Halli hallå!

Så här års drabbas jag ofta. Inte bara av förkylning. Av nostalgi. Nostalgi från riktigt svunna tider. Ja kära nå´n vad många år det gått.
Det är de här vårkvällarna. Mars och april. Det är något med ljuset. Något med luften. Som får mig att minnas så många år bakåt.
Då, när jag växte upp. När jag var lagom stor. Innan tonåren, men efter småbarns-åren.
När livet på många sätt var en lek. Jag fick vara ute på kvällen.
Där jag växte upp, i ett litet villa-kvarter. Eller villa och villa. Små fristående hus.  Med betoning på små. Blåbetong.
Men med trädgård och liten uteplats. Och lekstuga som pappa byggt. Romerska ringar, gunga och trapets.
När de här kvällarna infann sig på våren. Då var det som ett himmelrike. Eller är det en efterkonstruktion? Strunt samma. Det känns så när jag tänker tillbaka.
Det jag minns starkast, är just dessa kvällar. När det äntligen gick att vara ute till nästan sängdags. Det var ljust. Inte varmt. Men inte vinterkallt. Olle istället för täckjacka. Ja, vi sa olle - inte tjocktröja. Ibland minns jag att jag frös som bara den. Men det var ju vår nu.
Halli hallå. Röda och vita rosen. Indianer och cowboys. Fast vi hade moderniserat den leken till "High Chaparall".  Cykeln fram ur vinter-idet. Hjälm? Fanns inte, Vi var ute nästan jämt. Och just dessa vårkvällar var magiska.

Jag vet att jag ville föra över den här känslan till mina egna barn. Och jag minns faktiskt att det kändes nästan lika bra när de var ute länge på vårkvällarna. Lekte. Sprang runt, Inte ville in och sova. Det var ju ljust.
Nu är det över 20 år sedan. Hur är det möjligt?
Jag får nog försöka ta mig ut och leka snart. En vårkväll. Så jag inte glömmer.