Ja ja, jag vet...!

Jag vet. Ja ja ja, jag vet. Jag veeeet!
Att 99 av 100 (minst) inte tycker som jag. Tycker att jag är helt vrickad. Kan inte förstå hur jag tänker. Eller tycker.
Inte i den här frågan: November eller December?  Att välja mellan dem, alltså.  För majoriteten av Sveriges befolkning är det ett lätt val. Det är det även för mig.  Majoriteten av Sveriges befolkning väljer ju December. Så klart.
Men det gör inte jag. Nähä, jag väljer November. Inget svårt val. Jag skulle kunna göra listor med för och emot. Men det gör jag inte. Det behövs inte. Valet är solklart.
November: Mörkret och lugnet. Kravlösheten. Ingen speciell mat. Oftast ingen snö än. Oftast inte halt att cykla än. Alltså, jag kan inte säga att jag älskar när det regnar och blåser, men hellre det än 3 dm snö och ishalka på cykelvägarna.
1:a advent är faktiskt helt ok. Men sedan....ujujuj då börjar det. Alla krav. Allt som ska inhandlas. Mat som ska lagas. Önskelistor. Alla ska träffas. Alla ska vara glada.

Och logistiken. Orkar inte ens tänka tanken i år igen. Hur ska jag/vi få till det? Att "barnen" hinner med allt och alla. Undrar om en del av min anti-december-gen uppstod som en mutation i samband med en skilsmässa för 20 år sedan? För det är klart att det är enklare med just logistiken i en kärnfamilj. När det inte finns någon "extended family".
Jag minns en jul för några år sedan. Sonen sa när julafton övergick i juldag; att så här ska jag aldrig ha det igen. Då hade han (och dottern) varit på sju (7!) ställen på julafton. För att tillfredsställa alla. Alla utom sonen då. Visst, det var väl ett extremfall, men mycket fläng har det varit.
Jag har ett barn av varje sort. Inte bara att det är en av varje kön. Inte bara att en är hemgjord och en är adopterad. Näe, jag har en pro december och en anti. Sonen och jag skulle gladeligen hoppa över alltihop. Hoppa direkt från november till januari. Men det skulle aldrig gå pga dottern. Jag riktigt hör henne: Vadå inte fira jul? Är ni inte kloka? Så kan man ju inte göra!
Så vi firar snällt.
I år ska jag försöka tänka på sonens väl och ve lite mer. Bara jag orkar ta det där runt logistiken, med fadern deras. Sedan sonen växte upp och flyttade till huvudstaden har det tillkommit en faktor, faktor x. Eftersom han så sällan är i Närke, måste/vill han också hinna träffa alla sina gamla vänner. Hmm, det får han klämma in när vi andra somnat under granen.

Jag är aldrig så glad som på Annandagens kväll. Då är det över. Nästan i alla fall.