50 shades of grey

Grå. Grått. Om jag smakar på det ordet, så är det ingen favorit. Just när jag skriver detta, är hela världen liksom grå. Både ute och inne. Ute är det november, som på något sätt är själva symbolen för färgen grå.
Det stör mig inte så mycket. Det gråa utomhus. Det är så det ska vara. Jag är egentligen väldigt bekväm med det. Nästan så att jag vågar sticka ut hakan och påstå att jag gillar det. När det är så här grått ute, är det helt legitimt att bara ligga på soffan och sippa te. Precis som jag.
Värre då med det gråa inne. Inombords. Som INTE är årstidsbundet. Många blir gråa inuti så här års, jag vet det.
Men mitt gråa inre har inte med november att göra. Jag är en höst-människa. Gillar den.
Mitt gråa har mer att göra med kroppen. Med smärtan. Nervsmärta har färgen grå. En så´n där riktigt ful grå nyans. För det finns ju fina grå toner också, men den här är smutsigt grå.
Ibland nästan grå-brun. Den kommer i många, många nyanser. Kanske upp till 50 st.
När smärtan gör mig riktigt grå, då är det inte mycket som kan lätta upp. När någon säger att det syns på mig. Att jag har ont. Usch! Då vill jag inte lyssna.  Jag vill inte att det ska synas. Jag vill se ut som om jag inte har min smärta. Vill inte att smärtan ska bli jag. Eller tvärtom.
Men ibland är det oundvikligt. Då är vi oskiljaktiga. Min smärta och jag. Det går inte att separera oss. Siamesiska tvillingar.
Jag vill inte! Jag vill kunna lägga undan smärtan. Om så bara för en stund. Och tänk ibland går det!
I går var en sådan dag. En bra dag. Och som grädden på moset, var det denna dag jag fick chans att umgås med sonen!
I går var det gråa nästan silvrigt....