Kan själv!!!

Bäste dräng. Vem är det egentligen? Är det själv? Eller vem är det?  Jag, som är uppfostrad enligt "man ska ta hand om sin egen skit", "själv är bäste dräng" osv, ja jag undrar ibland.
Naturligtvis vill man klara sig själv. Så långt som möjligt. Min mamma har alltid, och då menar jag alltid, sagt att hon vill sköta sig själv. Inte ha nå´n städhjälp. Inte heller ha nå´n hemtjänst. Och så gick det som det gick. Hon blev påtvingad både och. För att inte tala om nu. När hon är så ledsen för att hon inte får vara inne i sin lilla lägenhet (läs rum) på boendet - om inte jag eller någon annan är med. Pga fall-risken. Personalen har såklart inte tid att vara med bara henne. Därför måste mamma tillbringa all sin vakna tid i dagrummet. Där hon inte vill vara. Om inte jag är där. Tror ni kan känna av pressen bara genom att läsa.
Men det var inte det jag skulle skriva om.  Det var ju om själv. Den bästa drängen.
Jag har (säkert genetiskt) en så otroligt stark önskan om att kunna klara mig själv. En del av vet hur svårt jag har att be om hjälp. Är livrädd att hamna i beroendeställning gentemot någon. Rent praktiskt alltså.  Jag vill vara jämlik, till nästan varje pris. 
Även med min trasiga kropp. Ja, jag inser ju förstås att jag inte kan skotta snö, byta däck eller gå med på promenad. Det inser jag. Men det är så mycket annat som jag ju faktiskt kan. Alltså KAN rent mekaniskt, eller hur jag ska säga. Utföra rörelsen.
Att det sedan straffar sig utav bara h-vete i slutändan. Det är en annan sak.
Jag får skylla mig själv.  När jag vissa veckor har lite, lite mindre ont i fötterna, då vill jag så mycket. Jag vet att det är så här.  Jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde be om hjälp. Men jag vill inte. KAN SJÄLV!
Varje gång detta inträffar, ja då ångrar jag mig förstås. När det är för sent. När jag förstört den lilla läkning som inträffat. Jag tycker inte det är nå´n större vits med att jag har lite mindre ont, om jag inte kan utnyttja det? Eller? Ska jag bara vila fast jag har lite lägre smärtnivå?
Det vore ju en sak om smärtan ökade bara just i anslutning till aktiviteten. Men så lätt ska jag inte komma undan. Den sitter där den sitter för lång tid. Smärtan. Tillbaks på ruta ett.
Nu det senaste exemplet.
Granen.
Som jag envisades med att klara själv. Införskaffades med hjälp av dotter och trevlig kille på Plantagen. Så långt allt väl.
Så länge den stog på balkongen. Allt väl.
Till i går. Då skulle den in. Släpade runt på trädet, för att se var den passade bäst.
Ställde t.o.m. ut den i trapphuset en stund. För att den stackars kraken skulle få vänja sig stegvis. Vid värmen. För att inte barra så fort.
Nu var jag tvungen att vila en stund. Vila fötterna. Inte ens det gav mig rätt signal till hjärnan. Att sluta nu. Näe då.
 Nästa anhalt: julgransbelysningen. Nu jäklar skulle jag bli klar.
Att sätta i en belysning kräver stående. Det vet ni. Om man inte har en gran som är under 1 m kanske. Det har inte jag. Stående och helst också lite gående, runt granen.
Måttande. Ändrande. För att få till ett jämnt intryck av lampor. Phu.
Nu borde jag väl ändå lägga av? Fötterna började säga ifrån ordentligt. Kände faktiskt en ny sorts nervsmärta dessutom. Riktigt ont.
Men jag ville så gärna bli färdig. Göra min gran till min.
Så jag fortsatte. Kulor, små "istappar" och så glitter.  Ajajaj! Varför satte jag mig inte ner bredvid trädet? Varför stog jag inte på knä på en stol med en kudde på? Inte då. Jag ville så gärna.  Vara som alla andra. Klara det andra klarar.
I dag kan jag knappt gå eller stå. Hasar mig fram. Med kryckorna. Ont ont ont. Det bränner i hela underdelen av fötterna, alla möjliga konstiga smärtsensationer. Bådar inte gott inför julen.

Men, visst är det en fin gran? Min gran. 
Om jag var min gran, skulle jag helt enkelt inte våga barra.