Jag älskar mitt jobb. Har alltid gjort. Inte bara för själva jobbets skull. Också för känslan av att vara del av ett sammanhang. Och inte minst det sociala nätverket som jobbet ger mig.
Men - den här veckan har jag för första gången upplevt en annan känsla. På jobbet. En känsla jag inte riktigt kan förklara.
En ledsenhet. En ledsenhet så stor att jag inte kunnat hålla den inom mig. En ledsenhet som många sett. Många har tröstat. Hållit om. Hjälpt mig.
Jag vet till en del varför jag gråter. Det handlar till största delen om ren smärta. Fysisk. Som gör mig nästan oförmögen till att gå o stå. Alltså jag KAN gå o stå. Men det gör såååå ont.
Snudd på outhärdligt. Och det handlar om beskedet jag fick förstås.
Det handlar också om andra jobbrelaterade saker, som egentligen inte har med vad- jag -sysslar- med -om- dagarna att göra. Nog om det. Ingens fel. Ingen kan rätta till det.
Men när jag cyklade iväg i måndags, iväg till mitt älskade jobb. Då mådde jag inte bra. Inte bra i fötterna, Inte bra i själen. Inte bra i huvudet.
Jag har aldrig varit "utbränd", tack o lov. Men jag kan nästan förstå känslan nu. När jag närmade mig jobbet, kom tårarna. Och när jag klev in genom dörren, så brast det totalt. Inte så proffsigt att sitta där mitt i korridoren och gråta. Inte ett dugg proffsigt. I tisdags gick det inte bättre. Jag kunde inte ens cykla ända fram. Svängde av till huset där ledningen finns. Fick till ett samtal med min chef. Grät. Chefen grät inte, men jag. Aldrig heller hänt mig förut, inte vad jag minns i alla fall.
I dag har jag inte ens försökt. Fast det var lite meningen att jag inte skulle dit idag. Har försökt vila fötterna. Men jag vill inte vara hemma. Så i morgon försöker jag igen.
Jag längtar ju.
ps. Jag lovar och svär att nästa inlägg blir muntrare. Eller i alla fall att jag ska försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar