Texter

Texter. Något jag älskar. Jag är mycket mer en text-person, än en melodi-person. Om jag tänker på musik. Texten är viktigare än melodin. I alla fall så gott som alltid.
Där är vi så olika. När jag pratar med N om detta, så märks det tydligt. N har musiken som sin stora hobby. Men än en hobby faktiskt. Som sitt andra-jobb. Så kanske att texterna har blivit lite viktigare med åren, även för N.
Men många lägger inte riktigt märke till texten. En dålig text förstör en låt för mig, hur bra melodin än är. Kan bara inte lyssna på nonsens-texter. Dravel. Märkligt ord förresten. Men en text måste vara meningsfull. Kunna stå för sig själv. Utan melodin.
För att inte tala om all text som finns, utan melodi. Som jag konsumerar. Undrar hur många skrivna ord det blir på ett år? Inte som jag skriver alltså. Utan som jag läser. Vågar mig inte ens på en gissning.
Just nu deltar jag i ett projekt på skolan. I läs-förståelse. Jag erkänner att jag, innan jag läste denna kurslitteratur, använt detta begrepp på ett "felaktigt" sätt. Såsom vi alla gör/gjort.
Läsförståelse. Det säger sig ju självt att det handlar om att förstå det du läser.
Men - det vi lär oss nu handlar mkt om att förstå under ytan, att läsa mellan raderna. Intressant. Mycket intressant. Att eleverna bör tränas i att förstå sådant som inte står i texten. Att träna sin slutledningsförmåga. Hur gör vi det? Redskap behövs. Extra svårt blir detta om du inte riktigt behärskar språket.
Men nu tror jag att första delen av "Så mycket bättre" ropar på mig från tv:n. Hoppas bara att det är bra texter på låtarna!

Stress

Läste något någonstans, som brukligt är. Kan som vanligt inte ange källan till tankarna.
Alzheimers sjukdom. En vidrig ockupant av hjärnan. Tänker att den är vidrigare än den demens lilla mamma drabbats av, vaskulär demens. Den senare är den vanligaste formen bland våra äldre. Debuterar vanligen inte så tidigt. Som Alzheimers sjukdom kan göra. Riktigt tidigt.
Det jag läste handlade om sambandet stress - Alzheimer. Specifikt handlade det om stress hos medelålders kvinnor. Sådana som mig. Ett samband mellan stress i just medelåldern, och att utveckla Alzheimer.
Då tänker jag att vi är väldigt många medelålders kvinnor. Som är stressade. Stressade över våra åldrade, dementa föräldrar kanske?  Stressade över egna åkommor kanske? Att klimakteriebesvär väldigt lätt kan bli en stressfaktor - jo tack det vet jag. Stressade över att se våra nu vuxna barn, kanske hittar de inte riktigt  rätt i livet?  Listan kan göras hur lång som helst. På min egen stress-lista finns förutom egen sjukdom och dement förälder, även en lite ovanligare punkt. Stressen över att ha ett vuxet barn, som ändå inte är vuxet. Stressen över att jag måste finnas kvar runt detta barn, även om barnet är i goda händer rent praktiskt. Ingenting får hända mig, för då rasar allt. Den känslan ger hög stressfaktor. Framförallt natte-tid....
Men; om det nu är så att det finns ett samband mellan medelålders kvinnors stress och den avskyvärda sjukdomen A - då tänker jag att nästan varenda kvinna kommer ju att utveckla Alzheimer. Eller?
Och varför gäller sambandet bara kvinnor? Det finns även stressade medelålders män. Tror jag vet varför.  Det handlar om att det är olika slags stress. Eller i alla fall olika orsaker. Till kvinnors och mäns stress. I medelåldern. Kvinnornas stress fortsätter i högre grad att gälla familj. Jag tror att mäns stress mest är relaterad till saker utanför hemmet. Jobb alltså. Det kanske är så att den sortens stress inte är lika farlig? Inte för att utveckla Alzheimer alltså. Farlig på andra sätt, det vet vi.
Ja kära nå´n, hur ser samhället ut om 20 år?  Kan samhället ta hand om alla oss, som i dag är stressade medelålders kvinnor?
Det här är tankar som jag mår bäst av att skjuta undan. Ett tag till i alla fall. Och så kan jag kontra med att jag var på release-fest för punkplatta i går.  Som den stressade medelålders kvinna jag är.

Knäcka koden

Att knäcka koden. I min värld, eller rättare sagt i skolans värld menar vi att förstå avkodningen av de olika ljuden, kopplade till alfabetets bokstäver. Kort sagt att förstå hur man läser.
I krigstider kan det säkert betyda liv eller död, om man kan knäcka koder. Eller så spelar det ingen roll i dagens moderna krig? Men under världskrigen var det viktigt, det har jag sett på film =)).
Dagens inlägg handlar om koderna/lösenorden vi dagligen brottas med numera. Koderna vi MÅSTE komma ihåg, för att vårt liv ska fungera. Koderna till bankkorten, lösenorden till datorerna, till mobilerna, till ICAkortet. Listan kan göras hur lång som helst.
Om jag kunde ha samma kod/lösenord till allt, ja det vore ju bra. Men experterna hävdar att det inte alls är bra. Nej, nej och åter nej.
Läste ni kåseriet av Göran Wärnelid i lokalpressen? I detta ämne. Han våndades och svettades över att inte komma ihåg alla lösen. Han uttryckte sig livfullt apropå en sådan här expert som uttalat sig om att inte ha samma lösenord. "Men hallå?! Vilket memorerings-helvete till planet kommer du ifrån??!!" Så sa Wärnelid riktat till experten. Eller, kanske var det så han hade velat sagt?
Jag tycker min koll och kom-ihåg-funktion är hyfsad, med tanke på min ålder. Men visst, ibland får jag förstås stiltje i lösenords-avdelningen i hjärnan. Det är väldigt stressande, eller hur? Man sitter/står där och VET att man kan lösenordet/koden! Men var är den? Prova och prova och prova olika alternativ. Ibland har man ju inte obegränsat med försök heller. Ännu mer stressande.
I dag fick jag i alla fall vara med om att det inte behöver ha med ålder att göra det här. Min unga kollega (30 någonting), satt vid datorn på jobbet och skulle göra en bokning av biljetter. Bara det är ju stressande, eller hur?
Alltnog, när det verkade klart och betalningen skulle ske - då krävdes lösenordet för Verify by Visa. Ni vet, den där kontrollfunktionen på Visa, som väl är till för att du verkligen ska kunna VISA (!) att du är du.
Nu kom inte kollegan längre. Panik! Efter ett antal försök steg stressfaktorn. Den steg så att den spred sig över till mig. Det var inte så många minuter kollegan hade på sig. Ticnet ni vet. Så, kollegan fick låna mina kortuppgifter att betala med. För jag kom nämligen ihåg mitt lösenord till Verify. I alla fall på andra försöket.
Jag var t.o.m. så nördig att jag nästan kunde rabbla upp mitt kortnummer, på Visa-kortet. Utan att titta alltså. Tvingades bara kolla en enda siffra. Det är väl inte riktigt bra va`?
Så idag har jag köpt biljetter till Justin Timberlake! Jag ska tydligen gå med kollegans kusin, jag har visst betalat även kusinens biljett. Det blir nog bra, då kan kusinen släpa på min säng. Tele2 Arena. Där måste det väl finnas plats?
"Pling!" Attans, där kom ett sms om att kollegan betalat tillbaka pengarna. För båda biljetterna. Jaja, jag unnar henne en date med Justin. Och jag känner mig nöjd med dagens goda gärning.

Men tänk om...

Dagens fundering har jag snott. Läste ni artikeln i lokalbladet härom dagen? Författad av en frilansskribent vid namn Ola Theander?  (Den titeln skulle jag gärna vilja ha. Frilansskribent. Smaka på den).
Alltnog. Det skrivna stycket hade förstås en rubrik: "Men tänk om det inte är demens".
I dessa dagar är det inte bara jag som upplever demens på nära håll, vi är många.
Vi är också många som i demensens närhet, funderar över oss själva. Kommer jag att drabbas? När i så fall? Vilken typ av demens? Eller - har jag redan drabbats? Litegrann? Eller är det "bara" stress? Som gör att jag så ofta tappar orden innan de hunnit ut ur munnen? Bara det är ju så stressande så det är inte klokt. I alla fall när man lever nära demens.
Den här artikeln handlade om en professor i neurologi. Han var inte dement. Han menar att flera procent av de med demens-diagnos, inte är dementa.  Han menar att symptomen på demens, är väldigt lika symptomen på en neurologisk sjukdom, ca 400 fall/år.  En sjukdom som går under en förkortning. NPH. Handlar om trycket inne i hjärnan på nå´t sätt.  På vårdcentralerna, där demensdiagnosen ofta sätts, är inte kunskapen stor om NPH, menar den här professorn. För att den ska kunna fastställas, den diagnosen, måste man göra en skallröntgen. Hokus pokus - då kan den lätt upptäckas! Då får man göra en shuntoperation, och vips försvinner trycket på hjärnan. Och likaså symptomen. Symptomen som misstogs för demens. En sådan här operation är tydligen dyr....hoppas innerligt att det inte är detta som ligger bakom feldiagnoserna.
Nu är det ju inte så att jag tror att lilla mamma har NPH, icke sa Nicke. Men - ni som står mig någorlunda nära: om eller när, jag uppvisar några som helst lite mer allvarliga demens-symptom än i dag, vill jag att ni lovar mig en sak?!  Se för sjutton till att jag får göra en röntgen av skallen! Kommunen kommer att spara massor av pengar, om det skulle visa sig vara NPH - en operation (hur dyr den än är) blir alltid billigare än ett demensboende. Jag lovar.

Time will tell

Ni som läst här förut. Ni vet att jag har en liten hang-up på tid. Jag funderar helt enkelt en del på just tid. Som begrepp. Vad är tid? Hur fungerar det egentligen? Går tiden oavsett vad vi gör? Ja, uppenbarligen.
Men då tänker jag; vad händer med den tid som flytt? Var är den nu? Och hur kommer framtidens tid till oss? Finns den bara där någonstans och väntar? För tid är ju ingenting utan oss? Eller några andra varelser. Om ingen/inget använder tiden, finns den kvar då? Sparad liksom?
Vi mäter ju tiden. Lär barnen klockan. På ett sätt reducerar vi tiden till något som upprepas. I morgon kl 14. Nästa fredag. För två år sedan.  Tiden rullar bara på, som ett hjul.
Då kommer nästa fundering. Eftersom jag i trettio år har haft en person i min allra närmaste närhet, en person som har svårt med begreppet tid. Eftersom hon finns, så funderar jag. Hur skulle det vara att hantera tiden som hon gör? Att inte förstå tiden som begrepp. Att det skulle räcka att veta; att när alarmet plingar igång - då ska jag ta på mig ytterkläderna. För då kommer taxin snart. Då måste jag stänga av tv:n.
Att veta att någon har ställt alarmet. Och om någon har glömt att göra det? Ja, då får väl taxin vänta. "Luuugn! Det är väl inte bråttom..." Att inte dela in tiden i halvtimmar, timmar och kvartar.  Jag funderar vidare.
Och som dagens knorr, en liten historia. Om en 100-årig dam, som hade släkten hos sig på hemmet, för att fira födelsedagen. Ingen dement  liten dam, men en dam med glimten kvar i ögat. Tidsperspektivet finns här också.
"Har Walter fått kaffe?"
"Men mamma, du vet väl att pappa varit död i snart 20 år?"
"Jaja, men man kan väl chansa?!"