Trigger points

Trigger. Trigger points. Inte vet jag om översättningen är smärtpunkter. Eller kanske retnings-punkter. Strunt samma.
Det jag tänker på i dag är smärtpunkter.
Det första jag tänker då, är fysiska smärtpunkter. Alltså var har jag ont? Var kan jag trycka så att jag får ont? Eller kanske mindre ont?
Jag har många sådana punkter. Allt som oftast är de inte längre punkter, utan mer som linjer. Eller faktiskt hela områden. Punkter som liksom flyter ihop.
Men ni vet ju redan att ont, det har jag ju.

Efter en liten stunds tänkande på fysiska smärtpunkter, glider tanken över till andra sorter. För visst finns det psykiska smärtpunkter? Självklart JA på den frågan. Alla har vi våra sådana punkter. Jag också. Då och då flyter de fysiska smärtpunkterna över i de psykiska. Ni fattar? När det är som ondast, då ökar även de psykiska punkterna i omfång.
Alla psykiska punkter har förstås inte med den fysiska smärtan att göra. Långtifrån alla. Vi har alla våra trigger points mentalt. Sådant som gör ont att tänka på. Som vi ibland försöker undvika. Som vi ibland grottar ner oss i.

Efter ytterligare en stund börjar jag fundera på filosofiska smärtpunkter. FInns det?  Ja, det gör det. Varför finns jag? Vad är meningen med livet? Is this it? Ganska betydelsefulla punkter, inte sant? Tål att tänka på.

När jag tänkt på det en stund, kommer nästa tanke. Teologiska smärtpunkter? Här är jag mer osäker. Men ganska viss om att de finns. Varför är det så svårt att tro? Det borde ju vara så lätt, eller?

Hur är det? Vågar vi skoja och skämta om de här olika punkterna? Jag tror att vi ska det, om vi kan hålla oss till att skämta om våra egna punkter, inte andras. Om vi kan det, då blir det en del av terapin.

Nu har jag tänkt så mycket att jag är alldeles slut.