Lockigt vs rakt

En notering. Jag noterar en sak via Facebook.  En fundering om att det är så svårt att vara nöjd. Nöjd med det man har.  
Att vara nöjd med att ha hälsan. Ingenting man går runt och tänker på. Det vet jag av egen erfarenhet. Men när man av olika anledningar förlorar den, hälsan, då kan tankarna runt den ta över helt och hållet.
Dock var det inte så djupa noteringar i inläggen jag läste på fb. Mer av det vardagliga o-nöjet. Icke-nöjet. Vad kan det heta? Oförnöjsamhet kommer upp som förslag från min ipad.

Ett av inläggen handlade om ett problem jag själv dragits med hela livet. Ända fram till för ca fem år sedan, har jag önskat mig det. Lockigt hår. Eller åtminstone hår med självfall. Min bästa vän under barndomsåren hade lockigt hår, t.o.m. korkskruvar. Mitt öde var det spikraka. Och då snackar vi verkligen SPIK-rakt. Inte som spikarna ser ut när jag håller i hammaren, mer som om en snickare/slöjdlärare spikar. 
Jag minns att jag fick mamma att gå med på en permanent i ganska tidiga år. Blev det som jag tänkt? Som kompisens lockar? Ack nej....fanns inte minsta likhet.
Min räddning kom med platt-tången. Nu var det ju helt rätt med spikrakt helt plötsligt. Jag behövde inte ens använda tången.
Men vad hände  för fem år sedan? Ja, inte vet jag. Mediciner? Klimakteriet? Helt plötsligt stog jag där med självfall. Nytvättat hår = lockar baktill. Håret kröker sig även framtill. Min frissa älskar det här. Hon vill varje gång se till att lockarna kommer fram.
Vill jag? Nej. Märkligt nog är jag inte alls överens med lockarna. Tycker ju att de kröker sig åt fel håll liksom. Så nu när jag iaf till en liten del , fått det jag så hett åtrått under hela livet, ja då är platt-tången min bästa vän.
Behöver jag tillägga att korkskruvs-kamraten under en period också slet med en dylik tång? Tror dock att hon numera hellre har sina fina lockar framme. Lockarna som är så snygga på henne. Men inte på mig. Kanske ska jag öva på acceptansen? Kanske är kul med variation? Så, om ni ser mitt självfall sticka fram, var snälla och peppa mig...