Söndag kväll. Lite ångest light. Väldigt lite faktiskt. Men alltid finns den där och lurar. Inför veckan. Eller snarare inför måndagen. Bara veckan är igång, så släpper det.
Jag har ofta undrat om det är förbehållet mitt yrke, lärarens, att känna så. Kanske har personalen på vårdcentralen och banken samma känsla?
Kanske har alla som jobbar raka veckor samma känsla? För oss är ju lö-sö alltid lediga. Lediga från det avlönade arbetet vill säga.
Tänker mig att det är skillnad om jag jobbar "lite hur som helst" med olika tider. Dagar, kvällen eller kanske nätter. Att det inte blir så märkvärdigt med söndagkvällar då.
Egentligen hade jag tänkt skriva lite tankar om mod. Om att våga mer. Vet inte riktigt hur jag hamnade här istället. Kanske är det en form av mod jag skaffat mig med åren; att inte ha mer än en liten gnutta kvar av den ångesten. På söndagkvällen. Ja, så säger vi att det är. Mod.
Då tänker jag på något jag hörde sägas. Tror det var Jenny Strömstedt . I samband med att hon tackat ja till medverkan i Let's dance. Hon sa ungefär som så; att hon lämnat Varför då-åldern och gått in i Varför inte-åldern. Bra sagt!
Det är lite som allas vår Pippi Långstrump skulle ha sagt. "Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert."
Underbart. Tänk att ha den tilltron till den egna förmågan.
Och om jag skulle bli tillfrågad om att delta, i Let's dance alltså, då skulle jag nog säga både "varför inte", och " det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert".
Sedan skulle jag skylla på kroppen min och tacka nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar