Julspel

Det finns julspel. Och så finns det julspel. Av en annan kaliber liksom. En lite annan dimension. Som ett julspel jag såg nu i veckan.
Ni som ser mina inlägg på fb vet redan. Jag var inbjuden att få bevista premiären /den enda föreställningen.  Av Årets Julspel 2014. Så hette det, logiskt nog.
Ensemblen bestod av personer från dotterns dagliga verksamhet. Brukare, som de av någon anledning benämns. I en parentes kan jag passa på att säga att jag inte är förtjust i det ordet. Brukare. Det är samma ord som används där dottern bor. Anställda, grannar, hyresgäster - finns många bättre ord. Slut på parentesen.
I år hade dottern varit supersnabb att räcka upp handen vid rollfördelningen. Efter att i flera år ha spelat ängeln Gabriel, roffade hon i år åt sig en huvudroll. Som Maria. Stor lycka.
Så långt är det som vilket julspel som helst.
Att det blir en lite annan dimension beror förstås på artisterna/skådespelarna.  Några ex.
I samma ögonblick som dottern får syn på mig i publiken, börjar stora vink-och pusskalaset
 från scenen.
När dotterns granne, som också står på scenen, får syn på mig, kommer nästa vink-omgång.
Det spelar liksom ingen roll att någon precis säger en replik eller nå't, vinka måste man ju när man känner igen någon.
Dottern sitter och gäspar stort och ofta. Framförallt innan Jesusbarnet kommer fram. Man kan nästan tro att det står i manus. Berättarrösten talar ju om hur trött Maria är. Att de måste hitta en säng att vila i under natten. Men - jag som känner dottern, vet att gäspningarna kommer av all väntan, där i kulisserna.
Deltagarna liksom hjälps åt också. Ibland med ett leende, ibland lite irriterat. Puttar fram den som ska säga något. Vinkar tillbaka varandra till platsen de ska inta. Säger första ordet i repliken, som en sufflös.
Dottern har en mikrofon, en mygga. Den är hon mäkta stolt över. Hon hörs bra. Under samtliga sånger ensemblen sjunger, hör man henne väldigt tydligt. Om jag säger så.
Jag sitter bredvid ljudteknikern, men drar mig för att be honom sänka hennes mygga. Det får han i så fall göra på eget initiativ. Kanske tycker han, liksom jag, att det är bra med lite bas/tenor-stämma.
Som det ska vara i en riktigt bra föreställning, både skrattar och gråter jag.
Och nu kom jag på att JULSPEL, det är det nog många som har just nu. En annan sorts spel alltså. Av en heeeelt annan dimension...
God Jul på er!

Ingen stress

Ingen stress. Konstigt. Jag är en person som relativt lätt stressar. Känner mig stressad. Av för många tankar i huvudet. Av för många att fixa runt. Av lite dålig ekonomi. Av att få till logistiken. Av att inte räcka till helt enkelt. Varken på jobbet eller privat. Ni som känner mig vet detta.
Det där med logistiken är en extra stor stressfaktor andra halvan av hösten. När jag börjar inse att vi inte kommer undan julen. I år heller.
Ibland blir logistiken satt som jag önskar. Ibland inte. I år är ett inte-år. Gillar inte att flänga runt. Men nu vet jag i alla fall. Logistiken är satt.
Då liksom släpper stressen.
Det konstiga är att jag inte känner mig ett dugg stressad över allt som ska göras till julen. Kan bero på att jag inte gör så mycket. Lite lussebullar. Lite pynt. Stadens minsta julskinka. Troligen även en av stadens minsta granar. Julklapparna har varit klara ganska länge. Handlar man (nästan allt) över nätet krävs framförhållning. Skönt nu.
Sonen min, som gillar runt-flängandet ännu mindre än jag, väljer att vara kvar med vännerna i huvudstaden. Förstår honom. Blir inte arg eller sur. Han kommer några andra dagar istället. I lugn och ro. Då kanske jag heller inte behöver dela honom med så många.
Dottern däremot. Blir sur på brorsan. Hon är en julfirare av Guds nåde. Traditioner ska bevaras. Även om traditionerna ser olika ut varje år. Pga runt-flängandet.
Så henne tar jag till hjälp med köttbullarna. Av tradition är hon en bull-rullare av rang.

Senior

Senior. Inte ett favoritord. Men i dag var det okej.
Jag beslöt mig för att unna mig en städning. Utförd av någon annan alltså.  Av någon slags firma.
Såg en annons om ett bolag fullt med seniorer. Som fixar och trixar åt andra. Pensionärer tänkte ju jag.
Allt nog, jag bokade en liten städning. Två timmar. Det räckte budgeten till. 
Det här skulle inte vara något att skriva om.  Om det inte fanns en liten knorr. Jag gillar knorrar.
Knorren i det här fallet är följande. Sedan jag bokat via mail, som det stog i annonsen, har jag blivit uppringd inte mindre än FYRA gånger. Första gången bara för att få bekräftat att det gick bra den tid jag önskat. Ingen bekräftelse via mail alltså.
Övriga tre gånger ringde samma person (chefen) för att kolla så att jag skulle vara hemma sagda tid. Att jag hade städ-utrustning. Att jag verkligen bokat just den sagda tiden.
Samtliga dessa frågor fick jag  i samtliga tre telefonsamtal.
Som grädden på moset ringde sedan en man upp mig, för att han fått en lapp från den här personen (chefen), med mitt namn. Han hade blivit ombedd att ringa upp mig för att boka en tid. Han var lika oförstående/förundrad som jag.
Håhåjaja, tänkte jag. Hur ska det här bli?
Men - i dag ringde det på dörren. På sagda tid. Jag VAR hemma. Jag hade tagit fram städutrustningen.
Utanför dörren står en liten kvinna. En senior. I ärlighetens namn en kvinna bara något äldre än jag. Jaja, en senior då....
Oh,  va en liten gumma kan gnooo.....!

ICDP

ICDP. Det är en förkortning jag ofta hör på min  arbetsplats. Något vi ofta tränar oss i för att det ska sitta i ryggmärgen. Utan att tänka bör jag använda mig av ICDP:s tankar och idéer.
Förkortningen står för "International Child Development Program". Det innebär att använda sig av vägledande samspel för att skapa och upprätthålla goda relationer.  Bara bra alltså.
Under senaste sammankomsten pratade vi om det här med titlar. Att vi inte, ingen av oss, kan gömma sig bakom en titel idag. Det spelar ingen roll om jag är fritidspedagog, rektor, vaktmästare eller lärare. Oavsett så måste jag se till att skapa en god relation. Till elever. Till föräldrar. Till kollegor.
Under samtalet kom jag att tänka på min första fröken i skolan. Det är ju längesedan och antagligen preskriberat. Vissa saker som hon gjorde, hade idag lett till uppretade föräldrar. Kanske till en anmälan? Men det var en annan tid då. Och definitivt inte så mycket ICDP. Inte alls. Inte med den första fröken. Senare fick jag erfara att en lärare kan vara helt okej, ja faktiskt mer är okej.
Men den här första fröken hon var inte alltid så snäll mot mig. Det var ju t.ex. inte alls bra att jag kunde läsa när jag började ettan. Usch o fy skäms nästan. Och jag som var så stolt över det!
Men det jag kom att tänka på under det här ICDP-samtalet, det var det här med titlar. 
För när min pappa kom på åhörardag, för att hämta mig eller på avslutning - ja då var "Åh,vad trevligt att INGENJÖRN kunde komma". Ingenjörn hit och ingenjörn dit, från min fröken alltså.
Jag minns faktiskt också ett tillfälle när pappa sa till henne att lägga bort den där titeln. Men se, det gick inte för sig. 
När du-reformen kom hade jag fått andra lärare. Undrar hur min första fröken klarade en sådan reform? Skulle hon säga du till ingenjörn? Knappast. 

Förändring

Förändring. Change.  Kan vara bra. Eller dåligt. Riktigt dåligt. Som så mycket annat här i livet. Om den inte är självvald. Förändringen.
Om den är påtvingad. Opåverkbar. 
Är det en förändring jag själv valt - då är det bra. Även om inte resultatet alltid blir så bra. 
Förändring ska kännas. Märkas. Vad är annars vitsen?
Jag har nog alltid varit lite rädd för förändring. Eller skeptisk kanske. Dock har livet mitt innehållit förändring i massor. I överflöd faktiskt. Både av den valda sorten, och den påtvingade.
Om jag tänker bort alla hälsomässiga förändringar, så har nog de flesta andra blivit bra. I slutändan. 
Ibland har det tagit tid att landa vid en förändring.  Oron som uppstår. Då, när jag får besked om att den är på väg. Förändringen. Snacka om process!  Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att försöka minska den där oron. Den där sorten som bara stjäl en massa energi. Som jag får ont i magen av. Oftast helt i onödan. Resultatet av processen kan ibland t.o.m. bli bättre. Än hur det var innan förändringen. 
Men det är inte lätt. Att få mig själv att tänka: Det löser sig....det kommer att fixa sig....
Som sagt, oftast gör det ju det.  Men jag vill se och veta resultatet NU.  I samma ögonblick som förändringen första gången nämns. 
Ibland är förändringen oundviklig. Även om jag inte vill. Även om det är en förändring som ÄR självvald. Fast jag egentligen inte vill. När hjärtat säger en sak, och huvudet en annan. Vem ska segra? Just nu är det rätt lika, poängmässigt.
Tror jag ska träna lite. På förändring. Förändrar kvällsmackan. Från knäckebröd till surdeg. Bara i kväll. Så får jag se hur det känns. Babysteps. Change....