Ni som läst här förut. Ni vet att jag har en liten hang-up på tid. Jag funderar helt enkelt en del på just tid. Som begrepp. Vad är tid? Hur fungerar det egentligen? Går tiden oavsett vad vi gör? Ja, uppenbarligen.
Men då tänker jag; vad händer med den tid som flytt? Var är den nu? Och hur kommer framtidens tid till oss? Finns den bara där någonstans och väntar? För tid är ju ingenting utan oss? Eller några andra varelser. Om ingen/inget använder tiden, finns den kvar då? Sparad liksom?
Vi mäter ju tiden. Lär barnen klockan. På ett sätt reducerar vi tiden till något som upprepas. I morgon kl 14. Nästa fredag. För två år sedan. Tiden rullar bara på, som ett hjul.
Då kommer nästa fundering. Eftersom jag i trettio år har haft en person i min allra närmaste närhet, en person som har svårt med begreppet tid. Eftersom hon finns, så funderar jag. Hur skulle det vara att hantera tiden som hon gör? Att inte förstå tiden som begrepp. Att det skulle räcka att veta; att när alarmet plingar igång - då ska jag ta på mig ytterkläderna. För då kommer taxin snart. Då måste jag stänga av tv:n.
Att veta att någon har ställt alarmet. Och om någon har glömt att göra det? Ja, då får väl taxin vänta. "Luuugn! Det är väl inte bråttom..." Att inte dela in tiden i halvtimmar, timmar och kvartar. Jag funderar vidare.
Och som dagens knorr, en liten historia. Om en 100-årig dam, som hade släkten hos sig på hemmet, för att fira födelsedagen. Ingen dement liten dam, men en dam med glimten kvar i ögat. Tidsperspektivet finns här också.
"Har Walter fått kaffe?"
"Men mamma, du vet väl att pappa varit död i snart 20 år?"
"Jaja, men man kan väl chansa?!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar