Parallellt liv

Jag läser. Alltså finns jag. Kanske är att hård-dra, men snudd på. För mig är läsandet en stor del av tillvaron. Ja, av själva livet faktiskt. Kanske blir det ännu mer tydligt när kroppen inte riktigt vill leva det liv jag tänkte mig? Läsandet ger mig nya infallsvinklar och tillträde till miljöer jag aldrig får se. Tillståndet att se in i andras liv och insikten om att de inte alltid är så mycket bättre. Eller tvärtom; ger mig en väldigt stark längtan att uppleva miljön irl.
Jag läser om inte allt, så nära på. Har ingen förkärlek för chic lit eller för vissa genrer inom fakta, undantaget historia. Men jag läser mest skönlitteratur numera, en salig blandning av romaner och thriller.
Nyligen hittade jag en bok av Karin Fossum, den norska författaren som jag tidigare läst inom deckar-genren. Men den här boken var något annat. Trots sin titel. "Brott". Handlar om en ensam man i Norge, och hur hans liv totalt förändras genom mötet med en ung och trasig flicka. Ett intressant grepp är hur vissa kapitel är skrivna så att författaren själv är med i handlingen. Läs den!
Inläggets titel syftar på Leif GW Persson. Något han sa i en intervju. Ungefär så här:  "Tips vid ångest - Läs en bra bok. En bok som du kan försvinna in i. Då får du ett parallellt liv för en stund. När vardagen blir för svår."
Som vanligt ett klokt uttalande av den mannen.
Nu ska jag ta mig ett snack med kroppen. Vill höra hur den tänker ang bokrean. Klarar vi en liten sväng? Bra att vara rustad. Med eller utan ångest.

Flix flax

Flix. Netflix. Jag har skrivit om det tidigare. Då, när det kom in i mitt liv. I somras. Sedan dess har otaliga serier passerat revy. En del bra, andra sämre. Jag är ju inte så dum att jag tittar vidare på de sämre. Men ger dem ändå en chans liksom. För att nämna några som jag fastnat för: House of Cards - förstås!  Tänkte att en serie om amerikansk politik är väl sådär - men ojojoj! Längtar efter och väntar på nya säsongen. Tyckte också rätt bra om The  Blacklist. Tidigt 90-tal såg jag en ung James Spader i en film , "Laddat möte", som satte spår i mig. Nu är han en medelålders, tunnhårig man. Inte alltför vältränad. Men så bra i the Blacklist!
Men; just nu är det en serie som stavas med extra stort S. Även rent bokstavligt. Suits. Jag säger bara: Suits. Jag hade sett att den fanns, men tänkte lika förutfattat som om House of Cards, att en advokatserie? Nja.  I det läget var jag när en kollega pratade sig varm om serien. Och vad hade jag att förlora?
Jo jag förlorade mig själv, totalt! Helt förlorad blev och förblir jag. Nu inne på säsong fyra. Visst, säsong ett är ju solklart bäst, men den håller tack vare karaktärerna. Mer än tack vare storyn. Där är Harvey Specter, den hårdföra advokaten som kämpar med att inte ha kontakt med sina känslor. Mike Ross, vars brist på utbildning måste hållas hemlig. Jessica Pearsson,  coooola högsta hönset som verkar slipad som en diamant. Louis Litt, ja vad kan man säga? Måste ses! Rachel Zane, sötnosen med ambitioner. Och sist men inte minst: Donna Paulsen. Sekreteraren med järnkoll. På allt och alla. Det inte Donna vet, är inte värt att veta. Och hon vet dessutom allt en liten stund innan det händer. Känns det som. Jag kan identifiera mig en aning med Donna. Måste vara vårt gemensamma kontrollbehov.
Att samtliga är vältränade ( kanske inte Louis) , snygga (kanske inte Louis) och välekiperade (även Louis) gör ju inte saken sämre. Den perfekta serien att slå igång när hjärnan bara inte orkar hänga med i komplicerade thriller-intriger. Men är tillräckligt skärpt för lite juridiska fall och relationskomplikationer. Och att inte förglömma; väldigt bra musik. Kommer på mig själv att nynna runt på "Greenback boogie".....
Så - har du Netflix får du inte missa Suits helt enkelt. Skulle bara önska att de åt lite oftare. Inte undra på att de är så tighta i hullet.

Alla dessa dagar...

Alla dessa dagar. Tema-dagar är visst namnet. Menar då inte dagar i skolans värld. Nej, nu menar jag när en företeelse får en speciell dag till sin ära.
Detta skrivs ju  en sådan dag. Alla Hjärtans dag. Som ändå är en relativt gammal tema-dag, även här i vårt land.  Men som jag känner är handlarnas dag. Kommersens. Naturligtvis är det fint att visa omtanke och kärlek, men jag blir lite anti till den speciella dagen.
När jag växte upp fanns inte Alla Hjärtans dag. Inte vad jag minns. Inte heller firades Halloween. Men  mor och far hade varsin dag. Samt fettisdagsbullen och våfflan. Som ju ändå hade/har någon slags förankring historiskt/religiöst. Det räckte.
Nu finns dagar för allt.
Självklart tycker även jag att det bra att särskilt uppmärksamma vissa saker, och då med extra tryck en specifik dag. Saker som Dagen för social rättvisa, instiftad av FN.  Den dagen infaller redan nästa vecka (20/2). Men att den sammanfaller med Slarvighetens dag känns lite märkligt? Liksom att Internationella barncancerdagen tvingas dela dag med geléhallon (15/2)?
Som ni förstår har jag nemas problemas med Internationella Downs Syndrom-dagen (21/3),  och inte heller med dagar för andra diagnoser eller sjukdomar. Bara bra med extra fokus.
Däremot har jag svårt att fatta varför grapefrukten(25/2), linssoppan (12/4) och salamin (7/9) behöver ha egna dagar?
Funderar på att fira 3/5. Då är det Asociala dagen. Kanske är något för mig...?

