Senaste veckan har inneburit ett flertal besök i vården. Det är inget konstigt med det. Inte i min värld. Jag inte orda om anledningen till besöken. Inte i det här inlägget i alla fall. Ev får jag anledning att återkomma om det. Men förhoppningsvis inte.
Alltnog. Två av tre besök under veckan gällde vårdcentralen. Ska som sagt inte säga varför.
När jag var i väntrummet den första dagen, råkade jag höra en annan patient. När han pratade med receptionisten. Hon frågade efter hans personnummer. Patienten svarade högt och tydligt att han var född 1923. Han var helt klar och redig, och han berättade - högt och tydligt- för receptionisten varför han var där. För att han fått lite klagomål från nära och kära. Nu började det bli intressant att lyssna. Jag vill då poängtera att det var liksom inte bara jag som lyssnade. Det var svårt att undvika att höra. Om jag säger så.
Kvinnan i kassan frågade då vad det var för klagomål han fått. Hon ställde frågan lika högt och tydligt som mannen själv talade. Och när 93-åringen svarar att omgivningen tycker sig märka att hans hörsel försämrats, ja då liksom bredde ett litet leende ut sig i så gott som samtliga mungipor i väntrummet. Så det är väl lugnast om jag träffar doktorn, sa 93-åringen, så att jag får svart på vitt att jag hör lika bra som förr. Det är inga fel varken på mig eller min hörsel.
Underbart!
Inte nog med det. Dag två när jag åter befann mig på samma vårdcentral. Dock i ett mindre väntrum. Där fanns bara jag och en kvinna till. När det promenerar in en man. Skulle gissat runt åttio år. Lite Sven-Bertil Taube i stilen. Lilla röda halsduken och allmänt himla proper.
Han slår sig ner efter att mycket artigt hälsat på "damerna", dvs säga mig och den andra kvinnan.
När han noterar mina kryckor, säger han att det är nog bra med något att stödja sig på i den här halkan. Ja, säger jag, jag har sådana här isdubbar på kryckorna, det är bra. Då säger han lite pillemariskt: Fast jag tror nog att jag väntar lite med att skaffa mig några hjälpmedel. Jag är ju nyss fyllda 93 bara, så tids nog blir det väl min tur!"
Två fantastiska män. Som jag fick möjlighet att träffa på. Tack vare min egen skröplighet😜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar