Möten

Möten. Tänk vad ett möte kan innebära. Förundran. Förvåning. Förändring. Förtjusning. Om det är ett bra möte, vill säga.
Jag var med om ett sådant i går. Av en ren slump. Så är det ofta med de bästa mötena.
Efter att ha tillbringat stora delar av förmiddagen i Teliabutiken - ja det kan ta tid där - så bad expediten mig istället återkomma sent på eftermiddagen. Så skulle han fixa iordning allt. Det var lite fix och trix med dotterns julklapp från mormor. En Ipad. Dottern och jag ska nu dela på surfen, det var det som var lite trix. Och så lite fix för att göra om mitt abonnemang. På det sättet kom jag ner i mycket bra pris för plattan. 
 Så, jag återkom hoppande på mina kryckor kl 17. Inte direkt mindre folk i butiken så dags! Jag var tillsagd att inte ta någon kölapp, utan bara helt enkelt visa för "min" expedit att jag var där. Så skulle han hämta min påse.
Jag sätter mig lite försiktigt längst ut på kanten av en obekväm stol, bredvid expeditens disk. Då känner jag hur någon rör vid min arm. Lite försiktigt. Någon säger: "Jag känner igen dig, men minns inte vad du heter."
Jag vänder mig om och ser en person, vagt bekant. Ni vet hur det är, hjärnan går på högvarv. VEM är den här människan?
Den här personen har då vänligheten att berätta för mig att vi ganska nyligen setts under en träff, jobbrelaterad. På en skola där varken hen eller jag arbetar.
Aha, helt plötsligt minns jag t.o.m. vilken skola som den här personen representerade!
Samtalet var igång.
Artig som jag är, så ursäktar jag min avsaknad av nummerlapp. Berättar att jag bara ska hämta det jag köpt. När jag får frågan VAD jag handlat, skulle jag förstås bara kunnat säga att jag köpt en Ipad. Eller att jag köpt en Ipad åt min dotter, i julklapp.
Men jag är en förklarande typ. En övertydlig sort. Oftast. Så jag säger att jag köpt en Ipad åt min vuxna dotter. Som har Downs syndrom. Kan inte riktigt efteråt förklara varför jag sa så.

Plötsligt händer det. Personens ansikte liksom förändras lite. Och så lägger hen åter handen på min arm. Säger: "Men, jag har ett barnbarn med Downs syndrom!"
Åhhhh! Ni anar inte hur sällan detta händer mig numera! Jag känner och märker hur få barn som i dag föds med Downs. På gott och ont kanske. Här är jag kluven, men det är en annan historia.
Vi börjar samtala, hen och jag. Om det fyra-åriga barnbarnet och min 31-åring. Rätt som det är upptäcker hen att numret på nummerlappen sedan länge är överspelat. Jag känner att jag suttit för länge på den där obekväma stolen, ryggen värker.
Men det gör liksom ingenting. Hen tar en ny nummerlapp. "Man är ju helt uppfylld av detta", säger hen. Och det är så sant. Vårt samtal kommer säkert att fortsätta. En annan gång. Sådana här samtal har inget slut. Blir aldrig färdiga.
Möten. Fantastiska sådana. I min hjärna börjar det snurra frågor som: Är det slumpen? Att vi är på samma plats, samma tid? Eller är det meningen att detta möte ska bli av? Ödet? Högre makt?
Strunt samma - it made my day!

Babel

Jag ska inte vara så pretentiös.  Det här kan och ska inte jämföras med Babel. Det tror jag ni förstår. Tänkte bara förmedla några små boktips. I all enkelhet.  
Jag lever väldigt mycket och ofta genom böckernas värld. Där reser jag. Hit och dit. Upplever saker, som faktiskt ibland känns riktigt verkliga. Det beror förstås på vad det är för bok. Vilken genre. 
Här är tips på tre böcker. Alla ur varsin genre.

Fackbok. 
Bea Uusma: "Expeditionen. Min kärlekshistoria". Jag blir riktigt avundsjuk på författaren till denna bok. Tänk att bli så uppslukad av ett ämne. Bea Uusma har i femton års tid levt med besattheten runt Andrees polarexpedition. Luftballongsfärden. Den som gick så snett att samtliga tre deltagare dog. Och det är just det som Uusma fascineras av. Varför dog de inom ngr dagar, alla tre? Hur dog de? Hon har forskat i ämnet på djupet. Skrivit en bok som jag väl aldrig trodde jag skulle fastna så för. Jag kunde inte sluta läsa. Det är som en deckargåta nästan. Löste hon gåtan? Läs så får du veta...

Roman.
Linda Olsson: "I skymningen sjunger koltrasten".  Om ensamhet, vänskap och kärlek. Utspelar sig mellan grannar i en trappuppgång i Stockholm. Linda Olsson är expert på att skriva berättelser om relationer mellan generationerna. Svårt att tro att hon debuterade så sent, tror hon var 59 år.

Spänningsroman/deckare.
Katarina Wennstam: Skuggorna. Visserligen del tre i en serie om samma  om advokat, Shirin Sundin, men som det kallas; "en fristående fortsättning". Den går alldeles utmärkt att läsa som solitär. Om hur kvinnor slår tillbaka. Om hur några kvinnor börjar hämnas på män som misshandlat kvinnor.  Som gör det systematiskt, kvinnorna alltså. Männen utsätts för samma misshandel de själva begått. Vem är förövare, vem är offer?

Börja läs! Bästa sysselsättning som finns! 
Jag har ofta minst två böcker  på gång. Skönlitterär blandat med något relaterat till jobbet. Utplacerade på olika platser här hemma. Så att var jag än slår mig ner - finns en bok. Nästan. Besparar mig och mina fötter några steg, även om det är lite nördigt.  
Kan i ärlighetens namn säga, att min Crohn har lett till att i badrummet ligger alltid den bästa boken!

Trassel

Trassel. Ganska bra beskrivning. Av livet mitt. Vissa dagar eller perioder känns det som om allt som bara kan trassla sig, ja det trasslar på.
Jag tänker på både stora och mindre sorters trassel.  Till de stora trasslen hör förstås skilsmässa. Såklart. Ett jättetrassel när barn är med i härvan. Många år har passerat sedan det stora trasslet. Dock känns det fortfarande trassligt den här tiden på året. När julens logistik ska sättas. Dottern är ju på många sätt ett barn. Särskilt runt jul... Sonen är mer som jag, skulle helst välja bort den nämnda högtiden helt. Men det är en annan historia.
Klart är ju att kroppen min ställer till mycket trassel också. I både stort och smått. 
Jag tänkte senast idag en tanke om att jag behöver inte må så dåligt över att jag har svårt att träna. Alltså på gym. Eller springa.
Att baxa cykel och kryckor hit och dit. Ja bara att använda kryckor år ut och år in. Det är som ett träningspass innan jag är hemma ibland.
Trasslar dessutom hissen, ja  då blir det grädden på moset. Den gör ofta det, hissen. Trasslar.
Alltid är det jag som felanmäler. Inte så konstigt. Övriga grannar har inga kryckor. Inga barnvagnar heller för närvarande.
I dag trasslar den igen. Eftersom jag blivit bestulen på cykel fastlåst med STOOR bygel, här på bakgården, så har jag väl gjort något otillåtet idag. Trasslat liksom. 
Utan hiss ingen chans att få ner cykeln i cykelrummet. Inte heller en chans att jag har den står ute över natten. Så jag trasslade. Trasslade in den i en vrå i trappuppgången. Hoppas jag hinner ner innan hiss-reparatören kommer i morgon. Annars får han också trassel.

En sorts trassel som jag däremot delar med många, säkert flera av er, handlar om sladdar. Kablar. Fattar inte vad en sladd kan trassla sig. Jag gör mitt bästa för att dölja de värsta trasslen. Dölja med en möbel. En gardin. Eller bara placera mig själv framför. Så det inte blir så synligt. Trasslet.
Svårstädat? Eller hur? 
Om dottern får sin vilja igenom, och det blir en gran här till jul -  har jag gjort världens bästa investering. För att minska trasslet. Ni vet vad jag menar? Den där j-kla  julgransbelysningen. Jaja, jag vet att jag förmodligen slarvar när jag plockar ner den. Men det hjälper inte. Jag orkar inte. Inte det trasslet också. 
Så nu har jag inhandlat en trasselfri belysning. Helt utan minsta sladdstump. 
Visserligen hade jag bara råd med en förpackning. Tio ljus. En liten gran får det bli. En liten gran som jag ställer i ett hörn. Med tio ljus på framsidan. Det blir så bra. 

Yalla yalla

Yalla. Har precis lärt mig att det stavas så. Inte jalla, som vi tror efter den svenska 90-talsfilmen.
Det var yalla yalla jag sa till mig själv häromdagen. Jag hade verkligen bråttom, skynda skynda! Bråttom att komma bort, ut, vart som helst. Utom där jag just befann mig.
 I mitt närområde finns en kött-affär. Där är jag inte ofta. Äter sällan kött. Men; när jag behöver inhandla något dylikt, då är det så bra med dessa små butiker. Särskilt för mig och mina fötter. Behövs bara några steg.
En fredag för inte så länge sedan linkade jag in. I kött-affären. Anledningen var att både son och dotter skulle äta "hemma". Äpplena har fallit ganska långt där. Båda älskar kött.

Den här affärens innehavare är från en annan kultur. Ett annat språkområde. En annan religion. Inte ett dugg konstigt. Kära värld, jag får ju min lön för att jag dagligen arbetar med barnen från dessa kulturer! Med detta sagt - följande borde verkligen inte hänt! Inte mig!
När jag kommer in i butiken, ser det ut som om kön är lång. Men där bedrar jag mig. Det är högljudda diskussioner därinne. Mellan 5-6 män i olika åldrar. Och männen bakom disken. 
Jag tror att det här kommer att ta tid, och ställer mig i ett hörn. Men, då vinkar innehavaren fram mig till disken. Han ställer frågan: vad önskar du? Övriga män står bara där och pratar tydligen. Pratar och gestikulerar.
Ända tills jag svarar på ägarens fråga. När jag öppnat munnen hoppar en groda ut. En av de största grodor jag någonsin sett. Eller känt snarare. Det blir dödstyst. Hela butiken stannar liksom. Inte bara butiken känns det som. Hela universum stannar.  Jag upplever det som om jag skymfar inte bara butiksinnehavaren. Jag skymfar en stor del av vår värld. Vad jag säger?
"Jag hade tänkt mig några fläskkotletter!"
FLÄSKkotletter. FLÄSK.
Ahhhhhhhh!!! Hur korkad får man vara? Hur medveten är jag om vad som är halal (tillåtet) och haram (otillåtet) i ägarens religion och kultur? Mycket medveten skulle jag vilja säga. 
Är griskött halal? Behöver jag svara....?
Yalla yalla; var är luckan jag vill ramla ner genom?
RIDÅ.
P.s. Innan ägaren ens hunnit säga klart meningen :  "Här har vi inte fläsk", så har jag redan sagt att jag menar förstås lammkotletter.
Tur att son och dotter gillar lamm, för det gör inte jag. Men potatis är också gott.

Roligt och roligt

Roligt och roligt. Eller rrrolitt å rrolitt. På småländska. Griser sa inte ha rrolitt.
Ibland känner jag mig som di där grisera. Det är liksom inte meningen att jag ska ha roligt. Fast det är väl att ta i. Visst har jag roligt ibland. Kanske är det bara i jämförelse med andra jag känner mig som grisera. Att det inte är meningen.
Men då blir det som att tro på ödet. Att mitt öde är att inte ha roligt. Visst, jag kan tro på ödet. Någon enstaka gång. Dock tror jag betydligt oftare att jag själv är med och skapar mitt eget öde. Med viss hjälp.
Då kan jag ju fråga mig varför jag skapar en tillvaro i smärta?  Och jag har inget svar. Tyvärr.   
Fortsätter att brottas med den frågan. Är jag så vriden att jag VILL ha ont? Att jag INTE VILL ut och resa utan hellre är hemma med smärtan som sällskap?
Frågor som givetvis besvaras med ett nej. Förstås. Solklart.
Nu ska jag inte grotta ner mig för mycket. Men det här med att ha roligt skulle ju kunna bli lite lättare med en god ekonomi. Eller? Har jag totalt fel? Jag vet att pengar inte gör människan lyckligare. Kanske har man inte ett dugg roligare heller.
Men visst tusan skulle jag ha roligare om kroppen min inte behövde ta stryk av att städa. Om jag kunde köpa fler tjänster. Så kunde jag ligga på divanen, äta praliner. Och ha roligt.
Kanske.
Kan i alla fall konstatera att hösten inte blir roligare när jag ser mina kronor försvinna. På nya däck. På bilservice.  På rotfyllning.
Inget av det är särskilt roligt.  Men snart ska jag vinna. Jag skapar ju mitt öde. Så nu ska jag vinna på Triss. Jag väljer ödet att få 25000 i månaden i 20 år.  Så kan jag jobba BARA för att det är rrrolitt!