Emmerdale (farm)

Oh dear! Råkade av en händelse (ja, ni får tro vad ni vill...) få på tv4 en dag. Det får jag ju ibland förstås, men kanske inte mitt på dagen - som det var denna dag. Jag började så sent den dagen, och slog igång tv:n en stund runt lunch. Och där var det! Oh my dear! Emmerdale farm. Fast nu hette det visst bara Emmerdale, varför förstod jag inte först. Jag kunde bara inte låta bli att titta. Dubbelavsnitt var det t.o.m.
Det här är en serie jag aldrig, säger aldrig, någonsin har följt. Inte ens min mamma tittade på detta. Men - min mormor gjorde det. Min mormor dog 1990. Tittade inte på tv de sista åren. Så, serien har alltså funnits ett tag. Jag var helt enkelt tvungen att googla. Första avsnittet kom 1972. 1972!
Det stämmer med mina tankar och minnen. Av mormor framför tv:n. Jag tonåring. Var det något jag inte kunde förstå, så var det vitsen med Emmerdale farm. Eller "Hem till gården" som mormor sa. Och som det faktiskt står i tv-tablån nu också.
Jag minns att vi drev lite med detta. Att det inte hände något i serien. Att några bönder kunde stå vid en grind och prata om en fluga. I flera avsnitt. Lite elakt , men det måste väl ha funnits något uns av sanning i påståendet. Nu tänker jag att en långsam serie kanske kunde vara bra. För många i samhället. En serie där det från avsnitt 5 till avsnitt 15 inte märks så mycket om man missat. Sisådär 10 avsnitt. Man är helt med i handlingen ändå. Ja, jag vet inte. Jag tänker inte börja följa detta. Men lite roligt var det, jag verkligen nästan fick kontakt med mormor. Och hon kändes inte glad. Inte åt "Hem till gården" av idag.
När hon följde serien har jag minnes-fragment av en massa te-drickande, jordbrukande och samtal i gathörnen.  De två avsnitt jag såg handlade bl.a. om att prästen fru var otrogen, en massa anspelningar på sex, stor konsumtion av alkohol, märkliga familjebildningar med två pappor och en mamma mm, mm. Så då förstod jag ju varför Emmerdale hade tappat "farm", det är inte så mycket jordbrukande längre kanske?
Mormor hade inte gillat det. Det enda jag gillade under dessa två avsnitt, var att en av bebisarna (med två pappor och en mamma) hade Downs syndrom. På riktigt.
Men det krävs väl lite nya grepp. Såg när jag googlade att i England har det visats 6142 avsnitt. 6142!  I rest my case...

Snabbis

En snabbis idag. Eller kanske ska jag säga kortis. Nåja, bara ett tips. Från mig till dig. Ett boktips. Jag har precis läst en bok av Susan Abulhawa. En författare jag aldrig tidigare  ens hört namnet på. Boken heter "Morgon i Jenin".  Handlingen utspelar sig i Palestina/Libanon/USA. Konflikterna mellan judar och palestinier. Känns bra att få ett djupare perspektiv på denna långa motsättning. Det är en roman, men som jag förstår det, är det delvis en självupplevd berättelse.
Kärnan i boken är att två bröder, palestinier (araber) blir åtskilda som barn. Den ene växer upp som palestinier - den andre som jude. Sedan kommer sexdagars-kriget...
Läs den! Oavsett vilken sida man "håller på" är den läsvärd.
Bara så ni vet!
Och tack till Kerstin för tipset...

Jag och min far

I dagens inlägg finns en risk. En risk att jag blir för personlig. Eller kanske för privat. Men det struntar jag i.
Jag och min far. Jag skriver detta just i dag. Just i dag för att det i dag är dagen då min far gick bort . Ja, inte just i dag, men detta datum. Nu är det många år sedan. Faktiskt hela sju.
Det var en väntad bortgång. Men ändå. Tufft. Både för min far och oss. Vi som blev kvar. Ingen mer än jag kan säga "min far" om just honom. Inte någon som jag känner till i alla fall. Det är lustigt hur lika man kan vara. Lik sin far. En anekdot finns från  min födelse. På den tiden satt blivande fadern i väntrummet. Väntade och väntade. Det tog 36 timmar. Som tur är minns inte jag det. När doktorn till slut fick ta till tången för att få ut mig, höll min far på att gå upp i limningen därutanför. När det hela var klart, gick barnmorskan ut och meddelade att han fått en dotter. "Hon är väldigt lik sin far, men det ska han inte vara ledsen för. Doktorn säger att det växer bort".
Jag vet inte om det gjorde det. Någonsin. Jag var pappas flicka. På gott och ont var vi lika. Lika till sinnet och sättet, inte bara utseendet.
När min far var ung, när jag växte upp, då hade han ett hetsigt humör. Mellan varven. Inte argsint, inte alls. Mer det vi idag skulle kalla stressad. Svårt att koppla av ibland.
Känner igen mig. Det hade jag också när jag var ung/yngre. Det liksom lägger sig lite med åren.
 Egentligen tänker jag mest på läxor. När jag tänker på humöret hans. Framförallt på matte. Som inte var min starkaste sida. Högstadiet. Hur kul var det med matteläxor. Eller fysiken...Pappa skulle hjälpa mig. Det var inte alltid trivsamma stunder vid mitt skrivbord. Men, jag fick bra betyg.
Jag och min far. Jag minns en gång, en bilsemester. I Österrike. Med en grannfamilj. Tältsemester. Minns än i dag orten vi skulle fram till just denna kväll. Osnabruck. Vi hittade inte. Mamma ville på kvinnors vis stanna och fråga efter vägen. Vi skulle ju hitta tältplatsen också. Vi skulle ju slå upp tälten också. Helst innan det blev mörkt. Min far vägrade. Det hela slutade med att han stannade Saaben och släppte av mamma och  mig vid vägen. Sedan åkte han och letade själv. Vi stog där på parkeringsplatsen och väntade. Mamma suckade. Vad grannfamiljen gjorde minns jag inte. Har ett vagt minne av att ingen i den familjen behärskade något utrikiskt språk. De var liksom beroende av oss. Min far kunde tyska. Han kom tillbaka. Plockade upp oss. Vi körde raka vägen till Osnabrucks tältplats. Behöver jag säga att tälten sattes upp i nästan ogenomträngligt mörker? Men - vi hade inte frågat om vägen. Jag vet inte hur han gjorde, men han frågade INTE.
 Min far var trots sina svagheter en väldigt snäll människa. Fortfarande kan jag höra hans röst i telefonen. När han ringer och talar om för mig hur jag ska göra med bilen. Med banken. Med försäkringen. Med jobbet. Med...med...med...Hans prio nr ett var såklart jag. Hans flicka. Som var honom så lik.
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt. Jag tycker att tiden konstigt nog går fort även när man sörjer och saknar.

