Arv

Ja, jag har sagt det förut. Att jag ibland har önskat att jag var en långsammare individ. Ibland. Kanske inte så att jag tänker för fort, men jag gör för fort. Omedelbums. Otåligt. Känner en stark närvaro i det här, av min pappa, som ju är borta sedan åtta år. Ett arv jag fått. Minns otaliga måltider både som barn och senare. Något diskuterades eller nämndes. Ett ord. Ett begrepp. Ett namn. Om vi inte kunde komma på vad ordet betydde, vad begreppet exakt innebar, vad personen hette - inte kunde pappa vänta. På den tiden fanns inte google eller surf. Han reste sig. Gick till bokhyllan. Hämtade uppslagsboken. Och läste högt för oss. Sedan återgick vi till mammas goda mat.  Under pappas senare år ordnade vi en liten hylla på väggen, bredvid hans plats vid köksbordet. Där fanns några ordböcker och uppslagsverk. Så behövde vi inte låta maten bli alldeles kall. Han var inte så snabb i kroppen då.
När jag tänker på att inte alltid vara så snabb, så leder tanken vidare till några personer jag ser varje dag.
När jag cyklar till jobbet. När jag cyklar hem igen. År ut och år in. Rensandes ogräs och klippa gräs. Samma små rabatter. Samma lilla gräsplätt. På hösten krattandes löv. På vintern röja snö. På samma plätt. Vid en vårdcentral. Ingen brådska finns. Arbetet tar ju ändå aldrig slut. I morgon har nya löv ramlat. Nya ogräs grott. Ny snö fallit. Långsamhetens lov.