Personalrum. Kan ju verka konstigt att skriva ett inlägg om. Men trots att jag mycket väl vet hur viktigt det är att ta en paus. Att fika. Att träffa kollegor. Ja, allt detta vet jag. Men ändå. Det är som att jag inte riktigt förstått ändå. Hur viktigt detta rum är. Inte förrän det försvann. Man saknar visst inte kon förrän båset är tomt.
Min arbetsplats har varit och är fortfarande föremål för renovering. En omfattande sådan. I många steg. Under flera års tid. Även en del nybyggnation.
All denna förändring har inneburit flyttar. Otaliga flyttar. Detta läsår har flyttarna berott på att en del i taget av ett hus renoveras. Då måste verksamheten flytta på sig. Till en paviljong. Och sedan tillbaka förstås. Ett jäkla slit helt enkelt. Men, vi är ett tåligt släkte. Gör det bästa av situationen.
För min egen del rågades måttet när turen var kommen till personalrummet. Som dessutom var mycket nyrenoverat. Men nu skulle fönstren bytas bl a.
Tillfälligtvis hamnade personalrummet i konferensrummet. Och på förmiddagsrasten i matsalen.
Mysfaktorn sjönk. Till minussidan. Det var som att sitta på möte helt enkelt. Och inte en soffa i sikte.
Det hela ledde till att jag knappt tog någon rast under alla dessa veckor. Blev kvar på mitt rum mesta tiden. Där finns ju en soffa. Dock inga kollegor.
Men nu! Vi har återtagit vårt personalrum! Visserligen inte så mysigt där heller just nu. Men sofforna är på plats, och så är jag.
Hela skolan är som en enda stor byggarbetsplats. Ibland funderar jag på hur det kommer att kännas när allt är klart? Kommer jag att sakna allt material i korridorerna? Eller är det byggarbetarna det blir tomt efter?
På ett sätt är det som om röran blivit normaltillståndet. Jag tänker att jag kommer inte sedan att förstå hur jag stod ut. För det gör jag ju såklart.
Särskilt nu när jag har återtagit mitt revir. Soffhörnet. Tänker aldrig mer släppa det ifrån mig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar