Jag gillar egentligen en avskalad stil. I heminredning alltså. Det där vita, ni vet, blandat med färgklickar. Och lite grått. Inte så många saker framme. Lite undanplockat. Längtade efter det de sista åren barnen bodde hemma.
Och ganska undanplockat har jag. Och mycket vitt. Och färgklickar. Och grått.
Men kanske ändå inte riktigt som jag såg i fantasin. Då, för tio år sedan.
Något hände på vägen.
Min mamma var nog lite besviken på mig ibland. Av den anledningen att jag inte gärna ville ha gamla ärvda pryttlar. I alla fall inte framme. Saker efter mormor. Och farmor.
Några rejäla gamla skåp och en byrå var okej. Givetvis vitmålade. Men inga pryttlar. Inga dukar. Inga kaffekoppar. Absolut inte Mon ami från Rörstrand. Fasiken vad jag tyckte de kopparna var fula. Osv. Osv. Det jag hade, det förvarades utom synhåll för det mesta.
Så där svek jag mamma lite.
Men, något hände på vägen. Kanske började det när min pappa gick bort. För nio år sedan. Jag kan inte säkerställa sambandet, men något hände.
I mitt hem kom fler och fler ärvda saker fram. Vet egentligen inte hur det gick till. De liksom krävde sin plats helt enkelt. Jag hade inget att säga till om.
Mormors duk. Gamla foton i ramar. Mässingskrukor. Osv. Osv. En MYCKET blandad stil är den nu. Min inredning.
När mamma flyttade hemifrån, till äldreboendet, ja då landade rätt mycket av bohaget hemma hos mig. Krävde sin plats.
Och nu, när även mamma är borta, ja då har jag tvingats börja sortera. Röja.
Jag kan inte ha kvar fem kaffeserviser. Alla lampor som helt enkelt inte finner sin plats.
Det är ett svårt jobb. I alla fall med det som har affektionsvärde. Lite i taget. Blocket. Tradera. Myrorna.
Och tänk; om du kommer hem till mig på en kopp kaffe - stor chans att det serveras ur Mon ami. Från Rörstrand. Så fina koppar. Något hände på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar