After Work

After Work? Afterwork?  After Work?  Jag har försökt kolla hur det ska skrivas, får en mängd olika svar.  Att skriva det som ett ord, känns väldigt swenglish. Jaja, nu är det inte den välkända AW:n jag ska ventilera.
Jag tänker runt pension. Alltså, after work.
Det är så mycket funderingar. Så många olika tankar. I mitt fall är de inte alls odelat positiva. Tvärtom. Jag har inga planer på att pensionera mig i förtid. Men det kan mycket väl hända att kroppen min har andra planer. Att den inte orkar. Kroppen alltså.
Det jag då måste ligga i hårdträning för, är att verkligen lyssna på vad den säger. Kroppen alltså.
Jag vet att i dagsläget är det lagstadgat att få gå i pension från 61. Gissar att den åldern snart är ett minne blott. Den kommer att höjas. Och det är väl bra att man kan få välja själv. Vara flexibel.
En bra ide vore att gå ner i tjänst de sista jobb-åren. Fast i mitt fall blir det inte mycket arbetstid kvar. Om jag går ner i tjänst. Från en halvtid? Nja.
Det lockar mig dock inte att jobba EFTER 65. Nej, det önskar jag inte. Tror inte jag hade önskat det med en frisk kropp heller.
För mig finns inte bara de ekonomiska faktorerna. Jag gillar mitt jobb. För det mesta. Men det sociala sammanhanget med kollegor är nästan viktigast. Att tillhöra. Att kanske göra skillnad för någon, någon stor  eller riktigt liten person.
Att ha rutiner. Låter väldigt trist. Men rutiner  och arbetsuppgifter i lagom mängd är bra. Håller mig alert.
Så just i dag säger jag; Pension - var god och dröj!
Dock är det aldrig fel med ett litet påsklov....

Fredagsmys?

Fredagsmys. Det ordet fanns inte på min tid. Under min tid som förälder till barn som fortfarande satt hemma i tv-soffan en fredagkväll. Tror att vi helt enkelt sa mys-kväll. På det sättet kunde det ju lika gärna vara lördag. Praktiskt.
Fredagen som nyligen passerade skulle en väninna, tillika kollega och jag ha lite fredagsmys. Vi kan ju säga så eftersom det faktiskt var en fredag. Vi kallar kollegan för S.
Vi hade bestämt oss för rödvin och pizza. I all enkelhet. Prata. Prata. Prata.
Det var ett riktigt ruskväder på fredagkvällen. Därför bestämde vi att jag skulle hämta S. Med min bil. Ute i villa-förorten.  Hem skulle hon ta bussen.
Alltnog. Jag körde till parkeringen i busväder. Var lite tidig. Ni som känner mig vet att det inte är ovanligt. Så, jag stängde av motorn och väntade.
S kom efter bara några minuter.  Kallt. Snöblandat regn.
Eftersom jag ibland behöver hjälp med ärenden, så hade S lovat att gå in på min lokala butik en sväng. Jag skulle släppa av henne och åka till pizzerian.
Men. Vi kom ingenstans. Bilen. Död. Min lilla röda! Som inte på åtta år orsakat mig minsta trubbel. Död. Panik. Vad gör vi nu?
S säger direkt att det inte är någon som helst ide att ringa mannen hennes. Ingen ide alls.
Startkablar. Har jag inga. S ringer någon sorts granne. Grannen börjar leta.
Då dyker en man upp på parkeringen. Han har inga startkablar heller. Men erbjuder sig att tillsammans med sönerna (inte särskilt stora), putta igång oss.
"Lägg i tvåan. Tryck ner kopplingen. Vrid om tändningen när bilen rullar". Ok. Det ska jag väl klara. S sitter lugnt kvar i passagerarsätet. Kanske du ska hjälpa till och putta? Snabbare S har jag aldrig sett.
Efter 50 m skriker mannen att jag måste släppa upp kopplingen. Hur skulle jag veta det?  Men då startar bilen.
Vi kör in till stan. Jag släpper av S vid butiken. Vågar såklart inte stanna. Vi ringer istället om utkörning av pizzan. S är lätt förvirrad och börjar gå åt fel håll. Från butiken, inte till. Det löser sig till slut, och medan hon handlar, kör jag runt kvarteret 10 gånger. Varv 7 är det några killar som börjar vinka åt mig...
Till slut är vi hemma i garaget. Nu får den lilla röda vila till i morgon.
Vi häller upp vin och väntar på pizzan. När det ringer på dörren, frågar S om jag har kontanter. Va? Ska vi betala? Hade jag inte haft en tanke på. Öppnar dörren och frågar om han tar kort. Självklart inte. S och jag lyckas efter mycket grävande i plånböckerna rafsa ihop summan.
Phu, det var nära ögat.
Av någon outgrundlig anledning går sedan inte de levande ljusen på bordet att tända. What? Finns helt plötsligt inga vekar. Suck. Skratt. Utsvultna äter vi ändå.
Tv-tiden vi lagt in akut, ja det var ganska ok. Medan vi väntar på det andra inslaget vi ska se, passar vi på att deklarera. Via mobilerna. Moderna tider.
Det blev en minnesvärd fredag. Mysig på ett speciellt sätt. Tack S!
Som grädde på moset, eller kanske helt tvärtom, hade kräksjukan anlänt hemma hos S, när hon kom hem med bussen.

Randigt

Randigt. Funderar mycket över det den här vintern och våren.  Som sorg.
Vi brukar säga att barns sorg är randig. Det läser jag om då och då. Att de är ledsna en stund. Leker en stund. Är ledsna. Leker.
Att barnens sorg är som ett randigt mönster. Randigt i svart och vitt.
Nu vet jag att även min sorg är sådan. Kanske allas? Randig.
Den här vintern och våren landar tre sorger i mitt knä. En mer nära. Några aningen längre bort. Men tre stora sorger.
Emellanåt är ränderna i sorgen breda. Men allt som oftast blir det mer smalrandigt. Men de finns där. Ränderna.
Ibland förstår jag varför jag hamnar på en mörk rand. Ibland förstår jag inte alls. Kanske är det en doft. Kanske ett minne. Kanske en snabb sekvens i ett tv-program. Kanske en rad i en text.
Dock är det inte farligt. Med de mörka ränderna. Tungt, ja. Jobbigt, ja. Men ett måste. Det förstår jag.
Förvissad om att ränderna kommer att bestå. Men inte se likadana ut om en tid. Mer som ett mönster blandat av både smala och breda ränder. Där de mörka ränderna blir smalare och smalare.
Vad gäller randigt som mönster, så är det mycket snyggt. På andra. Inte på mig. Konstig uppfattning. Borde kanske införskaffa något randigt. Nu till våren. Som ett statement...Tror ni jag kan hitta en topp med riktigt breda ljusa ränder?

Onödiga pryttlar

Onödiga. Inte att behovet av en toalett inte finns. Nej, onödiga i den andra betydelsen. Något jag inte behöver. Eller kanske jag faktiskt behöver just det onödiga? Prulledutter och pryttlar.
Jag gillar egentligen en avskalad stil. I heminredning alltså. Det där vita, ni vet, blandat med färgklickar. Och lite grått. Inte så många saker framme. Lite undanplockat. Längtade efter det de sista åren barnen bodde hemma.
Och ganska undanplockat har jag. Och mycket vitt. Och färgklickar. Och grått.
Men kanske ändå inte riktigt som jag såg i fantasin. Då, för tio år sedan.
Något hände på vägen.
Min mamma var nog lite besviken på mig ibland. Av den anledningen att jag inte gärna ville ha gamla ärvda pryttlar. I alla fall inte framme. Saker efter mormor. Och farmor.
Några rejäla gamla skåp och en byrå var okej. Givetvis vitmålade. Men inga pryttlar. Inga dukar. Inga kaffekoppar. Absolut inte Mon ami från Rörstrand. Fasiken vad jag tyckte de kopparna var fula. Osv. Osv. Det jag hade, det förvarades utom synhåll för det mesta.
Så där svek jag mamma lite.
Men, något hände på vägen. Kanske började det när min pappa gick bort. För nio år sedan. Jag kan inte säkerställa sambandet, men något hände.
I mitt hem kom fler och fler ärvda saker fram. Vet egentligen inte hur det gick till. De liksom krävde sin plats helt enkelt. Jag hade inget att säga till om.
Mormors duk. Gamla foton i ramar. Mässingskrukor. Osv. Osv. En MYCKET blandad stil är den nu. Min inredning.
När mamma flyttade hemifrån, till äldreboendet, ja då landade rätt mycket av bohaget hemma hos mig.  Krävde sin plats.
Och nu, när även mamma är borta, ja då har jag tvingats börja sortera. Röja.
Jag kan inte ha kvar fem kaffeserviser. Alla lampor som helt enkelt inte finner sin plats.
Det är ett svårt jobb. I alla fall med det som har affektionsvärde. Lite i taget. Blocket. Tradera. Myrorna.
Och tänk; om du kommer hem till mig på en kopp kaffe - stor chans att det serveras ur Mon ami. Från Rörstrand. Så fina koppar. Något hände på vägen.

Broken heart

Undrar hur många sorters syndrom det finns? Syndrom är ett tillstånd där det föreligger  avvikelser och skador i flera av kroppens organ och som har en gemensam orsak.
Jag läste nu om Brustet hjärta-syndromet. Broken heart-syndrome ligger bättre i munnen.
Inte ett nypåfunnet tillstånd, men relativt ovanligt. Upptäcktes i Japan på 90-talet. Drabbar främst kvinnor. 85% av fallen. Såklart. Framförallt efter klimakteriet.
Orsakerna kan vara extrem stress, djup oro eller mycket svår sorg.
Vi vet ju vid det här laget att kvinnors hjärtinfarkter kan yttra sig annorlunda än männens. Men den här sjukdomen, Brustet hjärta, den har vi nästan monopol på. Vi kvinnor.
Självklart brister inte hjärtat, men blir liksom delvis förlamat. Livshotande, men behandlingsbart.
Håhåjaja. En sak till att oroa sig för. Eller inte. Jag kan inte oroa mig för allt. Oro kan ju dessutom utlösa det här syndromet. Den onda cirkeln.
Nej, jag föredrar att tänka på ett annat syndrom. Ni vet vilket.

Söndagstankar

Söndag kväll.  Lite ångest light. Väldigt lite faktiskt. Men alltid finns den där och lurar. Inför veckan. Eller snarare inför måndagen. Bara veckan är igång, så släpper det.
Jag har ofta undrat om det är förbehållet mitt yrke, lärarens, att känna så. Kanske har personalen på vårdcentralen och banken samma känsla?
Kanske har alla som jobbar raka veckor samma känsla? För oss är ju lö-sö alltid lediga. Lediga från det avlönade arbetet vill säga.
Tänker mig att det är skillnad om jag jobbar "lite hur som helst" med olika tider. Dagar, kvällen eller kanske nätter. Att det inte blir så märkvärdigt med söndagkvällar då.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite tankar om mod. Om att våga mer. Vet inte riktigt hur jag hamnade här istället. Kanske är det en form av mod jag skaffat mig med åren; att inte ha mer än en liten gnutta kvar av den ångesten. På söndagkvällen. Ja, så säger vi att det är. Mod.
Då tänker jag på något jag hörde sägas. Tror det var Jenny Strömstedt . I samband med att hon tackat ja till medverkan i Let's dance. Hon sa ungefär som så; att hon lämnat Varför då-åldern och gått in i Varför inte-åldern. Bra sagt!
Det är lite som allas vår Pippi Långstrump skulle ha sagt. "Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert."
Underbart. Tänk att ha den tilltron till den egna förmågan.
Och om jag skulle bli tillfrågad om att delta, i Let's dance alltså, då skulle jag nog säga både "varför inte", och " det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert".
Sedan skulle jag skylla på kroppen min och tacka nej.