Inte så många tankar att ventilera i dag. Men på dagens besök hos lilla mamma, dök det upp en. En tanke alltså.
En tanke om att jag tillhör den sista generationen vad gäller vissa saker. Men jag börjar med mamma. I hennes generation är det mycket som dött ut. Missförstå mig inte. Visserligen är det många medlemmar av generationen som dött ut, men jag tänker på företeelser.
Företeelser som dött ut. I och med att mammas generation inte kan utföra företeelserna längre. Tänker t.ex. på företeelsen "att lägga håret". Mamma var ny-fixad i håret i dag. Inte vet jag hur, om det var med värmeborste. Eller spolar. Men - när jag växte upp, då gick mamma till frissan och fick "håret lagt". Va??? Alltså, jag är ju så gammal att jag vet vad det betyder. Skulle jag säga till sonen att jag ska gå och lägga håret - Var då, skulle han fråga. Hos Anette, kanske jag skulle svara. Vad ska hon ha ditt hår liggande där för, kanske han skulle fråga ....osv osv osv.
Jag har alltid tyckt att det måste varit ganska bortkastade pengar. Att "lägga håret". Hur länge fick man valuta för det? Ett dygn? Om man inte stod upp och sov förstås.
En annan företeelse som jag är för ung för, är det här med dricks. Visst har jag gett dricks till kypare och taxi-chaufförer förr i tiden. Då, när jag kunde äta ute och ta taxi hem. I min ungdom. Om jag kunde göra detta i dag, skulle jag INTE ge dricks. Men lilla mamma, hon gav ju alltid dricks till frissan också. Och till färdtjänsten förstås. Och till fotvården. Inte till tandläkaren, där gick väl gränsen.
En företeelse som jag gissar tyvärr kommer att dö ut med min generation, har jag noterat på mina otaliga cykelturer.
Denna företeelse är att räcka ut handen. När jag ska svänga. Jag gör det kanske inte vid 100% av mina svängar, det beror lite på HUR jag svänger. Det jag noterat är dock att nästa generation gör det väldigt sällan.
Sedan behöver man ju bara gå in på face-book för att förstå att man är på utdöende. Där finns hela tiden dessa bilder. Med frågor om man minns vad bilden föreställer. Eller vad föremålet ska användas till. Allt ifrån potatismos-stötar till kassettband. Alltså - är man gammal nog? Hittills har jag kunnat svara JA på varenda bild...
torsdag 25 april 2013
söndag 21 april 2013
Vittne
Vittne. Ett ord som kan ha fler betydelser. Eller kanske inte egentligen. En person som observerat en händelse. I dag tänker jag inte på vittnen i rättegångar och sådant.
Jag tänker på ett besök jag hade häromdagen.
Det hela började med min annons. Inte efter ett vittne. Jag annonserade om en sak jag ville sälja. På den kända sajten där man kan göra affärer.
En person ringde. Ville köpa av mig. Vi bestämde dag och tid. Personen kom. Tittade på min vara. Bestämde sig för att köpa. Vilket var bra. Jag ville verkligen bli av med den här tingesten.
Men - det som var aningen udda inträffade direkt när jag öppnade ytterdörren. Det ska också sägas att detta inträffade på kvällstid. Belysningen i trapphuset trasig. Så, när jag öppnar dörren är det knappt jag ser något till en början.
Personen sträcker fram handen. Så gör även jag. Innan jag hinner säga "Hej, kom in. Det är jag som är Helena" - så börjar personen prata. Presentera sig. Det är nu det inte riktigt är som vanligt.
Inget "Hej, det är jag som är Stefan/Åke/Rolf....det var jag som ringde på din annons".
Närå. Pang på.
"Jag ska börja med att berätta att jag är ett vittne. Ett Vittne. Ett Jehovas Vittne."
Jaha. Har du något namn, tänkte jag. Och visst hade han det. Men det dröjde en stund innan det kom.
Eftersom han betalade för min pryl, så var det svårt att bara stänga dörren. Ibland kan jag säga till dessa vittnen, att jag faktiskt inte har tid, att jag är på väg ut eller så. Kunde jag inte dra till med nu. Han skulle ju handla, av mig. Kunden har alltid rätt.
Vittnet noterade förstås mina kryckor. Att jag hade ont. Började fråga om det. Där kunde jag tycka att jag nog inte ville ta det så ingående. Bara att jag har nervsmärta. Räcker så.
Men - det är då han, vittnet , säger: " Jag vet som ett vittne, att i nästa liv; där finns ingen smärta. Ingen sjukdom. Inget lidande. Det är det alltihop handlar om. Att som vittne berätta det. För alla. För dig, Helena. Så att du kan luta dig mot den vetskapen när du har ont".
Hur bra låter inte det? En sak att hoppas på. Så klart.
Men om Helena själv fick välja, skulle jag nog hellre få lite smärtlindring här och nu.
Tålomod har aldrig varit min starkaste sida.
Jag tänker på ett besök jag hade häromdagen.
Det hela började med min annons. Inte efter ett vittne. Jag annonserade om en sak jag ville sälja. På den kända sajten där man kan göra affärer.
En person ringde. Ville köpa av mig. Vi bestämde dag och tid. Personen kom. Tittade på min vara. Bestämde sig för att köpa. Vilket var bra. Jag ville verkligen bli av med den här tingesten.
Men - det som var aningen udda inträffade direkt när jag öppnade ytterdörren. Det ska också sägas att detta inträffade på kvällstid. Belysningen i trapphuset trasig. Så, när jag öppnar dörren är det knappt jag ser något till en början.
Personen sträcker fram handen. Så gör även jag. Innan jag hinner säga "Hej, kom in. Det är jag som är Helena" - så börjar personen prata. Presentera sig. Det är nu det inte riktigt är som vanligt.
Inget "Hej, det är jag som är Stefan/Åke/Rolf....det var jag som ringde på din annons".
Närå. Pang på.
"Jag ska börja med att berätta att jag är ett vittne. Ett Vittne. Ett Jehovas Vittne."
Jaha. Har du något namn, tänkte jag. Och visst hade han det. Men det dröjde en stund innan det kom.
Eftersom han betalade för min pryl, så var det svårt att bara stänga dörren. Ibland kan jag säga till dessa vittnen, att jag faktiskt inte har tid, att jag är på väg ut eller så. Kunde jag inte dra till med nu. Han skulle ju handla, av mig. Kunden har alltid rätt.
Vittnet noterade förstås mina kryckor. Att jag hade ont. Började fråga om det. Där kunde jag tycka att jag nog inte ville ta det så ingående. Bara att jag har nervsmärta. Räcker så.
Men - det är då han, vittnet , säger: " Jag vet som ett vittne, att i nästa liv; där finns ingen smärta. Ingen sjukdom. Inget lidande. Det är det alltihop handlar om. Att som vittne berätta det. För alla. För dig, Helena. Så att du kan luta dig mot den vetskapen när du har ont".
Hur bra låter inte det? En sak att hoppas på. Så klart.
Men om Helena själv fick välja, skulle jag nog hellre få lite smärtlindring här och nu.
Tålomod har aldrig varit min starkaste sida.
måndag 15 april 2013
Original? Kopia?
På cykeln. På hemväg från jobbet. Jag slutade tydligen samtidigt som ett gäng högstadie-elever. Stora grupper och mindre grupper. De liksom väller fram. Hörs gör de också. För det mesta blir jag glad av att lyssna. Eller kanske lika ofta lite beklämd förresten.
Det här att de inte talar i hela, fullständiga ord. Men det är ju inget nytt under solen. Att ungdomar säger "han ba" och "hon ba" osv. Det sprider sig neråt i åldrarna också.
Kanske även uppåt.
Det var inte det jag tänkte på idag.
I dag tänkte jag på hur de ser ut. Inte så att jag tycker de ser otrevliga ut. Inte illa klädda heller.
Nej, det jag tänkte på var hur LIKA de ser ut. Inte heller något nytt under solen. Att man har en viss stil som 14-åring på en viss skola t.o.m. Inget nytt.
Men tanken jag fick var ny. Åtminstone för mig.
Om man tar en produkt, vilken som helst. En ganska dyr produkt kanske. Då börjar det snart poppa upp kopior på marknaden. Antagligen lite billigare än originalet. Grejen är; att ju mer lik denna kopia är sitt original - desto bättre anses kopian vara. Inte sant?
Om man överför detta till människor. Om några åttondeklassare här i staden ser en bild i en tidning, säg på en skådis/modell/artist. Och den här stil-bilden återkommer och återkommer. Då börjar stilen till slut att kopieras, eller hur? För vilken åttondeklassare har råd med värsta original-outfiten?
Sedan drar det vidare som en löpeld. Tills nästan alla åttor på skolan ser mer eller mindre likadana ut. Kanske alla åttor i hela staden.
Är då den som kopierat stilen mest likt originalet - är det den bästa kopian? Rättare sagt, är den personen den bästa kopian?
Tanken vandrar vidare. Är det alls bra att vara en kopia? Det är väl bättre att vara originalet? Då menar jag inte att vara kändisen. Nej, jag menar att vara sin egen. Sin egen stil.
Och jaaaa, jag vet att det inte är så lätt att gå mot strömmen. Inte som fjortis, verkligen inte då. Jag minns...
Men som en mycket mogen kvinna då? Ja, då är det lättare. Ganska mycket lättare. Dock vill jag göra skillnad. På att vara ett original, och att vara originell. Ett av dessa ord klingar bättre i min mun. Vissa dagar när jag är på det humöret, strävar jag lite mot det ordet. Gissa vilket?
Det här att de inte talar i hela, fullständiga ord. Men det är ju inget nytt under solen. Att ungdomar säger "han ba" och "hon ba" osv. Det sprider sig neråt i åldrarna också.
Kanske även uppåt.
Det var inte det jag tänkte på idag.
I dag tänkte jag på hur de ser ut. Inte så att jag tycker de ser otrevliga ut. Inte illa klädda heller.
Nej, det jag tänkte på var hur LIKA de ser ut. Inte heller något nytt under solen. Att man har en viss stil som 14-åring på en viss skola t.o.m. Inget nytt.
Men tanken jag fick var ny. Åtminstone för mig.
Om man tar en produkt, vilken som helst. En ganska dyr produkt kanske. Då börjar det snart poppa upp kopior på marknaden. Antagligen lite billigare än originalet. Grejen är; att ju mer lik denna kopia är sitt original - desto bättre anses kopian vara. Inte sant?
Om man överför detta till människor. Om några åttondeklassare här i staden ser en bild i en tidning, säg på en skådis/modell/artist. Och den här stil-bilden återkommer och återkommer. Då börjar stilen till slut att kopieras, eller hur? För vilken åttondeklassare har råd med värsta original-outfiten?
Sedan drar det vidare som en löpeld. Tills nästan alla åttor på skolan ser mer eller mindre likadana ut. Kanske alla åttor i hela staden.
Är då den som kopierat stilen mest likt originalet - är det den bästa kopian? Rättare sagt, är den personen den bästa kopian?
Tanken vandrar vidare. Är det alls bra att vara en kopia? Det är väl bättre att vara originalet? Då menar jag inte att vara kändisen. Nej, jag menar att vara sin egen. Sin egen stil.
Och jaaaa, jag vet att det inte är så lätt att gå mot strömmen. Inte som fjortis, verkligen inte då. Jag minns...
Men som en mycket mogen kvinna då? Ja, då är det lättare. Ganska mycket lättare. Dock vill jag göra skillnad. På att vara ett original, och att vara originell. Ett av dessa ord klingar bättre i min mun. Vissa dagar när jag är på det humöret, strävar jag lite mot det ordet. Gissa vilket?
torsdag 11 april 2013
Trigger points
Trigger. Trigger points. Inte vet jag om översättningen är smärtpunkter. Eller kanske retnings-punkter. Strunt samma.
Det jag tänker på i dag är smärtpunkter.
Det första jag tänker då, är fysiska smärtpunkter. Alltså var har jag ont? Var kan jag trycka så att jag får ont? Eller kanske mindre ont?
Jag har många sådana punkter. Allt som oftast är de inte längre punkter, utan mer som linjer. Eller faktiskt hela områden. Punkter som liksom flyter ihop.
Men ni vet ju redan att ont, det har jag ju.
Efter en liten stunds tänkande på fysiska smärtpunkter, glider tanken över till andra sorter. För visst finns det psykiska smärtpunkter? Självklart JA på den frågan. Alla har vi våra sådana punkter. Jag också. Då och då flyter de fysiska smärtpunkterna över i de psykiska. Ni fattar? När det är som ondast, då ökar även de psykiska punkterna i omfång.
Alla psykiska punkter har förstås inte med den fysiska smärtan att göra. Långtifrån alla. Vi har alla våra trigger points mentalt. Sådant som gör ont att tänka på. Som vi ibland försöker undvika. Som vi ibland grottar ner oss i.
Efter ytterligare en stund börjar jag fundera på filosofiska smärtpunkter. FInns det? Ja, det gör det. Varför finns jag? Vad är meningen med livet? Is this it? Ganska betydelsefulla punkter, inte sant? Tål att tänka på.
När jag tänkt på det en stund, kommer nästa tanke. Teologiska smärtpunkter? Här är jag mer osäker. Men ganska viss om att de finns. Varför är det så svårt att tro? Det borde ju vara så lätt, eller?
Hur är det? Vågar vi skoja och skämta om de här olika punkterna? Jag tror att vi ska det, om vi kan hålla oss till att skämta om våra egna punkter, inte andras. Om vi kan det, då blir det en del av terapin.
Nu har jag tänkt så mycket att jag är alldeles slut.
Det jag tänker på i dag är smärtpunkter.
Det första jag tänker då, är fysiska smärtpunkter. Alltså var har jag ont? Var kan jag trycka så att jag får ont? Eller kanske mindre ont?
Jag har många sådana punkter. Allt som oftast är de inte längre punkter, utan mer som linjer. Eller faktiskt hela områden. Punkter som liksom flyter ihop.
Men ni vet ju redan att ont, det har jag ju.
Efter en liten stunds tänkande på fysiska smärtpunkter, glider tanken över till andra sorter. För visst finns det psykiska smärtpunkter? Självklart JA på den frågan. Alla har vi våra sådana punkter. Jag också. Då och då flyter de fysiska smärtpunkterna över i de psykiska. Ni fattar? När det är som ondast, då ökar även de psykiska punkterna i omfång.
Alla psykiska punkter har förstås inte med den fysiska smärtan att göra. Långtifrån alla. Vi har alla våra trigger points mentalt. Sådant som gör ont att tänka på. Som vi ibland försöker undvika. Som vi ibland grottar ner oss i.
Efter ytterligare en stund börjar jag fundera på filosofiska smärtpunkter. FInns det? Ja, det gör det. Varför finns jag? Vad är meningen med livet? Is this it? Ganska betydelsefulla punkter, inte sant? Tål att tänka på.
När jag tänkt på det en stund, kommer nästa tanke. Teologiska smärtpunkter? Här är jag mer osäker. Men ganska viss om att de finns. Varför är det så svårt att tro? Det borde ju vara så lätt, eller?
Hur är det? Vågar vi skoja och skämta om de här olika punkterna? Jag tror att vi ska det, om vi kan hålla oss till att skämta om våra egna punkter, inte andras. Om vi kan det, då blir det en del av terapin.
Nu har jag tänkt så mycket att jag är alldeles slut.
fredag 5 april 2013
Halli hallå!
Så här års drabbas jag ofta. Inte bara av förkylning. Av nostalgi. Nostalgi från riktigt svunna tider. Ja kära nå´n vad många år det gått.
Det är de här vårkvällarna. Mars och april. Det är något med ljuset. Något med luften. Som får mig att minnas så många år bakåt.
Då, när jag växte upp. När jag var lagom stor. Innan tonåren, men efter småbarns-åren.
När livet på många sätt var en lek. Jag fick vara ute på kvällen.
Där jag växte upp, i ett litet villa-kvarter. Eller villa och villa. Små fristående hus. Med betoning på små. Blåbetong.
Men med trädgård och liten uteplats. Och lekstuga som pappa byggt. Romerska ringar, gunga och trapets.
När de här kvällarna infann sig på våren. Då var det som ett himmelrike. Eller är det en efterkonstruktion? Strunt samma. Det känns så när jag tänker tillbaka.
Det jag minns starkast, är just dessa kvällar. När det äntligen gick att vara ute till nästan sängdags. Det var ljust. Inte varmt. Men inte vinterkallt. Olle istället för täckjacka. Ja, vi sa olle - inte tjocktröja. Ibland minns jag att jag frös som bara den. Men det var ju vår nu.
Halli hallå. Röda och vita rosen. Indianer och cowboys. Fast vi hade moderniserat den leken till "High Chaparall". Cykeln fram ur vinter-idet. Hjälm? Fanns inte, Vi var ute nästan jämt. Och just dessa vårkvällar var magiska.
Jag vet att jag ville föra över den här känslan till mina egna barn. Och jag minns faktiskt att det kändes nästan lika bra när de var ute länge på vårkvällarna. Lekte. Sprang runt, Inte ville in och sova. Det var ju ljust.
Nu är det över 20 år sedan. Hur är det möjligt?
Jag får nog försöka ta mig ut och leka snart. En vårkväll. Så jag inte glömmer.
Det är de här vårkvällarna. Mars och april. Det är något med ljuset. Något med luften. Som får mig att minnas så många år bakåt.
Då, när jag växte upp. När jag var lagom stor. Innan tonåren, men efter småbarns-åren.
När livet på många sätt var en lek. Jag fick vara ute på kvällen.
Där jag växte upp, i ett litet villa-kvarter. Eller villa och villa. Små fristående hus. Med betoning på små. Blåbetong.
Men med trädgård och liten uteplats. Och lekstuga som pappa byggt. Romerska ringar, gunga och trapets.
När de här kvällarna infann sig på våren. Då var det som ett himmelrike. Eller är det en efterkonstruktion? Strunt samma. Det känns så när jag tänker tillbaka.
Det jag minns starkast, är just dessa kvällar. När det äntligen gick att vara ute till nästan sängdags. Det var ljust. Inte varmt. Men inte vinterkallt. Olle istället för täckjacka. Ja, vi sa olle - inte tjocktröja. Ibland minns jag att jag frös som bara den. Men det var ju vår nu.
Halli hallå. Röda och vita rosen. Indianer och cowboys. Fast vi hade moderniserat den leken till "High Chaparall". Cykeln fram ur vinter-idet. Hjälm? Fanns inte, Vi var ute nästan jämt. Och just dessa vårkvällar var magiska.
Jag vet att jag ville föra över den här känslan till mina egna barn. Och jag minns faktiskt att det kändes nästan lika bra när de var ute länge på vårkvällarna. Lekte. Sprang runt, Inte ville in och sova. Det var ju ljust.
Nu är det över 20 år sedan. Hur är det möjligt?
Jag får nog försöka ta mig ut och leka snart. En vårkväll. Så jag inte glömmer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)