Ni vet. Den där känslan. Som kan komma smygande på. Den där känslan av att liksom bli avslöjad. Fast egentligen inte avslöjad. För det som slöjas av är liksom inte riktigt sant. Nu blev det lite krångligt. Jag beskriver en dröm jag hade. Om den där känslan:
Jag är lärare. Har så varit hela mitt numera väldigt långa yrkesliv. I begynnelsen var jag förskollärare. Sedermera grundskollärare. Tycker väl att jag är en hyfsad pedagog. Fortfarande intresserad av att lära nytt. Drömmen jag hade utspelade sig såklart på en skola. Inte min faktiska skola, dock. På drömskolan undervisade jag för fullt och ledde även andra pedagoger i olika fortbildning. Tills en dag. Kollegor avslöjade mig. Jag var egentligen inte alls lärare. Hade ingen pedagogisk utbildning what so ever. Egentligen var jag optiker! Hmm...Det blev ju inte så bra. Och den där känslan av att ha blivit avslöjad. Av att de kommit på mig. Den känslan hängde kvar över mig i flera dagar. Som ett mörkt moln. Nästan så att jag var tvungen att leta på min läkarlegitimation för att vara säker.
Jag tror det var Sissela Kyle som sa: "Tänk att vakna upp en morgon och inse att ingen tycker att man är rolig. Det vore ju tråkigt."
Ungefär så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar