Ålder - bara en siffra?

Funderar. Över ålder. Kanske har det att göra med att dottern fyllde 30. Tänker på all tid som går. Det gör jag ofta, verkar det som. Oftast är det jobbiga tankar, men inte alltid. Tiden har ju inte  varit fylld av enbart svåra saker.  Saker att ångra. Att ångra att jag gjort, och att inte gjort. Tvärtom. Många bra och roliga, rent av underbara stunder finns såklart i minnet. Men nu håller jag på att halka av banan. Ålder var det. Ordet för dagen. Funderar över vilka olika skeden vi är i.  I mitt arbete, mitt arbetslag.  Tidigare var jag i ett arbetslag som var ganska homogent. Alla (nästan) var "gamla". Alla (nästan") hade åldrade, vårdkrävande föräldrar. Det var något av en trygghet.
När jag nu börjar i ett nytt gäng, jag då är jag klart äldst. Tänkte lite på det innan jobbstarten. Kände lite pirr inför det. Det är nämligen första gången i mitt nu ganska långa yrkesliv. Första gången jag är äldst. HJÄLP! PANIK! Hur gick det till? Jag är ju jämngammal med föräldrarna till eleverna. Eller inte? Nej, nu är jag inte ens jämngammal med många av deras mormödrar...hoppsan!
Jag vill inte påstå att jag är ålders-fixerad. Inte alls. Men - jag har ingen direkt längtan efter ålderdomen. Fast det är klart att jag vill leva länge, om jag inte blir så mycket sämre än jag redan är.  Men, jag har väldigt svårt att förstå att jag är så gammal som mitt personnummer anger. Kroppsligen - visst, där kan jag nog t.o.m. lägga till 10-20 år, men mentalt? Där känner jag mig som 40- 45. Typ. Så är det.  Men, ska jag nu vara äldst, då tror jag att jag är i rätt gäng för det. I ett gäng som vabbar, medan jag åker till demens-boendet. Det är som det ska vara, och mitt gäng är ett väldigt glatt gäng. Jag tror inte att jag någon enda gång kommer att känna mig för gammal där.
Förresten, jag såg en film härom dagen. En riktigt bra film. "The company you keep". En bra story. Bra skådisar. Men - det bästa var att i princip alla var äldre än jag! Hur ofta händer det i dessa dagar? Jag säger bara  Susan Sarandon, Robert Redford, Julie Christie, Sam Elliot. I samma film! Och den utspelade sig verkligen inte på ett glamouröst seniorboende i Beverly Hills - tvärtom nästan. Ingen var för gammal i det gänget heller.

Händer det?

Kanske ni har sett den? En reklam på tv. Fråga mig inte för vad. Men det är en slinga som fastnat ändå. Om ingen ser - händer det verkligen då? Om ingen hör?
Är det så att någon måste vara åskådare för att något ska inträffa? Eller att någon måste höra för att ljudet ska ha förekommit?
Det är en ganska spännande tanke. Som kan tas ett steg till ; om ingen ser mig - finns jag då? Existerar jag och allting annat endast i de ögonblick någon tittar?
Och, i så fall, vad/var är jag och allting annat, alla övriga stunder?
Eller kanske är det så att vi och hela universum, faktiskt är sedda hela tiden. Av någon form av högre makt? Och att det räcker för att vi ska finnas?
Vad jag vet finns ju förstås inga svar på dessa frågor. Kanske är det lika bra. Var och en formar sina svar. Jag har nog inte riktigt gjort det än. Ibland frestas jag att vilja tro att en händelse inte inträffat, det var ju ingen där. Ibland kommer den tanken; tänk om det vore så väl. Men i krig och annat elände är det väl alltid någon som ser, förstås. Likadant vad gäller olyckor, eller?
I går var jag med om något som bevisar motsatsen. Att det faktiskt sker trots att ingen ser. Det var en hund och en rulltårta involverade i den här händelsen. När ögonblicket var förbi, var hunden ensam kvar. Mums, tänkte hunden. Ingen hade sett. Ändå hade det hänt.  Jag är så tacksam för det, jag behöver anekdoter att berätta!

Hometown

My hometown. Inte numera, men my "birth-town".  My "growing-up-town".  Askersund. Sydnärkes pärla. Där jag föddes medan det fortfarande fanns ett BB. Där jag lekte. Gick i skolan, ända fram till nian.

Det är en riktigt liten idyll. Sommartid. Jag kan än i dag fråga mamma varför vi aldrig skaffade en sommar-bostad där. När vi flyttade därifrån. Än i dag får jag samma svar. Att det är mitt fel. Mitt fel? Som jag minns det var jag minst lika negativt inställd till flytten som mamma. Det var min far som ville. Eftersom han jobbade i Hallsberg sedan ett antal år. Trött på att jobba långa dagar OCH pendla. Dessutom innebar hans arbete att promota för att få folk och företag att etablera sig/flytta till Hallsberg. Så det var ju förståeligt att han tyckte det var en bra idé. Framförallt eftersom dottern (=jag) nu skulle börja gymnasiet i Hallsberg. Och alltså behöva pendla, även jag.  När jag rannsakar mig själv kan det möjligen vara så, att när vi tittade på ett sommartorp lite utanför staden, så vägrade jag som 16-åring, att vara med på noterna. Jag ville ju ha sommar-boende MITT I STA`N!
Så, vi flyttade. Jag vet än i dag inte vem av oss, mamma eller jag, som hade det svårast. Det var nog mamma trots allt. Jag var sällan hemma. Pojkvän kvar i Askersund. Alltså var jag i Askersund på helgerna, medan mamma satt fast i radhus-området med 99% småbarnsfamiljer.
Nåväl. Min hemstad. Min födelsestad. En idyll, en pärla. I alla fall under min uppväxt. Vatten runt om. Många möjligheter till bad. Till båtturer.
Uppväxt i ett av den lilla staden första villa-områden. Dit flyttade vi när jag fyllde fyra. Villa och villa. Ca 80 kvm. Men ändå! Egen-ägt. Det var stort för mina föräldrar har jag förstått. Och i de likadana husen i det som kallades Negerbyn, där fanns alla mina kamrater. Lena, Tuss, Hillevi, Anna-Lena, Torbjörn, Barbro och alla andra.
Att området kallades Negerbyn kan idag uppfattas som rasistiskt. Absolut. På den tiden var det inget skälls-ord med neger. Så sa man bara. Och eftersom de här husen såg ut som hyddor och området var totalt lerigt under bygg-tiden, så sa man så. 60-tal.
Och eftersom min pappa var stor och tjock och ganska driftig, så fick han tilltalet Negerhövdingen.
Inte så svårt att då räkna ut vem som en period kallades Negerprinsessan?

Ofattbart

Ofattbart. Jag har sagt det tidigare. Tror faktiskt att jag sa det även för tio år sedan. Ofattbart. Hur kan jag ha så stora barn? Så vuxna? Så gamla? Frågan är högaktuell i dessa dagar då vi firar dotterns 30- årsdag. TRETTIO!!! Sonen är några år efter, blir 26 i höst. Ofattbart även det.
När jag fyllde trettio var jag mamma. Till ett barn med special needs. Och väntade på leverans av barn nr två.
Så långt har inte mina barn kommit, och dottern kommer ju aldrig dit. Vilket är en mycket stor sorg. Både för henne och för mig. Jag har en dotter, men vet att jag aldrig kommer att bli mormor. Konstigt.
Jag har en känsla av att det är svårare att förstå att barn med speciella behov fyller trettio, t.ex.
Jag har ju en trettio-åring, som i ganska många avseenden fortfarande är ett barn. Eller i alla fall en tonåring. Samtidigt som jag, i hennes år räknat, lätt skulle kunnat vara mormor i dag.
Konstiga känslor. Motstridiga.
Men jag tröstar mig med att hon på nå´t sätt är mer unik än andra. Än andra trettio-åringar. Och att inte många trettio-åringar firar med Astrid Lindgren- maskerad!

 

 

Fortsättning

En liten kort fortsättning på förra temat. Svunnen tid. Undrar om det har min egen nu relativt höga ålder att göra? Det här att jag numera bryr mig om, och t.o.m. blir själaglad - när jag ramlar över saker från en svunnen tid. Inte vilken tid som helst, nej svunnen tid som har att göra med mina rötter.
Som nu.  När vi tömde mammas lägenhet för ett år sedan, hittade jag en låda med vykort i. Den innehöll brevpapper och allt möjligt.  En plastficka var noggrant märkt med "oskrivna kort".  Bra att ha tänkte ju jag.
När jag letade efter ett oskrivet kort härom dagen, hittade jag en mapp. Däri låg det som finns kvar av min mormors brev och kort till mamma. Det var helt fantastiskt att se hennes handstil igen. Den känner jag så väl igen. Min mormor skrev i princip aldrig skrivstil. Hon textade. Det var en bra hjälp för mig i min egen läsinlärning faktiskt. NU vet jag inte ens om jag vågar visa dessa för mamma. I hennes värld lever ju mormor fortfarande. Kanske kan det vara en tröst att få ett brev från henne? Jag vet inte.
De här breven är inte särskilt gamla egentligen, från 70-80 talet. Hon dog 1990, en vecka före sin 90årsdag. Jag vet att jag någonstans har sparat mormors och min korrespondens. Gäller bara att hitta den.
Om jag ska vara riktigt ärlig angående mammas låda, så finns även en plastficka märkt med "skrivna kort"!  Det var ordning och reda med min mamma ....