Tecken

Många gånger har jag tänkt. Tänkt att jag borde ha en skrivbok, en anteckningsbok. En speciell bok för anekdoter. Anekdoter från skolan. Från elever. Synd att jag inte skaffade en bok, då för många många år sedan.  I dag finns det ju folk som gjort sig en hacka på anekdoter. Som gett ut samlingar av alla de slag. Många med ord från barn. Synd, som sagt. Att jag inte kom på det först.
Det hade nog förresten inte räckt med en bok. Barn är ju fantastiska på många sätt. Och ett av de sätten, är vad som kan snubbla ut när de öppnar munnen.
Dråpligheter. Klokheter. Dumheter för all del, men dessa hade jag  antagligen inte skrivit upp.
I går ramlade en sådan där liten värdefull samlingssak ut. Rakt í famnen på mig.
Satt och pratade med en elev, en flicka, innan lektionen egentligen hade börjat. Ute var det rena sommar-värmen, och vårens tecken bara svämmade över.
Jag frågade henne vilket vår-tecken hon tyckte bäst om. "Vår-blommorna!", svaret kom innan jag ens hade avslutat frågan.
- Aha, kan du namnen på några vår-blommor?
- Jaadå, flera stycken!   Krokus, Tellus....
Det är inte lätt när man läser om planeterna och så råkar våren komma samtidigt!

                         Vilken är vackrast?                                                    

Bokningsbart?

 Att gå på lokal med mig är svårt. De flesta har lagt ner det projektet numera.  Så även jag. I I alla fall om det handlar om något mer än en öl. Eller kanske en fika.  Då gäller det att hitta ett ställe som har soffor. Eller, en soffa räcker ju.  Problemet är att den soffan så gott som aldrig råkar vara ledig. Just när jag anländer. Hoppande på mina kryckor, mestadels. Det brukar gå till så vid dessa sällsynta tillfällen, att sällskapet får gå i förväg. Kolla om någon soffa finns tillgänglig. Om så är fallet, snabbt ringa mig. Jag brukar vänta utanför. Eller någonstans i kvarteret. Cyklandes. Liksom cirkulerande. Bidande min tid.
Det är säkrast att ringa mig. Inte leta reda på mig. Nänä, inte lämna den ovärderliga soffan!

Men - att gå ut och äta mat. Inte en enkel fråga. Lite att bita i, för att vara rolig...
Nu händer det sig snart, att jag råkar fylla år. Inga jämna, oh nej, så fruktansvärt ojämnt som det kan bli.
Men det blir inget kalas. Av olika anledningar. Till dotterns stora förtret. Hur kan man fylla år utan att ha kalas?  Jag hade insett att kalas fick vi inte till, för att de som brukar komma, helt enkelt var upptagna. I ärlighetens namn är jag lika glad för det. För det uteblivna kalaset. Har inte riktigt orken eller lusten.
Så dottern och N smidde plan. Planen blev att bjuda ut mig. På restaurang. Hmmm....Hur då, undrade jag? Vi jagar ett ställe med soffa, såklart.  Jaha, och sedan sitter ni där i soffan några dagar i förväg då, eller? Och paxar plats?
Till slut fann vi ett ställe. Close to home. 
Så jag haltade in på etablissimanget, på mina kryckor. Tänkte att jag måste ändå fråga. Det fanns EN, säger EN, soffa! Oj, det här kan gå hur som helst på söndag. Så jag ställde frågan tjejen bakom disken aldrig förut fått.
"Kan jag boka soffan? Till på söndag? Lunch-tid?"   
"Öhhh?  Du vill ha soffan?"
"Ja, alltså vi ska äta förstås. Jag ska inte bara ligga där."
Och så fick jag dra hela valsen om min nerv-smärta blablablabla....
"Det här måste jag skriva upp" , sa tjejen. "Annars kommer dom andra aldrig att tro mig!"
Så - en stycken soffa bokad till söndag lunch!
När jag sedan sa: "Visst har ni glutenfria alternativ på menyn? Som inte innefattar qunioa, för det äter inte dottern?", då kände jag att det plötsligt var en ren rutinfråga.