Jag passar tiden. Faktum är att jag är lite FÖR bra på det. Kommer alltså inte i tid. Jag kommer i för-tid. Till allt. Och alla. Alltid först. Är det mer än en annan person inblandad, så kan det någon gång hända att jag kommer näst först. Men inte trea. I min värld existerar inte begreppet "komma sist". Om det inte skulle vara frågan om någon slags idrottslig prestation. Då får ju begreppet en annan innebörd. Jag skulle i så fall vara bäst på att komma sist.
I min yrkesroll som lärare har det sina fördelar. Att vara bra på att komma i tid. Kan det vara en av anledningarna till mitt yrkesval en gång i tiden? Att jag visste att jag inte skulle ha problem med just den delen? Att vara där i för-tid. Före eleverna. Och där önskar jag ingen förändring. Nej, det är på det privata planet.
Förändringar kan vara jobbiga. Lätt att känna motstånd inför.
Dock tror jag att jag bara skulle må bra av just den här förändringen. Av flera anledningar.
Dels att jag skulle slippa bli irriterad. Eller irriterad är nästan ett för starkt ord i sammanhanget. Mera som ett litet gnag. När jag är först till ett avtalat möte av något slag, alltså privat. Eftersom jag då alltid är där i FÖR-tid, kan ju diskrepansen mellan mig och den andra lätt bli skev. Om den andra är försenad.
Tänk om jag åtminstone kunde strunta i den där för-tiden! Det är ju ingen idé att känna gnaget under för-tiden.
En annan anledning till jag skulle må bra av förändringen; är att min kropp skulle må bättre. I alla fall i stunden. I den stund som jag faktiskt är på plats, inte i förtid och inte för sent. Utan just on time.
Jag tänker då särskilt på alla mina besök inom vården. Med mig själv och med generationerna runt omkring mig.
Allt detta väntande. När jag inte klarar att sitta mer än några minuter. Inte klarar att stå så mycket mer. Utan att få riktigt ont. Men - här jag faktiskt skärpt till mig! Jag är nästan aldrig mer än 10 minuter för tidig inom vården numera.
Jag tränar på det här. Att komma sent. Om det inte gäller vård-tider, utan rent privata saker. Ja då skulle jag vilja få uppleva att komma sent. Kanske t.o.m. för sent.
Inte så att mötet inte blir av. Men kanske 5 minuter för sent. Att någon gång vara den som det väntas på. Istället för den som väntar.
Skulle jag klara det? Utan att stresspåslaget blir för stort?
Ni som känner mig väl, vet exakt vad jag menar.
Om jag, till nästa möte, är sen - så kanske jag skaffat mig en P.T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar