för sent. Utan just on time. 
Jag tänker då särskilt på alla mina besök inom vården. Med mig själv och med generationerna runt omkring mig.
Allt detta väntande. När jag inte klarar att sitta mer än några minuter. Inte klarar att stå så mycket mer. Utan att få riktigt ont. Men - här jag faktiskt skärpt till mig! Jag är nästan aldrig mer än 10 minuter för tidig inom vården numera.

Jag tränar på det här. Att komma sent. Om det inte gäller vård-tider, utan rent privata saker. Ja då skulle jag vilja få uppleva att komma sent. Kanske t.o.m. för sent.
Inte så att mötet inte blir av. Men kanske 5 minuter för sent. Att någon gång vara den som det väntas på. Istället för den som väntar.
Skulle jag klara det?  Utan att stresspåslaget blir för stort?
Ni som känner mig väl, vet exakt vad jag menar.
Om jag, till nästa möte, är sen - så kanske jag skaffat mig en P.T.

Ja ja, jag vet...!

Jag vet. Ja ja ja, jag vet. Jag veeeet!
Att 99 av 100 (minst) inte tycker som jag. Tycker att jag är helt vrickad. Kan inte förstå hur jag tänker. Eller tycker.
Inte i den här frågan: November eller December?  Att välja mellan dem, alltså.  För majoriteten av Sveriges befolkning är det ett lätt val. Det är det även för mig.  Majoriteten av Sveriges befolkning väljer ju December. Så klart.
Men det gör inte jag. Nähä, jag väljer November. Inget svårt val. Jag skulle kunna göra listor med för och emot. Men det gör jag inte. Det behövs inte. Valet är solklart.
November: Mörkret och lugnet. Kravlösheten. Ingen speciell mat. Oftast ingen snö än. Oftast inte halt att cykla än. Alltså, jag kan inte säga att jag älskar när det regnar och blåser, men hellre det än 3 dm snö och ishalka på cykelvägarna.
1:a advent är faktiskt helt ok. Men sedan....ujujuj då börjar det. Alla krav. Allt som ska inhandlas. Mat som ska lagas. Önskelistor. Alla ska träffas. Alla ska vara glada.

Och logistiken. Orkar inte ens tänka tanken i år igen. Hur ska jag/vi få till det? Att "barnen" hinner med allt och alla. Undrar om en del av min anti-december-gen uppstod som en mutation i samband med en skilsmässa för 20 år sedan? För det är klart att det är enklare med just logistiken i en kärnfamilj. När det inte finns någon "extended family".
Jag minns en jul för några år sedan. Sonen sa när julafton övergick i juldag; att så här ska jag aldrig ha det igen. Då hade han (och dottern) varit på sju (7!) ställen på julafton. För att tillfredsställa alla. Alla utom sonen då. Visst, det var väl ett extremfall, men mycket fläng har det varit.
Jag har ett barn av varje sort. Inte bara att det är en av varje kön. Inte bara att en är hemgjord och en är adopterad. Näe, jag har en pro december och en anti. Sonen och jag skulle gladeligen hoppa över alltihop. Hoppa direkt från november till januari. Men det skulle aldrig gå pga dottern. Jag riktigt hör henne: Vadå inte fira jul? Är ni inte kloka? Så kan man ju inte göra!
Så vi firar snällt.
I år ska jag försöka tänka på sonens väl och ve lite mer. Bara jag orkar ta det där runt logistiken, med fadern deras. Sedan sonen växte upp och flyttade till huvudstaden har det tillkommit en faktor, faktor x. Eftersom han så sällan är i Närke, måste/vill han också hinna träffa alla sina gamla vänner. Hmm, det får han klämma in när vi andra somnat under granen.

Jag är aldrig så glad som på Annandagens kväll. Då är det över. Nästan i alla fall.

Livets bok

Tänker ibland på vad mycket som ryms. I en människa. Tänker inte på alla fysiska detaljer i människokroppen, förstås inte.
Näe, jag tänker på det andra. Allt en människa varit med om. Gått igenom. Upplevt. Tänkt och fantiserat. Varje människa är faktiskt som en hel roman.

