Barbarotti. Gunnar Barbarotti. (Efternamnet pga en italiensk fader). Är han bekant? För mig känns han som en man jag känner ganska väl.
Så väl man nu kan känna en imaginär person. En litterär påhittelse. Eller, vad vet jag? Kanske existerar Gunnar på riktigt. IRL.
Jag tror nog att fler av er skulle gilla honom. Som person. En man som funderar mycket, och det gillar ju jag. En man som ständigt söker svar. Både i arbetslivet och privat. Inte så konstigt vad gäller arbetet. Gunnar är polis. Inspektör noga räknat. Vad nu det innebär. Han löser, eller försöker lösa olika fall. Mord och sån´t. Och gåtorna är oftast väldigt intressanta och luriga. Sedan är det ju lite kul när ett av förhören utspelas i Hallsberg. Dit Gunnar åker tåg naturligtvis.
Men det är nästan så att jag gillar privatpersonen ännu mer. Bara Gunnar. Hans funderingar. Funderingar över ord och sätt att uttrycka sig. Hans ständiga sökande. Inte bara efter sanningar. Efter något slags tro också. Hans pendlande mellan må bra och må dåligt. Att han inte får fatt i tron, liksom.
Ni som känner mig har väl nu förstått att han är en man i min smak. Ganska lagom gammal också faktiskt. Och nybliven änkling till råga på allt. Ledig.
Nu har jag följt Gunnar genom fem tjocka böcker. I medvind och motvind. Det sägs uttryckligen att den här senaste också är den sista. Jag vill inte trycka på gilla-knappen angående det.
Min rekommendation är att ni som ännu inte gjort bekantskapen, genast lär känna denne man. Om jag inte minns fel påträffas han första gången i "Människa utan hund".
Tack Håkan Nesser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar