Utseendefixering

Samma läge. Botten-napp. Ska försöka att inte fastna i det. I alla fall inte här på bloggen. Samtidigt som detta är en av mina ventiler. Så visst, ni kommer med största säkerhet att få ta del av min botten.
En av de mest negativa tankarna är denna. Det finns ingenting att se fram emot. Och då menar jag inte ingenting. Jag ser fram emot att träffa vissa personer. Vissa personer som har förmågan att lyfta upp mig lite. Inkluderat mina barn förstås.
Jag ser fram emot att äta  och dricka något gott. Jag ser fram emot att få sova någorlunda gott en natt. Jag ser fram emot en kopp gott te.  Jag ser fram emot ett varmt bad.
De små sakerna i livet. Ser jag fortfarande fram emot.
Men jag saknar något större att se fram emot. Som en resa. Som en konsert. Som en teater-föreställning. Som ett bio-besök. Som en restaurang-middag.
Hit hör numera också Som en promenad. Det har blivit som något stort i mitt liv. Som antagligen aldrig uppnås.
Bitter? Nej inte ännu. Men ledsen och förtvivlad. Hoppas det inte övergår i bitterhet. Håll mig på mattan snälla ni!
Över till något annat.
Inför besök på smärtklinik/smärtrehab så vet jag ju sedan tidigare att man förses med en lunta frågor som ska besvaras. Om smärtans typ och intensitet. Om vad man klarar av och inte klarar av.
Och så finns det en fråga som jag både förra gången (för 6 år sedan) och nu stannar upp inför. Den lyder: "Har du slutat att bry dig om dig utseende?"
Alltså, jag förstår ju att den kan vara adekvat. Mår man riktigt dåligt, så orkar man inte bry sig så mycket. Än så länge svarar jag Nej på frågan. För mig är det så att när jag har ont, så vill jag helst inte att det ska synas. Alltså försöker jag dölja det. Smink kan hjälpa. Särskilt lite rouge. Ibland. Inte alltid.
Sedan beror det ju på vilken dag man svarar på frågan. Självklart bryr jag mig inte alla dagar.
Det jag funderar på är hur jag skulle tänka om det inte var ett skriftligt formulär, som man får hemskickat. Tänk om frågorna istället skulle ställas muntligt, där på plats. Av läkaren.
"Nåå Helena, har du slutat bry dig om ditt utseende?"
Öhh, det ser du väl att jag inte gjort!!! Eller?

Mitt jobb o jag

Jag älskar mitt jobb. Har alltid gjort. Inte bara för själva jobbets skull. Också för känslan av att vara del av ett sammanhang. Och inte minst det sociala nätverket som jobbet ger mig.
Men - den här veckan har jag för första gången upplevt en annan känsla. På jobbet. En känsla jag inte riktigt kan förklara.
En ledsenhet. En ledsenhet så stor att jag inte kunnat hålla den inom mig. En ledsenhet som många sett. Många har tröstat. Hållit om. Hjälpt mig.
Jag vet till en del varför jag gråter. Det handlar till största delen om ren smärta. Fysisk. Som gör mig nästan oförmögen till att gå o stå. Alltså jag KAN gå o stå. Men det gör såååå ont.
Snudd på outhärdligt.  Och det handlar om beskedet jag fick förstås.

Det handlar också om andra jobbrelaterade saker, som egentligen inte har med vad- jag -sysslar- med -om- dagarna att göra.  Nog om det. Ingens fel. Ingen kan rätta till det.
Men när jag cyklade iväg i måndags, iväg till mitt älskade jobb. Då mådde jag inte bra. Inte bra i fötterna, Inte bra i själen. Inte bra i huvudet.
Jag har aldrig varit "utbränd", tack o lov. Men jag kan nästan förstå känslan nu. När jag närmade mig jobbet, kom tårarna. Och när jag klev in genom dörren, så brast det totalt. Inte så proffsigt att sitta där mitt i korridoren och gråta. Inte ett dugg proffsigt.  I tisdags gick det inte bättre. Jag kunde inte ens cykla ända fram. Svängde av till huset där ledningen finns. Fick till ett samtal med min chef. Grät. Chefen grät inte, men jag.  Aldrig heller hänt mig förut, inte vad jag minns i alla fall.
I dag har jag inte ens försökt. Fast det var lite meningen att jag inte skulle dit idag.  Har försökt vila fötterna. Men jag vill inte vara hemma. Så i morgon försöker jag igen.
Jag längtar ju.
ps. Jag lovar och svär att nästa inlägg blir muntrare. Eller i alla fall att jag ska försöka.