Jag kan då och då önska mig en annan fysisk kropp. En kropp som skulle kunna ge mig mera upplevelser, i form av resor kanske? Teatrar och konserter. Input. Av skilda slag.
Då, när jag önskar mig det, är jag oftast i en inte alltför hög sinnesstämning. Inte direkt euforisk. Snarare motsatsen.
Då tycker och tänker jag att "alla andra..."  Men jag då? Varför kan inte jag? När jag hör om "alla andras" resor och upplevelser. Då svider det lite.

Men, så ibland. Då tänker jag på vad som faktiskt ryms i en människa. Även i mig. Fast jag har svårt att komma någon annanstans än hemmets lugna vrå.
Trots det så är ju även jag full av upplevelser. Av tankar och fantasier. Och nog har jag gått igenom saker...
Vad gäller fantasier och tankar, så kan det kanske t.o.m. vara så att en så´n som jag har mer av det, än vissa andra. Om jag nu inte kan ta mig dit jag vill, för att uppleva saker och ting på plats. Då tvingas jag ju till ett rikt fantasiliv, för att alls överleva. Jag reser i tanken. Det är inte tillräckligt, men bättre än inget.
Tyvärr fungerar inte den här rese-sajten vid låg sinnesstämning. Men annars är den helt acceptabel.

Vissa romaner är tjockare än andra. Vissa romaner hade varit bättre om de kortats ner lite. Ibland är det bättre med en novell, faktiskt. Inte menar jag att folk ska sluta resa. Nej nej nej. Inte ska de sluta uppleva saker, inte alls. Jag vill bara göra er uppmärksamma på att livet kan levas på hemmaplan också. I alla fall rätt okej. I alla fall vissa dagar. I alla fall jobbar jag på att intala mig själv det.

Romanen om mitt liv är kanske inte så tjock. Ganska mycket stämd i moll. Men med ständigt återkommande inslag av dur.
En rik läsupplevelse. Rik på lite udda saker. Om jag får säga det själv.
Du behöver heller inte reservera eller ställa dig i kö. Den här romanen finns (nästan) alltid inne.

Enough!

Enough! Nu räcker det...
I dag var det dags för en liten gastroscopi. Det är aldrig en trevlig upplevelse. Inga ord som slutar på -scopi brukar vara en njutning.
Men, jag gör hellre en scopi uppifrån än nerifrån. Ni fattar?
Nåja. Anledningen till besöket i dag är att jag under ngr månader nu haft ont i magen. Alltså, jag har ju ofta ont i magen, men det är liksom olika magar. Tarmen och magsäcken. 
Så i förrgår bestämdes att jag skulle göra en gastro. Bra beslut tyckte jag. Vill ju veta varför jag inte blir bra trots läkarmediciner och sträng diet. Inget kaffe på 6 veckor. Ingen alkohol på lika länge. Bara kokt, knappt kryddad mat. Ingen frukt utom bananer. Skörbjuggs-varning.
Hur trist låter inte detta?  Jag klarar mig utmärkt utan  tobak, fet och stark mat, öl och sprit, men jag ska erkänna att jag saknar ett glas rött till maten på helgen.
Nåja.
På mitt sjukhus har de drop in. Just för gastroscopi alltså. Tre dagar i veckan. Bl.a. i dag. Mellan 13 - 14. Sköterskan viskade till mig i förrgår: Se till att du är här 12.30 när kassan öppnar. Så du slipper vänta så länge sedan när mottagningen drar igång.
Jag var där 12.10. Eftersom jag alltid kommer för tidigt till allt. Men vad får jag se när jag öppnar dörren till min kära magmottagning? En lång kö av människor med remisser i handen! Väntande på att kassan ska öppna. Något den dessutom gjorde redan 12.20. Tur att jag iaf inte kom dit 13.15 eller så.
Hmmm. Att sitta på en stol och vänta är ju inte melodin för min rygg.

