Arv

Ja, jag har sagt det förut. Att jag ibland har önskat att jag var en långsammare individ. Ibland. Kanske inte så att jag tänker för fort, men jag gör för fort. Omedelbums. Otåligt. Känner en stark närvaro i det här, av min pappa, som ju är borta sedan åtta år. Ett arv jag fått. Minns otaliga måltider både som barn och senare. Något diskuterades eller nämndes. Ett ord. Ett begrepp. Ett namn. Om vi inte kunde komma på vad ordet betydde, vad begreppet exakt innebar, vad personen hette - inte kunde pappa vänta. På den tiden fanns inte google eller surf. Han reste sig. Gick till bokhyllan. Hämtade uppslagsboken. Och läste högt för oss. Sedan återgick vi till mammas goda mat.  Under pappas senare år ordnade vi en liten hylla på väggen, bredvid hans plats vid köksbordet. Där fanns några ordböcker och uppslagsverk. Så behövde vi inte låta maten bli alldeles kall. Han var inte så snabb i kroppen då.
När jag tänker på att inte alltid vara så snabb, så leder tanken vidare till några personer jag ser varje dag.
När jag cyklar till jobbet. När jag cyklar hem igen. År ut och år in. Rensandes ogräs och klippa gräs. Samma små rabatter. Samma lilla gräsplätt. På hösten krattandes löv. På vintern röja snö. På samma plätt. Vid en vårdcentral. Ingen brådska finns. Arbetet tar ju ändå aldrig slut. I morgon har nya löv ramlat. Nya ogräs grott. Ny snö fallit. Långsamhetens lov.

Vänskap

Vänskap. Vänner. Gamla och nyare. Alla viktiga, på sitt sätt. Jag har ganska många. Hoppas jag? Några kanske jag rubricerar mer som bekanta än som vänner.
Vad är egentligen en vän? Någon man kan lita på? Någon som ställer upp i vått och torrt? Någon som hjälper snarare än stjälper. Någon som i akuta lägen kan sätta mig först, t.o.m. före sig själv? Någon som lyssnar? Någon som skrattar med, inte åt? Någon som kan säga nej om det inte passar?
Finns många kriterier. I går fick jag en strålande förklaring. På varför en av mina närmaste vänner vill vara min vän. Hon sa ungefär så här: Därför att med dig känner jag mig totalt avslappnad. Jag kan vara mig själv till 100%. Ingen ansträngning krävs. Jag bara är när jag är med dig.
Bra sagt P!
Så underbart skönt det är att bara vara. Mera sån´t till folket!
Dottern min är bra på det. Att bara vara. Jag försöker ta till mig hennes inställning till livet och allt det rymmer. Inte alldeles enkelt. Jobbar på det.
Hennes inställning i dag var att: Det är väl klart man ska rösta! VARJE gång man FÅR rösta så SKA man! Sedan om jag trodde att EU-valet inte var hennes melodi, så trodde jag alltså fel. Hon hade bestämt parti också. Utifrån viss info hon fått någonstans. Ett parti som var helt ok för mig.
Ja, ni skulle ha sett oss! Dottern skjutsandes mig på sin rullator, jag med kryckorna i högsta hugg. Dagens goda gärning blev att samtliga i vallokalen fick sig ett gott skratt. Framförallt när de insåg att det inte var jag som skulle in bakom skärmen.
(Ska väl tillägga att jag lämnat min röst i en annan vallokal...)

Cavovarus

Cavovarus. Låter som en utdöd sort. En dinosaurie. I mitt fall handlar det om fötter. Förstås.
Nu har jag haft diagnos precis en vecka. Att jag inte står på hustaket och ropar ut det? Nja, hade jag väl gjort om den varit förknippad med en quick fix.  Eller en fix alls. Men, som vanligt när det gäller mig, så är det inte enkelt.
Jag fick efter åtta månaders väntan äntligen träffa en fotspecialist på ortopeden. En mycket trevlig man. Jag fick noggrant berätta om symptomen. Han bad mig vandra av och an. Han klämde och kände. Allt för att provocera smärtan. Som om det behövdes?
Sedan tittade han på mina tre år gamla röntgenbilder. Efter det sa han att jag har cava-fötter????? ja, så tyckte jag han sa.  Sedan har jag förstått att han sa cavovarus-fötter.
Och det innebär? Jo, att ställningen på benen inne i fötterna är fel. Vinkeln inne i fötterna är för spetsig, där den ska vara trubbig.
Alltså, jag har ju alltid vetat om att jag har höga fotvalv - men nu när jag såg bilderna så förstår jag.
Det här leder till att trycket/belastningen blir alldeles för stor på för liten yta. Man borde platta ut mina fötter helt enkelt.
Ja men så gör det då! Med en liten operation.
Det är bara det att man inte gärna opererar detta....det är 28 pyttesmå ben inne i foten som först ska demonteras, och sedan pusslas ihop på ett annat sätt. Helst på rätt sätt. Utan att någon minimal nerv kommer i vägen. Risken att det inte blir bra är "rätt stor" som han sa. Doktor Trevlig.
Dessutom - när man som jag, har en annan smärtproblematik (nervsmärtan) - ja då undviker man i än högre grad en dylik operation.
Så då är jag tillbaka på ruta ett. Fast med ett nytt ord i vokabuläret. Cavovarus.
Nu händer tre saker. Eller nu är väl att ta i. Jag ska få nya inlägg för att ännu mer stötta upp fötterna. Det tar ca 4 månader att få tid, sedan vill farbror doktorn att jag använder dem ngr månader. Under tiden ska jag göra en ny röntgen. Med belastning. Antar att det betyder att jag ska stå upp när de röntgar mina fötter? Det blir antagligen ngn gång i höst det också.
Och eftersom min nya favorit-doktor skulle vara utlånad till handkirurgen (why oh why?) ett halvår, så ska jag få en återbesökstid hos honom i januari/februari. 2015. Då ska han ha med sig en annan fotspecialist. Två till priset av en, liksom.
Kvarnarna mal inte alltid så snabbt som jag vill...
Men, men nu vet jag i alla fall den största orsaken till att jag har så förbannat ont vid belastning. Mina stackars små fötter tål inte resten av min kropp. Borde jag banta? Kanske. Fast doktor Trevlig var trevlig även där, och sa att det behövde jag inte alls.

Läsdagboken

Tänkte att det kunde vara dags. För lite tips. Bok-tips. Jag gör ju så ibland. Tipsar om vad jag läser. Som ni vet har jag svårt att minnas var jag läst vissa saker. Små fragment ur någon text jag läst. Men böcker jag läser, de minns jag. Oftast. Mycket pga min eminenta "Läsdagbok".  Däri skriver jag titel, författare, läsdatum och lite vad jag tyckte om boken. Kan säga att den är perfekt för en lärar-själ.
Så här är några av mina senaste inskrivningar.

Kvinnan på övervåningen, av Claire Mesud. Handlar om en tyst och ganska osynlig kvinna (lärare!), som blommar ut när hon lär känna en familj vars son hon har som familj. Men det är en ganska mörk skildring, kärlek o raseri i en salig blandning. Om att vara sårbar.

In i labyrinten av Sigge Eklund. En bok som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag tycker om? Handlingen är inspirerad av fallet Madeleine, ni vet den där lilla flickan som försvann när familjen var på semester i Portugal. När föräldrarna var på restaurang. Eklunds roman spinner på samma tema, vilket är fängslande. Mycket relationer och undran. Dock tycker jag att den är lite rörig. Kräver ett tänkande om var är vi nu? När är det här?

Alltid för er, av Gunilla Lindh. En verklighetsskildring man inte tror är sann. Om en kvinna, Gunilla, som hittar sin passion i en man från Tyskland (var det väl?), får tre barn. Samtliga tre barn får en mkt ovanlig diagnos som innefattar autism och viss utvecklingsstörning. Genetiskt förstås. Boken handlar mycket om föräldrarnas relation, och jag kan väl lugnt säga att den mannen, ja han är ingen av mina favoriter direkt!

En bok som jag väntar på med spänning, i kön på biblioteket, det är MajGull Axelssons nya. Jag är inte Miriam, heter den väl? Det var det där med minnet...
Men nu kommer jag i alla fall ihåg att jag ska dricka kaffe. Och läsa lite till kanske.

Valuta

Att få valuta. För pengarna. Skattepengarna. Kan diskuteras i oändlighet. Från och till tycker jag nog ändå att jag får det. I alla fall för landstingsskatten.
Ibland blir det som den där ketchup-effekten. Det kommer för mycket på en och samma gång. Nu är en sådan tid. För många besök på vårt stora universitets-sjukhus. Under en alltför kort och intensiv period.
I förrgår var jag på ortopedkirurgen (det heter så, trots att jag aldrig blivit opererad), fick en cortisonspruta i höften.
På måndag ska jag till samma mottagning, då för att träffa en läkare ang fötterna.
På tisdag är det dags för droppet att rinna in i mig, på mag-mottagningen.
Måndagen därpå ska jag lämna prover, på labb.
Och sedan på läkarbesök för lilla magen, en vecka senare.
Emellan allt detta har jag också ett par tillfällen med akupunktur, fast det är ju inte på sjukhuset.
Ibland undrar jag hur jag hinner något annat än det här? Och jag funderar också på; tänk om jag inte "tvingades" ta mig fram i alla dessa låååånga korridorer på sjukhuset? Numera försöker jag få tag i en rullstol att ta mig fram i, klarar att sitta så länge oftast. Men det är inte alltid det finns någon. Man kan ju fundera över varför man placerar en mottagning som ortopedkirurgen allra längst in i sjukhusets korridor-system? Det måste ju vara många besökare till denna mottagning, som liksom jag har svårt att gå? Dessutom har de som grädden på moset avslutat med en ganska lång UPPFÖRSBACKE innan man är framme på mottagningen! Why?
Jag varvar allt det här med att ta mig fram i korridorerna på mammas vårdboende.
Undrar hur mina fötter skulle må utan korridorerna? Inte vet jag, det är bara en tanke. Ingen tanke jag kan göra något åt dock. Men efter alla dessa år, har jag fortfarande någonstans kvar hoppet om att få den ultimata valutan för skattepengarna. Att bli, om inte botad, så åtminstone lindrad. Någonstans långt därinne i mig fladdrar det där lilla hoppet ibland.
Det gäller att jag fångar in det. Tar med mig det på korridor-färderna. Annars kanske en propeller a la Karlsson kunde vara nå´t?