Jag och min far

I dagens inlägg finns en risk. En risk att jag blir för personlig. Eller kanske för privat. Men det struntar jag i.
Jag och min far. Jag skriver detta just i dag. Just i dag för att det i dag är dagen då min far gick bort . Ja, inte just i dag, men detta datum. Nu är det många år sedan. Faktiskt hela sju.
Det var en väntad bortgång. Men ändå. Tufft. Både för min far och oss. Vi som blev kvar. Ingen mer än jag kan säga "min far" om just honom. Inte någon som jag känner till i alla fall. Det är lustigt hur lika man kan vara. Lik sin far. En anekdot finns från  min födelse. På den tiden satt blivande fadern i väntrummet. Väntade och väntade. Det tog 36 timmar. Som tur är minns inte jag det. När doktorn till slut fick ta till tången för att få ut mig, höll min far på att gå upp i limningen därutanför. När det hela var klart, gick barnmorskan ut och meddelade att han fått en dotter. "Hon är väldigt lik sin far, men det ska han inte vara ledsen för. Doktorn säger att det växer bort".
Jag vet inte om det gjorde det. Någonsin. Jag var pappas flicka. På gott och ont var vi lika. Lika till sinnet och sättet, inte bara utseendet.
När min far var ung, när jag växte upp, då hade han ett hetsigt humör. Mellan varven. Inte argsint, inte alls. Mer det vi idag skulle kalla stressad. Svårt att koppla av ibland.
Känner igen mig. Det hade jag också när jag var ung/yngre. Det liksom lägger sig lite med åren.
 Egentligen tänker jag mest på läxor. När jag tänker på humöret hans. Framförallt på matte. Som inte var min starkaste sida. Högstadiet. Hur kul var det med matteläxor. Eller fysiken...Pappa skulle hjälpa mig. Det var inte alltid trivsamma stunder vid mitt skrivbord. Men, jag fick bra betyg.
Jag och min far. Jag minns en gång, en bilsemester. I Österrike. Med en grannfamilj. Tältsemester. Minns än i dag orten vi skulle fram till just denna kväll. Osnabruck. Vi hittade inte. Mamma ville på kvinnors vis stanna och fråga efter vägen. Vi skulle ju hitta tältplatsen också. Vi skulle ju slå upp tälten också. Helst innan det blev mörkt. Min far vägrade. Det hela slutade med att han stannade Saaben och släppte av mamma och  mig vid vägen. Sedan åkte han och letade själv. Vi stog där på parkeringsplatsen och väntade. Mamma suckade. Vad grannfamiljen gjorde minns jag inte. Har ett vagt minne av att ingen i den familjen behärskade något utrikiskt språk. De var liksom beroende av oss. Min far kunde tyska. Han kom tillbaka. Plockade upp oss. Vi körde raka vägen till Osnabrucks tältplats. Behöver jag säga att tälten sattes upp i nästan ogenomträngligt mörker? Men - vi hade inte frågat om vägen. Jag vet inte hur han gjorde, men han frågade INTE.
 Min far var trots sina svagheter en väldigt snäll människa. Fortfarande kan jag höra hans röst i telefonen. När han ringer och talar om för mig hur jag ska göra med bilen. Med banken. Med försäkringen. Med jobbet. Med...med...med...Hans prio nr ett var såklart jag. Hans flicka. Som var honom så lik.
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt. Jag tycker att tiden konstigt nog går fort även när man sörjer och saknar.