Knäcka koden

Att knäcka koden. I min värld, eller rättare sagt i skolans värld menar vi att förstå avkodningen av de olika ljuden, kopplade till alfabetets bokstäver. Kort sagt att förstå hur man läser.
I krigstider kan det säkert betyda liv eller död, om man kan knäcka koder. Eller så spelar det ingen roll i dagens moderna krig? Men under världskrigen var det viktigt, det har jag sett på film =)).
Dagens inlägg handlar om koderna/lösenorden vi dagligen brottas med numera. Koderna vi MÅSTE komma ihåg, för att vårt liv ska fungera. Koderna till bankkorten, lösenorden till datorerna, till mobilerna, till ICAkortet. Listan kan göras hur lång som helst.
Om jag kunde ha samma kod/lösenord till allt, ja det vore ju bra. Men experterna hävdar att det inte alls är bra. Nej, nej och åter nej.
Läste ni kåseriet av Göran Wärnelid i lokalpressen? I detta ämne. Han våndades och svettades över att inte komma ihåg alla lösen. Han uttryckte sig livfullt apropå en sådan här expert som uttalat sig om att inte ha samma lösenord. "Men hallå?! Vilket memorerings-helvete till planet kommer du ifrån??!!" Så sa Wärnelid riktat till experten. Eller, kanske var det så han hade velat sagt?
Jag tycker min koll och kom-ihåg-funktion är hyfsad, med tanke på min ålder. Men visst, ibland får jag förstås stiltje i lösenords-avdelningen i hjärnan. Det är väldigt stressande, eller hur? Man sitter/står där och VET att man kan lösenordet/koden! Men var är den? Prova och prova och prova olika alternativ. Ibland har man ju inte obegränsat med försök heller. Ännu mer stressande.
I dag fick jag i alla fall vara med om att det inte behöver ha med ålder att göra det här. Min unga kollega (30 någonting), satt vid datorn på jobbet och skulle göra en bokning av biljetter. Bara det är ju stressande, eller hur?
Alltnog, när det verkade klart och betalningen skulle ske - då krävdes lösenordet för Verify by Visa. Ni vet, den där kontrollfunktionen på Visa, som väl är till för att du verkligen ska kunna VISA (!) att du är du.
Nu kom inte kollegan längre. Panik! Efter ett antal försök steg stressfaktorn. Den steg så att den spred sig över till mig. Det var inte så många minuter kollegan hade på sig. Ticnet ni vet. Så, kollegan fick låna mina kortuppgifter att betala med. För jag kom nämligen ihåg mitt lösenord till Verify. I alla fall på andra försöket.
Jag var t.o.m. så nördig att jag nästan kunde rabbla upp mitt kortnummer, på Visa-kortet. Utan att titta alltså. Tvingades bara kolla en enda siffra. Det är väl inte riktigt bra va`?
Så idag har jag köpt biljetter till Justin Timberlake! Jag ska tydligen gå med kollegans kusin, jag har visst betalat även kusinens biljett. Det blir nog bra, då kan kusinen släpa på min säng. Tele2 Arena. Där måste det väl finnas plats?
"Pling!" Attans, där kom ett sms om att kollegan betalat tillbaka pengarna. För båda biljetterna. Jaja, jag unnar henne en date med Justin. Och jag känner mig nöjd med dagens goda gärning.