Men till slut var det min tur förstås. Hungrig var jag. Fastande.
Jag ska bespara er som ännu klarat er från en gastro, jag besparar er detaljerna från undersökningen.
Kan bara säga att jag fick beröm. "Du är så duktig Helena, det här går ju jättebra!".
Fine.
Jag hade i alla fall inte Crohn inflammation i magsäcken, som läkaren befarat. Eftersom jag inte blir bra med medicinen, så uteslöt han nästan magsår.
Nu, med facit i handen hade jag hellre haft ett magsår. Som går över till slut. Som kan vara stressrelaterat.
Men såklart att jag nu har ytterligare en konstaterad kronisk åkomma. Magmunnen sluter inte tätt. Så det blir "reflux", alltså vätskor och syror åker fram och tillbaka därinne. Orsakar inflammationer. Inget att göra åt. Bara behandla symptomen. Med samma medicin som jag tagit i 5 veckor nu. Va? Den verkar ju inte direkt hjälpa? Fortsatt diet. Prova mig fram, men vara försiktig med kaffe (!),  alkohol(!),  kryddor, frukt (inga goooda julapelsiner här inte och jag är trött på bananer!). Trist tristare tristast. Och snart är det advent och juletider. Grönt te och mariekex - tjohej!
Nja, lite kan jag väl våga kanske, om jag har en bra dag.
Jag ska dessutom inte sova på höger sida - vilket innebär att jag väl framöver inte kommer att sova alls, eftersom det är den enda sida jag kan ligga på pga ryggen.
Samt lägga böcker under sängbenen vid huvudänden. För att hindra de där vätskorna/syrorna att åka åt fel håll under natten.  Har provat. Orkar inte lyfta sängen.  Det står på papperet att man ska undvika tunga lyft, förresten. Inte bra för refluxen.

Undrar om det är typiskt att just jag får en magmun som inte håller tätt? Som glappar. Precis som min andra mun gör. Rätt ofta. Och mycket.

Gnällbältet

Ja, jag bor i Gnällbältet. Låter inte roligt. Men just i dag väljer jag att tolka det som att jag har rätt att gnälla. För det är just vad jag tänker göra. Så, jag ger dig en utväg nu, om du inte orkar läsa längre.

Ibland får jag höra att jag ser så pigg ut. Så fräsch. Vilket naturligtvis är smickrande. Jag tror heller inte att den som säger det, inte menar det. Så blåögd är jag.
Men, den som säger det vet heller inte vad som ligger bakom. Bakom fasaden. Bakom masken. Varje gång jag går utanför dörren. Sätter jag på mig den. Masken.
Ofta består den av lite smink och ganska mycket färg på både hår och kläder. Tänker att jag mår bättre i lite färg?
Tyvärr har jag ju lika ont ändå. Det har jag haft så länge så jag minns inte längre hur det är att vara utan smärta. (Kändes konstigt att skriva, men det är ju sant).
Men senaste tiden har varit värre än på länge.
Förutom den vanliga gamla smärtan i rygg/nerv och fötter, så har jag nå´n slags inflammation i bäckenleden. Tror man. Ska till "min" ortoped om en liten vecka.

Dessutom har jag sedan slutet av september dragits med en envis magplåga. Förutom min Crohns alltså. Jag tolkar det som magkatarr/magsår, men börjar bli lite orolig eftersom medicinen från farbror doktorn inte hjälper. Så i dag sa han; doktorn som inte direkt var nå´n farbror den här gången, att nu måste vi göra en gastroscopi. På torsdag tittar man ner  i magsäck/tolvfingertarm mm. Jag är van, och gör hellre det än andra vägen...

Den här magen jag har ställer också till vad gäller klädval. På tal om att se fräsch ut. Haha, ni anar inte hur mycket tid jag lägger på att välja kläder!
Inte för att jag har en ändlös garderob, snarare motsatsen.
Nej, anledningen är att jag måste tänka på hur magen mår. Mår magen bra, ja då kan jag välja nästan vad som helst. Framförallt om jag vet att jag är hemma igen efter bara några timmar.
Mår magen dåligt, ja då måste jag ta nå´t "att växa i". Som inte sitter åt. Inte ens på eftermiddagen, när magen svullnat rejält.
MÅnga små elever har frågat om jag har en bebis i magen. Borde kanske ta det som en komplimang på nå´t bakvänt sätt, med tanke på hur gammal jag faktiskt är. Men, tyvärr har inte en 7-åring åldersbegreppen riktigt klara för sig.
Nu tror jag att jag gnällt färdigt. Ujujuj, va skönt det var!
Så, mot garderoben. Fram med två olika alternativ till morgondagen.
Sa jag att jag pga bäcken-eländet inte klarar jeans-sömmar heller?