Möten

Möten. Tänk vad ett möte kan innebära. Förundran. Förvåning. Förändring. Förtjusning. Om det är ett bra möte, vill säga.
Jag var med om ett sådant i går. Av en ren slump. Så är det ofta med de bästa mötena.
Efter att ha tillbringat stora delar av förmiddagen i Teliabutiken - ja det kan ta tid där - så bad expediten mig istället återkomma sent på eftermiddagen. Så skulle han fixa iordning allt. Det var lite fix och trix med dotterns julklapp från mormor. En Ipad. Dottern och jag ska nu dela på surfen, det var det som var lite trix. Och så lite fix för att göra om mitt abonnemang. På det sättet kom jag ner i mycket bra pris för plattan. 
 Så, jag återkom hoppande på mina kryckor kl 17. Inte direkt mindre folk i butiken så dags! Jag var tillsagd att inte ta någon kölapp, utan bara helt enkelt visa för "min" expedit att jag var där. Så skulle han hämta min påse.
Jag sätter mig lite försiktigt längst ut på kanten av en obekväm stol, bredvid expeditens disk. Då känner jag hur någon rör vid min arm. Lite försiktigt. Någon säger: "Jag känner igen dig, men minns inte vad du heter."
Jag vänder mig om och ser en person, vagt bekant. Ni vet hur det är, hjärnan går på högvarv. VEM är den här människan?
Den här personen har då vänligheten att berätta för mig att vi ganska nyligen setts under en träff, jobbrelaterad. På en skola där varken hen eller jag arbetar.
Aha, helt plötsligt minns jag t.o.m. vilken skola som den här personen representerade!
Samtalet var igång.
Artig som jag är, så ursäktar jag min avsaknad av nummerlapp. Berättar att jag bara ska hämta det jag köpt. När jag får frågan VAD jag handlat, skulle jag förstås bara kunnat säga att jag köpt en Ipad. Eller att jag köpt en Ipad åt min dotter, i julklapp.
Men jag är en förklarande typ. En övertydlig sort. Oftast. Så jag säger att jag köpt en Ipad åt min vuxna dotter. Som har Downs syndrom. Kan inte riktigt efteråt förklara varför jag sa så.

Plötsligt händer det. Personens ansikte liksom förändras lite. Och så lägger hen åter handen på min arm. Säger: "Men, jag har ett barnbarn med Downs syndrom!"
Åhhhh! Ni anar inte hur sällan detta händer mig numera! Jag känner och märker hur få barn som i dag föds med Downs. På gott och ont kanske. Här är jag kluven, men det är en annan historia.
Vi börjar samtala, hen och jag. Om det fyra-åriga barnbarnet och min 31-åring. Rätt som det är upptäcker hen att numret på nummerlappen sedan länge är överspelat. Jag känner att jag suttit för länge på den där obekväma stolen, ryggen värker.
Men det gör liksom ingenting. Hen tar en ny nummerlapp. "Man är ju helt uppfylld av detta", säger hen. Och det är så sant. Vårt samtal kommer säkert att fortsätta. En annan gång. Sådana här samtal har inget slut. Blir aldrig färdiga.
Möten. Fantastiska sådana. I min hjärna börjar det snurra frågor som: Är det slumpen? Att vi är på samma plats, samma tid? Eller är det meningen att detta möte ska bli av? Ödet? Högre makt?
Strunt samma - it made my day!