Ett av mina projekt.

Tänkte beskriva ett av mina projekt. Inte för att jag har så många. Nästan inga alls. Det jag tänkte beskriva är inte ens ett projekt. Inte i egentlig mening. Det bara känns så. För det mesta.
Det här är något jag gör varje dag. De flesta dagar flera gånger. Projektet blir mer till ett projekt under vintermånaderna. Övrig tid tänker jag inte på det som ett sådant. Ett projekt. Inte alls faktiskt. Men nu. Oj!
Projektet kan vi kalla: "Att ta sig ut". Det är nästan som en konst. En egen konstart. Kan också platsa under rubriken Minnesträning. Eller Tålamod. Eller Konsten att svettas utan att träna. Och då vill jag mena att svettandet inte har med åldern att göra. I alla fall inte enbart. Nåväl.
Som ni läsare vet, har jag svårt att gå. Jag KAN gå, men med smärtor i fötterna undviker jag det helst. Det är kryckor och cykel som gäller.
Eftersom jag har ett behov av få frisk luft varje dag, minst en gång, är det cykel som gäller. Alltid. Ur och skur. Plus och minus. Sandat och halkigt. Behov förresten. Ska jag till jobbet, ja då är det cykel som gäller.
Nu kommer beskrivningen av projektet "Att ta sig ut". Betänk nu att det är vintertid.
1.Kläder på. Att cykla kan vara kallt, även i min ålder. Ytterbyxor (överdrag som vi säger på jobbet), varma jackan, tjockvantarna, halsduken, kängorna. Phu. Redan i hallen är jag svettig. Men det är ju inget unikt för mig och mitt projekt.
Sista som åker på är pannbandet och HJÄLMEN. Jag ogillar cykelhjälmar. Verkligen. Men efter att ha avverkat ett antal, har jag nu åter gått tillbaka till skateboardhjälm. Känns i alla fall något lite bättre. Varför? Kanske för att den sitter mer runt huvudet än ovanpå? Ta med alla väskor och sop-påsar.
2. Hissen ner till bottenplan. Ställa alla sop-påsar vid ytterdörren.
3.In i hissen igen, ner till källaren.
4. Låsa upp det krångliga cykellåset, släpa in cykeln i hissen. Ja, det går om jag knökar in den lite på snedden. Svettig? Javars.
5. Hissen upp till bottenplan, ur med cykeln, hänga på sop-påsarna. Trixa ut allt genom bakdörren. Åh - frisk luft!
6. F-n! Jag glömde kryckorna. Igen. Parkera cykeln, säkrast att låsa det krångliga låset.
7. In i hissen, upp till min våning. Hämta kryckorna. Ner igen.
8. Spänna fast kryckorna på pakethållaren.
9. Mot sop-rummet. Slänga soporna. Och nu - iväg!
10. Shit - glömde att jag nog inte trampar hemåt innan det blivit mörkt. Det blir ju det så tidigt nu...måste hämta cykellyset.
11. Parkera och låsa cykeln. Upp i hissen. Hämta lyset. Ner igen.
12. Och nu, lagom trött, irriterad och svettig kommer jag förhoppningsvis iväg.  Som tur är glömmer jag mellan varje gång hur jobbigt det här förstadiet är. Och sopor har jag inte varje gång. Inte heller glömmer jag kryckorna varje gång. Men då kanske det istället är jobbdatorn. Eller mobilen.
Nästa gång ska jag berätta om projektet "Att använda bilen".

Kan själv!!!

