Randigt

Randigt. Funderar mycket över det den här vintern och våren.  Som sorg.
Vi brukar säga att barns sorg är randig. Det läser jag om då och då. Att de är ledsna en stund. Leker en stund. Är ledsna. Leker.
Att barnens sorg är som ett randigt mönster. Randigt i svart och vitt.
Nu vet jag att även min sorg är sådan. Kanske allas? Randig.
Den här vintern och våren landar tre sorger i mitt knä. En mer nära. Några aningen längre bort. Men tre stora sorger.
Emellanåt är ränderna i sorgen breda. Men allt som oftast blir det mer smalrandigt. Men de finns där. Ränderna.
Ibland förstår jag varför jag hamnar på en mörk rand. Ibland förstår jag inte alls. Kanske är det en doft. Kanske ett minne. Kanske en snabb sekvens i ett tv-program. Kanske en rad i en text.
Dock är det inte farligt. Med de mörka ränderna. Tungt, ja. Jobbigt, ja. Men ett måste. Det förstår jag.
Förvissad om att ränderna kommer att bestå. Men inte se likadana ut om en tid. Mer som ett mönster blandat av både smala och breda ränder. Där de mörka ränderna blir smalare och smalare.
Vad gäller randigt som mönster, så är det mycket snyggt. På andra. Inte på mig. Konstig uppfattning. Borde kanske införskaffa något randigt. Nu till våren. Som ett statement...Tror ni jag kan hitta en topp med riktigt breda ljusa ränder?