Skitprat

Skitprat. Jag är inte mycket för skitprat egentligen. Visst är det kul att ägna sig åt skvaller-rapporter ibland. Men bara en kort liten stund. Och bara om visst sorts skvaller.
Men skitprat kommer i många skepnader. Den skepnad jag ägnar mest tid åt är den som verkligen lever upp till epitetet.
Jag pratar om tarmen. Tarmarna. Snacka om skitprat. Men det är nödvändigt ibland. Lite oftare än ibland om man som jag har en sjukdom i systemet. En kronisk sjukdom. Som jag ofta försöker förtränga. Crohns sjukdom. Ingen rolig sjukdom när den är aktiv. Men - skitprat om Crohns. Ja, det ägnar jag mig åt. Nödvändigt.   Det finns ju tyvärr en massa saker som kan hända inne i tarmen.
Kanske just du har klarat dig. Från både åkomma och skitprat. Från oss som ägnar oss åt det. Var glad för det!  Dock tror jag mig veta efter alla sejourer på min kära mag/tarm-mottagning, att man bör ägna sig åt skitprat. Eller rentav ska. Någon gång då och då. Även om man inte har en diagnos. Kanske kan just det skitpratet vara räddaren i nöden. Att man förstår att nu är det dags att gå till doktorn. Att kolla upp tarmen. Inifrån liksom. För säkerhets skull. Det finns ju åkommor, tarmrelaterade, som är värre än Crohns. Så, häv dig iväg om du inte går på toa som vanligt! Oftare? Mer sällan?
Jag vet att i år ska alla som fyller 60 få en chans. En chans till antingen coloscopi (ja, man överlever) eller att lämna avföringsprov ( väldigt lätt att överleva). Som en slags screening. Jag uppmanar dig som är 60, eller känner någon född 1954: Ta vara på den här chansen! Den kan rädda liv.
Det var allt från mag -och tarmförbundets informationsavdelning för denna gång.

Fort men snabbt

Kanske har jag sagt det förut? Fort men snabbt. Det blev mitt s.k. valspråk. På den tiden det begav sig. Jag kunde inte gå i skolans korridorer. Jag småsprang.  Hela jag var mer av en virvelvind än av en bris. I dag är det ju inte så. Kan nästan inte ens cykla snabbt.
Men prata snabbt kan jag. Och fort också för den delen. Och mycket.
Jag kom att tänka på det här med fort men snabbt idag. När jag drog igång datorn. Den är verkligen inte snabb längre.
Det jag reagerar på är hur jag reagerar. Gentemot datorns långsamhet. Långsam och långsam förresten. Allt är relativt. Jämför jag med min allra första dator? Nej, det gör jag ju inte. För i så fall har jag rena underverket nu.
Men jag reagerar med en slags stress. Jag får ett stresspåslag i kroppen. För att datorn är för slö. För att det tar kanske nästan en halv minut ibland. Att byta sida eller nå´t.
En HALV MINUT!  Håhåjaja.
Samma sak med mobilen. Som liksom hänger sig ibland. Det hjälper alltid med en liten omstart. Men det tar ju tid. Även det kanske tar ca 30 sekunder. 30 SEKUNDER!
Vart är jag på väg? Ja inte är det mot långsamhetens lov inte...

Plötsligt händer det

Sårbar. Sårbart. Både lilla jag och hela samhället. Det blir så fruktansvärt tydligt här och nu. Helt plötsligt kan jag inte bara vrida på vattenkranen. Eller, kan jag väl. Men jag bör inte. Inte om jag vill hålla mig frisk. I lilla magen. Och det vill jag ju. Jag bör/ska inte använda vattnet utan att först koka det. Så är det. Gäller i hela staden. Och en bit utanför.
Plötsligt händer det.
Något går sönder. En enda liten toalett. Hela staden drabbas. Sårbart.
Och, visst det är besvärligt. Kokat vatten smakar lite knepigt. Bismak av något. Vet inte vad. Hoppas på en helt ofarlig bismak. Ok, jag kan hälla i lite saft i det kokta vattnet. Gillar inte sötman. Ok, jag kan köpa mineralvatten. Gillar inte kolsyran. Ni hör ju - bortskämd.
Köpa vatten förresten. Egentligen mot mina principer. Annat än i undantagsfall då. Svårt som jag har att ta mig in i mataffärerna, blir det inte av. Och även om det skulle bli av - vattnet på flaska tar slut på en gång nu. Rena hamstringen. Såg på lokal-tv hur folk släpade iväg på 10-pack efter 10-pack med största modellen på Loka. Eller Ramlösa.
Besvärligt också för alla boenden i staden. Alltså, grupp och äldreboenden. Där jag har mina känningar. Jag var över till dottern i dag och hjälpte henne med duschen. Hon har en tendens att svälja en liter eller två.
Det hör ju till saken att jag ofta är över-försiktig. Om de nu säger att coli-bakterierna är borta  i övermorgon. Det är ok att dricka igen. Då kommer jag ändå att koka vattnet i flera dagar till...
Och med mitt katastroftänkande - jaha, när händer det här igen då? Vågar jag någonsin dricka vattnet igen? Den här läckan vet man ju inte riktigt när den inträffade. Smygande.