Bäste dräng. Vem är det egentligen? Är det själv? Eller vem är det?  Jag, som är uppfostrad enligt "man ska ta hand om sin egen skit", "själv är bäste dräng" osv, ja jag undrar ibland.
Naturligtvis vill man klara sig själv. Så långt som möjligt. Min mamma har alltid, och då menar jag alltid, sagt att hon vill sköta sig själv. Inte ha nå´n städhjälp. Inte heller ha nå´n hemtjänst. Och så gick det som det gick. Hon blev påtvingad både och. För att inte tala om nu. När hon är så ledsen för att hon inte får vara inne i sin lilla lägenhet (läs rum) på boendet - om inte jag eller någon annan är med. Pga fall-risken. Personalen har såklart inte tid att vara med bara henne. Därför måste mamma tillbringa all sin vakna tid i dagrummet. Där hon inte vill vara. Om inte jag är där. Tror ni kan känna av pressen bara genom att läsa.
Men det var inte det jag skulle skriva om.  Det var ju om själv. Den bästa drängen.
Jag har (säkert genetiskt) en så otroligt stark önskan om att kunna klara mig själv. En del av vet hur svårt jag har att be om hjälp. Är livrädd att hamna i beroendeställning gentemot någon. Rent praktiskt alltså.  Jag vill vara jämlik, till nästan varje pris. 
Även med min trasiga kropp. Ja, jag inser ju förstås att jag inte kan skotta snö, byta däck eller gå med på promenad. Det inser jag. Men det är så mycket annat som jag ju faktiskt kan. Alltså KAN rent mekaniskt, eller hur jag ska säga. Utföra rörelsen.
Att det sedan straffar sig utav bara h-vete i slutändan. Det är en annan sak.
Jag får skylla mig själv.  När jag vissa veckor har lite, lite mindre ont i fötterna, då vill jag så mycket. Jag vet att det är så här.  Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde be om hjälp. Men jag vill inte. KAN SJÄLV!
Varje gång detta inträffar, ja då ångrar jag mig förstås. När det är för sent. När jag förstört den lilla läkning som inträffat. Jag tycker inte det är nå´n större vits med att jag har lite mindre ont, om jag inte kan utnyttja det? Eller? Ska jag bara vila fast jag har lite lägre smärtnivå?
Det vore ju en sak om smärtan ökade bara just i anslutning till aktiviteten. Men så lätt ska jag inte komma undan. Den sitter där den sitter för lång tid. Smärtan. Tillbaks på ruta ett.
Nu det senaste exemplet.
Granen.
Som jag envisades med att klara själv. Införskaffades med hjälp av dotter och trevlig kille på Plantagen. Så långt allt väl.
Så länge den stog på balkongen. Allt väl.
Till i går. Då skulle den in. Släpade runt på trädet, för att se var den passade bäst.
Ställde t.o.m. ut den i trapphuset en stund. För att den stackars kraken skulle få vänja sig stegvis. Vid värmen. För att inte barra så fort.
Nu var jag tvungen att vila en stund. Vila fötterna. Inte ens det gav mig rätt signal till hjärnan. Att sluta nu. Näe då.
 Nästa anhalt: julgransbelysningen. Nu jäklar skulle jag bli klar.
Att sätta i en belysning kräver stående. Det vet ni. Om man inte har en gran som är under 1 m kanske. Det har inte jag. Stående och helst också lite gående, runt granen.
Måttande. Ändrande. För att få till ett jämnt intryck av lampor. Phu.
Nu borde jag väl ändå lägga av? Fötterna började säga ifrån ordentligt. Kände faktiskt en ny sorts nervsmärta dessutom. Riktigt ont.
Men jag ville så gärna bli färdig. Göra min gran till min.
Så jag fortsatte. Kulor, små "istappar" och så glitter.  Ajajaj! Varför satte jag mig inte ner bredvid trädet? Varför stog jag inte på knä på en stol med en kudde på? Inte då. Jag ville så gärna.  Vara som alla andra. Klara det andra klarar.
I dag kan jag knappt gå eller stå. Hasar mig fram. Med kryckorna. Ont ont ont. Det bränner i hela underdelen av fötterna, alla möjliga konstiga smärtsensationer. Bådar inte gott inför julen.

Men, visst är det en fin gran? Min gran. 
Om jag var min gran, skulle jag helt enkelt inte våga barra.

Skillnad?

Skillnad. Skillnader. Det gäller mycket i livet. Skillnaden jag funderar över, just i dag, är följande.  Bråttom - Stress. Att kunna se skillnaden däremellan. Eller kanske mer att kunna känna den skillnaden.
För mig, och säkerligen för er, är det en väldigt väsentlig skillnad. En viktig sådan.
Att ha bråttom ibland. Inte farligt alls. Att ha bråttom tänker jag är att ändå ha kontroll. Kontroll kan vara väldigt viktigt. För mig alltså.
Stress däremot. För mig är det att inte ha kontroll. Att ha bråttom på ett negativt sätt, inifrån och ut. När det bara är för mycket.
Man pratar om positiv och negativ stress. För mig är stress alltid negativt laddat. Är det positivt, ja då är det något annat än stress. Bråttom kanske? Mycket att göra just nu? Eller att vara efterfrågad?
Faktum är att även det senare kan vara negativt, alltså orsaka stress. Tror jag. Att vara behövd. Kan det vara negativt? Ja, det skulle jag vilja påstå. När det även här blir för mycket. När kroppen redan på morgonen kan känna att det slits i den. Att det sliter och drar från vissa håll. Påkallar min uppmärksamhet eller hur jag ska uttrycka det.
Jag skriver i gåtor nu. Kanske det. Men ni som känner mig och situationen, vet även denna gång vad jag refererar till.
Och nu är det snart jul. Årets stress-topp. För väldigt många, tror jag. Dock inte för mig. Jag gör allt jag kan för att tona ner den. Julen. Stressen ligger i så fall i att försöka räcka till tidsmässigt, för alla som vill träffa mig, haha!
Näe, jag tänker inte stressa för att det är jul!
Möjligtvis tänker jag ha lite mer bråttom än vanligt...

