Fredagsmys?

Fredagsmys. Det ordet fanns inte på min tid. Under min tid som förälder till barn som fortfarande satt hemma i tv-soffan en fredagkväll. Tror att vi helt enkelt sa mys-kväll. På det sättet kunde det ju lika gärna vara lördag. Praktiskt.
Fredagen som nyligen passerade skulle en väninna, tillika kollega och jag ha lite fredagsmys. Vi kan ju säga så eftersom det faktiskt var en fredag. Vi kallar kollegan för S.
Vi hade bestämt oss för rödvin och pizza. I all enkelhet. Prata. Prata. Prata.
Det var ett riktigt ruskväder på fredagkvällen. Därför bestämde vi att jag skulle hämta S. Med min bil. Ute i villa-förorten.  Hem skulle hon ta bussen.
Alltnog. Jag körde till parkeringen i busväder. Var lite tidig. Ni som känner mig vet att det inte är ovanligt. Så, jag stängde av motorn och väntade.
S kom efter bara några minuter.  Kallt. Snöblandat regn.
Eftersom jag ibland behöver hjälp med ärenden, så hade S lovat att gå in på min lokala butik en sväng. Jag skulle släppa av henne och åka till pizzerian.
Men. Vi kom ingenstans. Bilen. Död. Min lilla röda! Som inte på åtta år orsakat mig minsta trubbel. Död. Panik. Vad gör vi nu?
S säger direkt att det inte är någon som helst ide att ringa mannen hennes. Ingen ide alls.
Startkablar. Har jag inga. S ringer någon sorts granne. Grannen börjar leta.
Då dyker en man upp på parkeringen. Han har inga startkablar heller. Men erbjuder sig att tillsammans med sönerna (inte särskilt stora), putta igång oss.
"Lägg i tvåan. Tryck ner kopplingen. Vrid om tändningen när bilen rullar". Ok. Det ska jag väl klara. S sitter lugnt kvar i passagerarsätet. Kanske du ska hjälpa till och putta? Snabbare S har jag aldrig sett.
Efter 50 m skriker mannen att jag måste släppa upp kopplingen. Hur skulle jag veta det?  Men då startar bilen.
Vi kör in till stan. Jag släpper av S vid butiken. Vågar såklart inte stanna. Vi ringer istället om utkörning av pizzan. S är lätt förvirrad och börjar gå åt fel håll. Från butiken, inte till. Det löser sig till slut, och medan hon handlar, kör jag runt kvarteret 10 gånger. Varv 7 är det några killar som börjar vinka åt mig...
Till slut är vi hemma i garaget. Nu får den lilla röda vila till i morgon.
Vi häller upp vin och väntar på pizzan. När det ringer på dörren, frågar S om jag har kontanter. Va? Ska vi betala? Hade jag inte haft en tanke på. Öppnar dörren och frågar om han tar kort. Självklart inte. S och jag lyckas efter mycket grävande i plånböckerna rafsa ihop summan.
Phu, det var nära ögat.
Av någon outgrundlig anledning går sedan inte de levande ljusen på bordet att tända. What? Finns helt plötsligt inga vekar. Suck. Skratt. Utsvultna äter vi ändå.
Tv-tiden vi lagt in akut, ja det var ganska ok. Medan vi väntar på det andra inslaget vi ska se, passar vi på att deklarera. Via mobilerna. Moderna tider.
Det blev en minnesvärd fredag. Mysig på ett speciellt sätt. Tack S!
Som grädde på moset, eller kanske helt tvärtom, hade kräksjukan anlänt hemma hos S, när hon kom hem med bussen.