Jag har skrivit det förut. Att jag trots allt blivit bättre på att be om hjälp. För det mesta. Med det mesta. Men ingen, inte ens jag, är perfekt. Ibland faller jag in i det gamla kan-själv-spåret. Med de allra mest dumma saker.
Som idag. Lovets sista timmar. Minusgrader på balkongen. Frysen full av is. Såklart jag gör en avfrostning. Fast jag tidigare lovat mig själv att både be om hjälp med det bökiga jobbet, och även att göra det när frysen är lite halvtom. Inte som nu helfull. Lådor fulla med mat, bröd, grönsaker, bär.
Tung, tyngre, tyngst. Puh. Dessutom har jag förstås en sådan där frys som kräver att man sitter på golvet. Står på knä. Sitter på huk. Typ. När det ska petas is och torkas torrt.
Eftersom jag egentligen varken kan sitta på golvet, på knä eller på huk.....ja, så har jag jäkligt ont i ryggen/ nerven nu.
Men - vi har ett resultat! Till skillnad mot efter cykelvurpan häromsistens, som också sabbade ryggen. Den här gången är ju åtminstone frysen bättre, även om jag är sämre. Igen.
Därför ligger jag nu under sängen. Just det. Under.
Där ligger jag och sprattlar med benen. Sort of. Det jag egentligen gör är mina övningar att ta till i sådana här akutlägen. Ordinerade av osteopaten. Sängen är ett av redskapen. Underifrån.
Att det ser konstigt ut bekymrar nog dammråttorna mer än mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar