Havre

Ja, man kan göra ett blogg-inlägg om nästan allt. T.o.m. om havre. Så det tänkte jag skriva om nu. Bara ett kort inlägg. Tömmer nog ut ämnet rätt snart.
Först ska jag säga att jag älskar havre. Och som tur är älskar även min mage havre. När tarmen min mått som sämst, då funkar alltid havre. Dessutom är det väldigt näringsrikt. Och glutenfritt, om man använder den rena havren. Sänker tydligen kolesterolet. Inga jättelånga transporter, odlas i Sverige. Och denna underbara produkt är dessutom billig. Riktigt billig.
Oftast köper jag havre i grynform. Till gröt, bakning och müsli. Ibland havrekli. Någon gång har jag inhandlat mat-havre. Gott att koka, blanda med olivolja och grönsaker.
Nu har jag läst att det också finns havrekärnor och havrepasta. Det senare måste jag få tag i! Att det finns alternativ till mjölkprodukter, gjorda på havre - ja det vet jag ju. Nu gör jag reklam för Oatley. Slut på reklam.
So far so good. Men nu har jag läst någonstans att det i hyllorna ska finnas nakenhavre. NAKENHAVRE? Jag har inte googlat. Gissar att man kanske skalat havren på något sätt. Ingen aning.
Nja, håller mig nog till havregrynen. Det är något tröstande i en tallrik gröt. Och som bomull för magen.
Kan man bjuda på stora skålar ångande havregrynsgröt på kalas som komma skall? Bra för både hälsan och plånboken. Passar det med rödvin till?

Den där känslan...

Ni vet. Den där känslan. Som kan komma smygande på. Den där känslan av att liksom bli avslöjad. Fast egentligen inte avslöjad. För det som slöjas av är liksom inte riktigt sant. Nu blev det lite krångligt. Jag beskriver en dröm jag hade. Om den där känslan:
Jag är lärare. Har så varit hela mitt numera väldigt långa yrkesliv. I begynnelsen var jag förskollärare. Sedermera grundskollärare. Tycker väl att jag är en hyfsad pedagog. Fortfarande intresserad av att lära nytt. Drömmen jag hade utspelade sig såklart på en skola. Inte min faktiska skola, dock. På drömskolan undervisade jag för fullt och ledde även andra pedagoger i olika fortbildning.  Tills en dag.  Kollegor avslöjade mig. Jag var egentligen inte alls lärare. Hade ingen pedagogisk utbildning what so ever. Egentligen var jag optiker! Hmm...Det blev ju inte så bra. Och den där känslan av att ha blivit avslöjad. Av att de kommit på mig. Den känslan hängde kvar över mig i flera dagar. Som ett mörkt moln. Nästan så att jag var tvungen att leta på min läkarlegitimation för att vara säker.
Jag tror det var Sissela Kyle som sa: "Tänk att vakna upp en morgon och inse att ingen tycker att man  är rolig. Det vore ju tråkigt."
Ungefär så.

Still going strong

Senaste veckan har inneburit ett flertal besök i vården. Det är inget konstigt med det. Inte i min värld.  Jag inte orda om anledningen till besöken. Inte i det här inlägget i alla fall. Ev får jag anledning att återkomma om det. Men förhoppningsvis inte.
Alltnog.  Två av tre besök under veckan gällde vårdcentralen. Ska som sagt inte säga varför.
När jag var i väntrummet den första dagen, råkade jag höra en annan patient. När han pratade med receptionisten. Hon frågade efter hans personnummer. Patienten svarade högt och tydligt att han var född 1923. Han var helt klar och redig, och han berättade - högt och tydligt- för receptionisten varför han var där. För att han fått lite klagomål från nära och kära. Nu började det bli intressant att lyssna. Jag vill då poängtera att det var liksom inte bara jag som lyssnade. Det var svårt att undvika att höra. Om jag säger så.
Kvinnan i kassan frågade då vad det var för klagomål han fått. Hon ställde frågan lika högt och tydligt som mannen själv talade. Och när 93-åringen svarar att omgivningen tycker sig märka att hans hörsel försämrats, ja då liksom bredde ett litet leende ut sig i så gott som samtliga mungipor i väntrummet.  Så det är väl lugnast om jag träffar doktorn, sa 93-åringen, så att jag får svart på vitt att jag hör lika bra som förr. Det är inga fel varken på mig eller min hörsel.
Underbart!
Inte nog med det. Dag två när jag åter befann mig på samma vårdcentral. Dock i ett mindre väntrum. Där fanns bara jag och en kvinna till. När det promenerar in en man. Skulle gissat runt åttio år. Lite Sven-Bertil Taube i stilen. Lilla röda halsduken och allmänt himla proper.
Han slår sig ner efter att mycket artigt hälsat på "damerna", dvs säga mig och den andra kvinnan.
När han noterar mina kryckor, säger han att det är nog bra med något att stödja sig på i den här halkan. Ja, säger jag, jag har sådana här isdubbar på kryckorna, det är bra.  Då säger han lite pillemariskt: Fast jag tror nog att jag väntar lite med att skaffa mig några hjälpmedel. Jag är ju nyss fyllda 93 bara, så tids nog blir det väl min tur!"
Två fantastiska män. Som jag fick möjlighet att träffa på. Tack vare min egen skröplighet😜

Rondeller

En söndags-kortis. Hinner inget långt inlägg, kvällen kräver att tankarna är  i skolans värld.
Läste att på någon ( eller flera) av öarna i Västindien kör man mycket bil. Fort. Att det är därför ön nu är invaderad av rondeller. För att minska hastigheten och olyckorna.
När jag tänkte på det, kom en annan tanke. Om att länka detta till själva livet. Att det är bra med rondeller. I livet alltså, inte bara i trafiken. För att jag ska sakta ner. Köra ett varv i en mental rondell. Fundera ett varv till. Inte bestämma mig så snabbt. Kanske kommer jag på något smart, där i rondellen. En annan lösning. Vore ju inte helt fel ibland. Eller också hinner jag känna efter att det jag tänkt verkligen är rätt. För mig.
Bara jag inte glömmer att ge tecken när jag funderat klart. Blinka. När jag ska ut ur rondellen och iväg igen. För jag får inte köra runt hur många varv som helst. Det är inte heller ok.

Sömn

Sömn. Har jag skrivit om förut. Om vikten av sömn. Eller frånvaron av densamma. Finns nog inget som påverkar mig så mycket. Som frånvaron av sömn. Det är såklart inte ofta jag inte sover alls om natten. Men det är tillräckligt illa med ett par nätters dålig sömn efter varandra. Dålig sömn i mitt fall, är lika med mindre än 5 timmar. På ett ungefär.
Som i natt. Jag gick och la mig efter en trevlig kväll med goda vänner. Inte särskilt sent, runt 23. Somnade. Men 03.30. Då var det kört. För denna natt.
Oftast beror min sömnbrist på att kroppen värker. Omöjligt att ligga stilla tillräckligt länge för att somna om.
Men det vet vi ju alla, att när sömnen uteblir - då har hjärnan en märklig förmåga att snurra igång. Inte alltid med positiva tankar.
Jag läste någonstans om någon som funderade över livet. Någon annan än jag alltså. Denna någon funderade över om människan ska nöja sig med korta ögonblick av lycka. Liksom tacka för små korta stunder av tillfredsställelse. Svaret hon får är att det får väl var och en själv välja. Hmm?
Är det så enkelt?
Många av oss väljer ju att använda delar av dygnet till någon slags lindring. Någon slags "lycka". Kanske i form av träning. God mat. Lite rödvin. En lugnande tablett. En kram. Ett samtal.
Någon sa till mig: Gud var mycket god. Han gav oss natten så att vi får vila.  Det gjorde han säkert, men inte till mig. Eller är det bara jag som inte fattar hur man gör? När man sover?
Mera träning alltså. Undrar om jag kan hålla mig vaken så att jag kan börja redan ikväll?