Vittne

Vittne. Ett ord som kan ha fler betydelser. Eller kanske inte egentligen. En person som observerat en händelse. I dag tänker jag inte på vittnen i rättegångar och sådant.
Jag tänker på ett besök jag hade häromdagen.
Det hela började med min annons. Inte efter ett vittne. Jag annonserade om en sak jag ville sälja. På den kända sajten där man kan göra affärer.
En person ringde. Ville köpa av mig. Vi bestämde dag och tid. Personen kom. Tittade på min vara. Bestämde sig för att köpa. Vilket var bra. Jag ville verkligen bli av med den här tingesten.
Men - det som var aningen udda inträffade direkt när jag öppnade ytterdörren. Det ska också sägas att detta inträffade på kvällstid. Belysningen i trapphuset trasig. Så, när jag öppnar dörren är det knappt jag ser något till en början.
Personen sträcker fram handen. Så gör även jag. Innan jag hinner säga "Hej, kom in. Det är jag som är Helena" - så börjar personen prata. Presentera sig. Det är nu det inte riktigt är som vanligt.
Inget "Hej, det är jag som är Stefan/Åke/Rolf....det var jag som ringde på din annons".
Närå. Pang på.
"Jag ska börja med att berätta att jag är ett vittne. Ett Vittne. Ett Jehovas Vittne."
Jaha. Har du något namn, tänkte jag. Och visst hade han det. Men det dröjde en stund innan det kom.
Eftersom han betalade för min pryl, så var det svårt att bara stänga dörren. Ibland kan jag säga till dessa vittnen, att jag faktiskt inte har tid, att jag är på väg ut eller så. Kunde jag inte dra till med nu. Han skulle ju handla, av mig. Kunden har alltid rätt.
Vittnet noterade förstås mina kryckor. Att jag hade ont. Började fråga om det. Där kunde jag tycka att jag nog inte ville ta det så ingående. Bara att jag har nervsmärta. Räcker så.
Men - det är då han, vittnet , säger: " Jag vet som ett vittne, att i nästa liv; där finns ingen smärta. Ingen sjukdom. Inget lidande. Det är det alltihop handlar om. Att som vittne berätta det. För alla. För dig, Helena. Så att du kan luta dig mot den vetskapen när du har ont".

Hur bra låter inte det? En sak att hoppas på. Så klart.
Men om Helena själv fick välja, skulle jag nog hellre få lite smärtlindring här och nu.
Tålomod har aldrig varit min starkaste sida.