Ofattbart

Ofattbart. Jag har sagt det tidigare. Tror faktiskt att jag sa det även för tio år sedan. Ofattbart. Hur kan jag ha så stora barn? Så vuxna? Så gamla? Frågan är högaktuell i dessa dagar då vi firar dotterns 30- årsdag. TRETTIO!!! Sonen är några år efter, blir 26 i höst. Ofattbart även det.
När jag fyllde trettio var jag mamma. Till ett barn med special needs. Och väntade på leverans av barn nr två.
Så långt har inte mina barn kommit, och dottern kommer ju aldrig dit. Vilket är en mycket stor sorg. Både för henne och för mig. Jag har en dotter, men vet att jag aldrig kommer att bli mormor. Konstigt.
Jag har en känsla av att det är svårare att förstå att barn med speciella behov fyller trettio, t.ex.
Jag har ju en trettio-åring, som i ganska många avseenden fortfarande är ett barn. Eller i alla fall en tonåring. Samtidigt som jag, i hennes år räknat, lätt skulle kunnat vara mormor i dag.
Konstiga känslor. Motstridiga.
Men jag tröstar mig med att hon på nå´t sätt är mer unik än andra. Än andra trettio-åringar. Och att inte många trettio-åringar firar med Astrid Lindgren- maskerad!