Lördag vs Söndag

Lördag? Eller söndag? Frågan gäller inte om jag vet vilken dag det är i dag. För det vet jag. Än så länge.
Det gäller mer en känsla.
En lördags-känsla. Eller för all del en söndags-känsla.
Lördags-känslan vinner med hästlängder. Om Helena själv får välja. TIll det finns flera orsaker.
En av dem är ju självklar. Att lördagen följs av ännu en ledig dag från jobbet. Under förutsättning att man som jag jobbar raka veckor.
Och det gör ju då inte söndagen. Följs av en ledig dag alltså. Eller inte. Äh, jag släpper det. Begreppet söndags-ågren betyder för mig att ha lite lagom ångest inför jobb-veckan.
Men - känslan av att ha en ledig dag framför sig är inte enda anledningen till att lördag vinner. De andra orsakerna är dock svårare att sätta ord på. Utan att såra någon. Så jag säger inget mer.

Jag skojade. Klart jag måste utveckla detta. Med risk att såra.
Det handlar om måsten. Som så mycket i mitt liv tydligen gör. Jag är ingen umgänges-person. Det är något jag upptäckt längs resans gång. Eller jo, det är jag väl också. Men det måste vara i lagom mängd. Visst är det roligt att umgås en lördagkväll med trevliga vänner. Det tycker jag absolut. Missförstå mig inte där. För då vet jag också att jag kanske har söndagen på mig. I bästa fall. I nuläget är det inte så ofta. Jag kan längta mig blå efter en ledig söndag. Utan måsten. Utan umgås. Utan träffas. Utan någoting alls. Utan någon alls. Detta inträffar så gott som aldrig. Pga livets omständigheter. Söndagen = måsten. Lyckas jag inte få söndagen tom, då gör jag allt jag kan för att få till lördagen istället. Logistiken ni vet.
Visst låter jag som väldigt knepig person? Rent av hemsk? Och jag är fullt medveten om att det här, ja det kommer jag att få äta upp.
Tänk vad som händer den söndag när JAG ringer någon och vill träffas. Ojojoj, det blir nog inte kul.
Så jag ber er att ta detta med den berömda salt-nypan.  Men ingen rök utan eld. Jag klämmer gärna in så mycket det går på fredag/lördag. Om jag har en chans till en ledig söndag. En alldeles ensam söndag.  Tänk att bara vara jag och en kopp te. Lite mag-snäll mat när jag känner för det. Och så lite Vinterstudio på svt. Och lite skoljobb när andan faller på. En cykeltur om halkan inte är för svår. En tur med given målgång hemma hos mig själv.
Undrar hur många av mina ev kvarvarande vänner som försvann i o m detta inlägg...
Kanske ska tillägga att tankarna väcktes av lilla mamma. Jag se och hör hennes frustration över att pga "fall-risken" aldrig få vara ensam. Aldrig få vara i sin lilla lägenhet om inte jag är där. Alltid tvingas vara med personalen i köket, eller med andra pensionärer i dagrummet.
Det är hon väldigt ledsen över, hon har alltid gillat att vara för sig själv.
Jag är min mors dotter.

Får jag presentera Gunnar?

Barbarotti. Gunnar Barbarotti. (Efternamnet pga en italiensk fader). Är han bekant? För mig känns han som en man jag känner ganska väl. 
Så väl man nu kan känna en imaginär person. En litterär påhittelse. Eller, vad vet jag?  Kanske existerar Gunnar på riktigt. IRL.
Jag tror nog att fler av er skulle gilla honom. Som person. En man som funderar mycket, och det gillar ju jag. En man som ständigt söker svar. Både i arbetslivet och privat. Inte så konstigt vad gäller arbetet. Gunnar är polis. Inspektör noga räknat. Vad nu det innebär. Han löser, eller försöker lösa olika fall. Mord och sån´t. Och gåtorna är oftast väldigt intressanta och luriga. Sedan är det ju lite kul när ett av förhören utspelas i Hallsberg. Dit Gunnar åker tåg naturligtvis.
Men det är nästan så att jag gillar privatpersonen ännu mer. Bara Gunnar. Hans funderingar. Funderingar över ord och sätt att uttrycka sig. Hans ständiga sökande. Inte bara efter sanningar. Efter något slags tro också. Hans pendlande mellan må bra och må dåligt. Att han inte får fatt i tron, liksom.
Ni som känner mig har väl nu förstått att han är en man i min smak. Ganska lagom gammal också faktiskt. Och nybliven änkling till råga på allt. Ledig.
Nu har jag följt Gunnar genom fem tjocka böcker. I medvind och motvind. Det sägs uttryckligen att den här senaste också är den sista. Jag vill inte trycka på gilla-knappen angående det.
Min rekommendation är att ni som ännu inte gjort bekantskapen, genast lär känna denne man. Om jag inte minns fel påträffas han första gången i "Människa utan hund".
Tack Håkan Nesser!