Om jag ska tänka positivt då. En rejäl tankeställare är det. Att inse hur beroende jag är av att vattnet bara finns där. Friskt och klart.  Och att jag, även i dag, kan få ok vatten genom att koka det. På min spis, som fungerar bra. Eller i min vattenkokare. Jag kan duscha, med munnen stängd.  Jag tvingas inte vandra (hur skulle det gå till?) flera km för att hämta vatten. Kanske flera gånger om dagen. Och ändå finns det inte så det räcker. Till alla i min stora familj, där i den primitiva bostaden. I hettan. Eller i flyktinglägret. Bortskämd.

Mästarnas mästare

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. När jag kollar upp program-tablån på tv. Nu när OS är slut och allt återgår till det normala. Abnormal is the new normal. Ungefär så uppfattar jag tablån: Många, väldigt många program om hus. Att bygga hus. Att renovera hus. Programmen kan heta vad som helst, bara ordet "byggarna" finns med. Nybyggarna. Husbyggarna. Fuskbyggarna.  Även om ett av dessa tydligen handlar om att ge en ny chans till samhällets utslagna medlemmar, så orkar jag inte titta.   Jag hittar dessutom minst två program-serier som handlar om resor. Inget fel i det, men dessa båda program handlar om att resa med någon annan. Det kan vara två kändisar som helt plötsligt är "jätte-bästisar". Eller två pseudo-kändisar som klantar sig runt. Sorry,not my cup of  tea.   Som grädden på moset var det denna kväll samma program-ledare i två program på raken. På samma kanal. Linda Lindorff. Och då är bönderna inte ens på tapeten just nu. Inget ont om Linda. Men - är inte folk i branschen rädda att vi ska bli uttröttade? På att se samma ansikte i alla möjliga sammanhang. Kanske inte. Lika bra att köra på. Kändisskap är väl en färskvara.

Ja ja, jag vet att jag kan vara kräsen. Just vad gäller underhållning. Men jag tittar trots allt på mycket. Favoriter just nu är "Breathless" om läkare på 60-talet och "Grey´s anatomy"  om läkare på 2010-talet. Hmmm...Vad säger det om mig?  Är jag en aning "sjuk"? Faktum är att jag nog nästan skulle kunna tenta av en läkarexamen. Sedan "Cityakuten" började på 90-talet,har jag lärt mig massor om sjukdomar och behandlingar. Dessutom vet jag ju vad allt heter på engelska. Så, bring it on!  Ska väl erkänna att allt runt omkring i dessa serier, alla relationer och sån´t, ja det är ju faktiskt roligare än alla "cardiac arrests" och "clear!" och "time of death".  Makabert? Inte då! Men...som tur är finns ju Mästarnas Mästare som lite motvikt.  För att inte tala om Paralympics!  Där finns de verkliga mästarna.

Hela havet stormar

Hela havet stormar. Den där leken ni vet. Någon sa någon gång, någonstans; att livet är som Hela havet stormar. Först tänkte jag att personen bara menade att det inte var något lugnt liv. Men, efter att jag funderat lite. ..så fattade jag att det som menades var följande: Livet är som Hela havet stormar - det är alltid en stol för lite. Ok? Alltså, det är alltid något som fattas. Eller någon som saknas. Väldigt svårt att få allt och alla att räcka till. När man tror att lugn, ro och lite ordning inställt sig - ja, då plockas plötsligt den där stolen bort.  Och så står man där. Lika snopen som alla andra gånger. Trots att man ju vet att reglerna är sådana. Och att man aldrig vet vem som står på tur härnäst. Att bli utan stol. Att bli den som saknas.
Näe, lugnare med fiskdamm på kalaset. Alla får något. Man vet visserligen inte vad man får. Men alla får något. Ingen blir utan. Fast, mycket tråkigare lek. Inte sant? Det ska väl storma lite?
Fast, lagom är bäst som vi säger i Närke. Just nu skulle det vara helt ok om det kunde mojna ett tag. Om det ska blåsa, kanske lite medvind då?