Panik!!!!

Panik. I torsdags utbröt den. Under dryga halvtimmen. Hjärtklappning. Hyperventilerande. Tunnelseende. Ja, ni vet.
Som jag skrev i förra inlägget är min arbetsplats under renovering. Sedan länge. Det innebär bl.a. att ordinarie plats för cykelställ - ja det är inte ordinarie längre. Cykelställen finns nu på andra platser. Betydligt längre bort från någon av ytterdörrarna.
Detta har i sin tur lett till att jag clearat med ledningen om att parkera min käraste ägodel, där man egentligen inte alls ska parkera en cykel. Precis utanför huvud-entrén. Så där har min cykel stått nu i x antal månader. Jag har vid några tillfällen sagt att det här känns inte som ett riktigt säkert parkeringsställe. Men, men, so far so good. Och jag behöver bara ta 10 steg för att komma in i huset.
I torsdags gick jag ut genom porten kl 15. För att förflytta mig via cykel till ett av skolans andra hus. I ca 10 sekunder stod jag där som ett fån. Ingen cykel! Innan hjärnan registrerat det, ja det tog 10 sekunder. Sedan kom paniken. Vad gör jag nu? Visserligen min äldsta cykel av de två jag äger, men den här har två ganska nya dubbdäck = åtråvärt.
Alltnog. Jag spred snabbt nyheten. Fick låna en kollegas cykel för att spana runt. Ett par elever samt ett antal kära kollegor deltog i sökinsatsen. Det var nära nog att jämföra med Missing People. Missing Bike.
Själv var jag vid det här laget rätt kass på att leta. Tunnelseende, som sagt. Dessutom helt övertygad om att cykeln var stulen. Till skillnad från några av kollegorna som gissade på att NÅGON flyttat den.
Så småningom kunde jag börja andas igen. Kollegan L hittade cykeln i ett cykelställ. På helt annan plats, alldeles för långt bort för mig. Att ens överväga en parkering där, finns inte på min karta.
Nu återstod att lösa mysteriet. Vem var NÅGON? Knappast en liten busunge som parkerat min cykel så prydligt i cykelstället. Nyheten spred sig snabbt.
Då fick jag höra av kollegan C att hon faktiskt t o m sett när NÅGON kom körande med flakmoppen. Med min cykel på flaket då alltså. Och sedan parkerat den så fint i cykelstället. Min cykel alltså, inte flakmoppen.
Nu har ju ni som är mina kollegor listat ut vem NÅGON är. Till er andra säger jag bara att NÅGON väl egentligen bara gjorde sitt jobb. Som vaktmästare ska man forsla bort felparkerade cyklar, till annan plats.
Nu vet han att det är min hoj, och den rör han inte mer. Funderar på om jag ska fixa en Handikapp-skylt och stoppa ner i leran. Där jag kommer att vara nödd och tvungen att parkera ett tag till. Tills renoveringen är klar. Bästa alternativet skulle ju vara att ta in cykeln. Undrar om jag kan cleara med ledningen om att cykla i korridorerna?

Vikten av ett personalrum

Personalrum. Kan ju verka konstigt att skriva ett inlägg om. Men trots att jag mycket väl vet hur viktigt det är att ta en paus. Att fika. Att träffa kollegor. Ja, allt detta vet jag.  Men ändå. Det är som att jag inte riktigt förstått ändå. Hur viktigt detta rum är. Inte förrän det försvann.  Man saknar visst inte kon förrän båset är tomt.
Min arbetsplats har varit och är fortfarande föremål för renovering. En omfattande sådan. I många steg. Under flera års tid. Även en del nybyggnation.
All denna förändring har inneburit flyttar. Otaliga flyttar. Detta läsår har flyttarna berott på att en del i taget av ett hus renoveras. Då måste verksamheten flytta på sig. Till en paviljong. Och sedan tillbaka förstås. Ett jäkla slit helt enkelt. Men, vi är ett tåligt släkte. Gör det bästa av situationen.
För min egen del rågades måttet när turen var kommen till personalrummet. Som dessutom var mycket nyrenoverat. Men nu skulle fönstren bytas bl a.
Tillfälligtvis hamnade personalrummet i konferensrummet. Och på förmiddagsrasten i matsalen.
Mysfaktorn sjönk. Till minussidan. Det var som att sitta på möte helt enkelt. Och inte en soffa i sikte.
Det hela ledde till att jag knappt tog någon rast under alla dessa veckor. Blev kvar på mitt rum mesta tiden. Där finns ju en soffa. Dock inga kollegor.
Men nu! Vi har återtagit vårt personalrum!  Visserligen  inte så mysigt där heller just nu. Men sofforna är på plats, och så är jag.
Hela skolan är som en enda stor byggarbetsplats. Ibland funderar jag på hur det kommer att kännas när allt är klart? Kommer jag att sakna allt material i korridorerna? Eller är det byggarbetarna det blir tomt efter?
På ett sätt är det som om röran blivit normaltillståndet. Jag tänker att jag kommer inte sedan att förstå hur jag stod ut. För det gör jag ju såklart.
Särskilt nu när jag har återtagit mitt revir. Soffhörnet. Tänker aldrig mer släppa det ifrån mig....