Besked

Ibland händer det. Att man får ett besked av oönskat slag. Ett besked man inte vill ha.  Det kan handla om allt mellan himmel och jord. Om ekonomin. Om jobbet. Om relationer.  Eller som i mitt fall, om hälsan.
Naturligtvis finns det dom som fått värre besked än jag. Säkert finns det dom som fick sina riktigt ur-jävliga besked kanske precis samtidigt. Samtidigt som jag fick mitt tråkiga besked. Fast jag kommer inte att dö. Eller, det är klart att jag kommer att dö. Men inte av det som jag fick beskedet om. Krångel,  krångel. Mitt besked handlar om mina fötter. Som smärtat och värkt på ett konstigt sätt i flera år. Under fötterna dessutom.
Nu vet jag. Neuropati. En form av nervsmärta. Kroniskt. Inget att göra något åt. GÅ INTE. STÅ INTE. Varje form av belastning triggar igång smärtan. Jaha. Jag går redan så lite som det är möjligt. Men, men.
Normala nervbanor är som slingrande skogsstigar. Det tar en stund för smärtimpulserna att nå fram. Mina banor är inte normala. Dom är som den värsta autobahn. Här går det undan. Minsta lilla triggar igång rejäla smärtan i nerverna. Från noll till hundra på...?
 På något sätt stämmer det. Stämmer med mig.  Dom som känner mig något så när, vet att jag inte direkt är en långsam person. Inte så mycket slowmotion här. Varken med det ena eller andra. (Utom med gåendet, som jag tvingats till).
Så det är klart att mina nerverna måste vara snabba de också. Fast jag hade gärna sett att just fot-nerverna varit lite mer slöa. Hade inte gjort ett dugg faktiskt.
Någon sjöng en gång om att man ska vara glad åt fötter. Hmm. Mina är till salu rätt billigt. Rea på rean just idag.

50 shades of grey

Grå. Grått. Om jag smakar på det ordet, så är det ingen favorit. Just när jag skriver detta, är hela världen liksom grå. Både ute och inne. Ute är det november, som på något sätt är själva symbolen för färgen grå.
Det stör mig inte så mycket. Det gråa utomhus. Det är så det ska vara. Jag är egentligen väldigt bekväm med det. Nästan så att jag vågar sticka ut hakan och påstå att jag gillar det. När det är så här grått ute, är det helt legitimt att bara ligga på soffan och sippa te. Precis som jag.
Värre då med det gråa inne. Inombords. Som INTE är årstidsbundet. Många blir gråa inuti så här års, jag vet det.
Men mitt gråa inre har inte med november att göra. Jag är en höst-människa. Gillar den.
Mitt gråa har mer att göra med kroppen. Med smärtan. Nervsmärta har färgen grå. En så´n där riktigt ful grå nyans. För det finns ju fina grå toner också, men den här är smutsigt grå.
Ibland nästan grå-brun. Den kommer i många, många nyanser. Kanske upp till 50 st.
När smärtan gör mig riktigt grå, då är det inte mycket som kan lätta upp. När någon säger att det syns på mig. Att jag har ont. Usch! Då vill jag inte lyssna.  Jag vill inte att det ska synas. Jag vill se ut som om jag inte har min smärta. Vill inte att smärtan ska bli jag. Eller tvärtom.
Men ibland är det oundvikligt. Då är vi oskiljaktiga. Min smärta och jag. Det går inte att separera oss. Siamesiska tvillingar.
Jag vill inte! Jag vill kunna lägga undan smärtan. Om så bara för en stund. Och tänk ibland går det!
I går var en sådan dag. En bra dag. Och som grädden på moset, var det denna dag jag fick chans att umgås med sonen!
I går var det gråa nästan silvrigt....

Vårda

Vård. Vårda. Man kan mena mycket med det. Det jag får som första association, är vård av sjuka. Eller gamla. Eller barn. Som är sjuka? Helt enkelt vård av någon som är i behov av det.
Man kan ju även vårda relationer. Både till vänner och till partner. Även  där vi olika bra. Går inte in mer på det.
Anledningen till att jag tänkte på ordet vård i dag, handlar om något helt annat. Jag tog mig för att idka lite sko-vård. Ni vet skokräm, borste mm. Då håller skor och stövlar längre sägs det.Skinnet håller sig mjukt. Det är ju såklart samma anledning till varför en relation behöver vårdas. För att hålla sig. Mjuk.
Mitt i sko-vården kom jag på att jag skulle titta efter vad det var för liten hög med papper som låg på byrån. Javisst ja! Där låg ju den! Det gamla exemplaret av tidningen "Husmodern". Samma årgång som lilla mamma. 1923. Jag läser nu en tidning som precis fyllt 90 år. Det är septembernumret jag har.
I detta fantastiska exemplar (som jag med säkerhet kommer att återkomma till) finns en artikel där vi får lära oss hur vi ska vårda våra vinterkläder när de tas fram. Kläd-vård alltså.
Mer specifikt handlar det om vård av plyschkappor. Har ni någon sådan? I så fall bör ni vara tre personer för att kunna ånga upp den, nu inför vintern. Dessutom behövs en elektrisk kaffekokare (vem hade en sådan 1923?), samt en tämligen grov gummislang, omkring 150 cm lång. Slangen träds på kaffepannans pip när vattnet kokar upp. Person 1 trycker ner locket så ångan tvingas ut genom pipen. Person 2 håller slangen riktad mot kappan. Person 3 håller kappan och snurrar den runt.
Ja kära nå´n. Eftersom jag är ensam i hushållet, är det väl tur att jag inte äger någon kappa av plysch.