Legitimerad?

Legitimerad läkare. Är jag inte, bara legitimerad lärare. Men detta inlägg handlar om en dylik. Legitimerad läkare.
Som ni vet så har jag stora problem med nervsmärta. Sedan decennier. Har varit patient på ortopeden i många år och går  kontinuerligt på behandlingar. För ett tag sedan fick jag insider tips om en klinik i Vallentuna, där man gör ett ingrepp och bränner av vissa nerver. Många blir betydligt mindre smärtpåverkade sedan. Jag kontaktade såklart ortopeden, men fick besked om att de inte skriver remisser till denna klinik. Utan remiss har jag inte ekonomi för att besöka dem. Ortopeden sa att jag skulle ta det med vårdcentralen. Alltnog, en tid bokades. Fick vänta ett tag, kunde ju inte påstå att det var akut. Inte efter mer än 30år. På min vårdcentral finns typ bara stafettläkare. Bra och mindre bra.
Den här gången hade jag otur. Följande dialog utspelade sig mellan doktorn och mig:
Dr: Varför är du här?
H: Pga långvarig nervsmärta.
Dr: Vad vill du att jag gör åt det?
( Här berättade jag om kliniken i Vallentuna och ställde min fråga ang remiss. Visade papper jag dragit ut fr nätet.Nämnde att ortopeden sagt att jag skulle till vårdcentralen.)
Dr: Vilken nerv är det du vill bränna av?
H: Ja, om jag det visste!
Dr: Förresten skriver vi inga utomlandsremisser.
H: ??? Utomlands?
Dr: Ja var ligger Vallentuna?
H: Norr om Stockholm.
Dr: Aha, men vi skriver inga remisser till andra län heller.
End of diskussion. Vill poängtera att det var en svenskspråkig läkare
När jag ändå var där så nämnde jag värken jag har i handlederna sedan en tid. Framförallt den HÖGRA.
Med vetskap om att Crohns o reumatism kan höra ihop tyckte jag det var relevant. Dr tittade och såg  faktiskt att jag är svullen.
Dr: Vad ska vi göra? Vill du ha en röntgen? Då kan man se artros. Men inte inflammation.
H: Ehh...ja det kanske är bra.
Dr: Om du har ont i båda så röntgar du båda. Jag skriver det här på remissen. Du går på drop-in på röntgen.
H: Ok, tack.
Nästa dag väntade jag i några timmar på röntgenmottagningen. I ett vilrum till slut, den där nerven som jag vill bränna av spökade.
Väl inne vid röntgenapparaten, läser personalen på remissen; Jaha, röntgen av VÄNSTER handled. Endast.
Jag fick ett litet bryt. Personalen tittade och konstaterade att jag är svullen på höger. De enades om att bryta mot reglerna och ändra i remissen. Thank God!
Räknar dock med att när svaret fr den där leg läkaren på vårdcentralen kommer, så står det nog att höger fot och vänster knä är angripna av artros.

Rapport från en klädkammare

Klädkammare. Walk-in-closet. In your dreams. In MY dreams. Visserligen innefattar mitt nya liv som sambo inte bara en sambo, utan även en klädkammare. Modell mindre. Klädkammaren alltså, inte sambon. (Fri tolkning på den...)
 Ingen walk-in-closet direkt alltså.
Men dock, en klädkammare. Som någon gång i framtiden ska fixas till. Med fler hyllor. En takhöjd på 3.20 kompenserar en del av det lilla utrymmet, det gäller bara att utnyttja det. Och att inte vara rädd för att klättra.
Men nu var det inte klädkammarens utseende jag skulle rapportera om. Det var innehållet.
I dag gick jag in där för att hänga undan en jacka. Där blev jag stående. Stående och glodde. I nämnda klädkammare finns en stång där vi hängt upp lite kläder. Framförallt ytterplagg.
I den stund jag stog där slog det mig: I det här samboförhållandet är det inte jag som har mest kläder. Lååångt ifrån. Vet inte ens om jag är den mest fåfänga.
Skit samma. Jag räknade helt enkelt. Och - vi har ett resultat! (När vinterkläderna är undanhängda på vinden).
I den gemensamma klädkammaren hänger 3 jackor, samt 1regnställ, som tillhör Helena.
I samma, gemensamma klädkammare hänger 7 jackor OCH 7 kavajer, som tillhör sambon.
Gemensam trodde jag i detta fallet var ungefär detsamma som hälften var av utrymmet. Typ.
Lite kul är det faktiskt, gillar att sambon gillar kläder. Sedan att vissa kreationer är kvarlevor från 90-talet, det behöver vi ju inte prata högt om...
Problemet uppstår egentligen pga att hans kläder förutom att vara så många fler, dessutom är nästan dubbelt så stora o skrymmande som mina.
Men, finns det hjärterum....
Nästa helg får vi besök av min bästa väninna med nya kärleken. Gissar att det besöket innebär en viss påfyllning i min garderob. Så, jag säger bara Make room! Å inte bara på höjden...

Happy food

Happy food. Så heter min nya favorit på bokfronten. Skriven av en stor favorit, kocken Niklas Ekstedt. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Henrik Ennart.
Ni som läst här tidigare vet att jag gillar mat.  Inte bara att äta, kanske ännu mer att se och tänka på mat som en livsstil. Mat som medicin liksom.
För att inte låta alltför präktig och klämkäck ( ett av de värsta epitet jag vet), så ska det sägas att jag ser min mat som en del av medicineringen från måndag till torsdag. När fredag lunch passerat och till söndag kväll, då äter jag lite som jag vill och tycker.
Det är heller inte så att jag torterar mig själv med den här sunda maten. Tvärtom, jag älskar den.
Och jag tycker framförallt att jag mår bra av den. Att jag inte äter helt, rött kött är en sak. Det har inte Mr Crohn gillat på många år. I dag är jag politiskt korrekt där. Dock kan jag då och då äta köttfärs, och en grillad korv slinker faktiskt också ner enstaka gånger.  Det funkar. Men det är vad jag stoppar i mig i vardagen som räknas.
Åter till Happy food. Den handlar som så många andra böcker om vår tarmflora. Men inte bara. Den är väldigt informativ om hur och vad som påverkar hur och vad. I kroppen.
Mycket kunde jag jag innan. Men visst lär jag mig nytt fortfarande.
Jag studerar ju detta främst pga min tarmsjukdom, men hela kroppen påverkas ju av hur tarmen mår. Varenda organ. Och nu har forskningen även bevisat att hjärnan och vårt psykiska  mående är under stark påverkan av tarmfloran. Nog så viktigt i dessa tider av psykisk ohälsa hos så många.
Jag lärde mig också att det är viktigt att få i sig resistent stärkelse. Det är stärkelse som tar sig ända ner genom hela tjocktarmen och motverkar inflammation . Så nu är det mycket linser och korn. Och råa lingon som är det mest antiinflammatoriska man kan stoppa i sig. Samt gröna bananer. Gröna bananer. Inte jättegott. Hade en kollega som inte kunde äta bananer om de kommit längre i sin mognad än till just det gröna stadiet. Hen hade helt rätt, , säkert utan att veta om det.
Nitrat är också bra, lär ska föryngra våra artärer. Finns gott om i rödbetor t ex. Dock ska vi inte koma dem, då försvinner nitratet. Nej, råa eller möjligen ugnsbakade. Mums med olivolja, rosmarin och smulad fetaost på.
Nu blev jag så hungrig. Kan inte vänta på betorna i ugnen. Får bli havregrynsgröt med solrosfrön och rivet äpple i väntan på.
Klämkäck var ordet, sa Bull.

I’m back!

Long time,  no seen....men nu är det dags igen. För ett litet inlägg. Anledningen till frånvaron har varit en flytt. Ett byte av bostad helt enkelt. Med allt vad det innebär.  Kära nå’n vilken möda det är. Men, i detta fallet, helt klar mödan värt.
Tystnaden här på bloggen beror inte bara på att tiden inte räckt till. Inte då. Främsta anledningen stavas teknik.
I två veckor utan teknik försmäkta vi i denna lägenhet.
Nja, försmäkta är ett för starkt begrepp. Alldeles för starkt. Men visst har det varit annorlunda.
Ingen tv. Ingen radio. Ingen surf. Ingen uppkoppling alls. Inte ens cd-skivor eftersom de är nerpackade någonstans. Alldeles självförvållat dessutom, eftersom det var vi som flyttade aningen för tidigt. Alltså två veckor innan wi-fi gick att lösa t ex.
Någon ”vanlig” tv går ff inte att se, det dröjer tills vi löst kabelhelvetet från routern till HD-boxen. Men det gör inte så mycket. Mitt älskade Netflix funkar. Tänk jag som hade sett typ allt jag ville se där. Ingen dum idé att inte alls titta på ett tag. Nu finns det nya saker jag vill se.  
På kvällarna när vi inte orkat fixa mer med boendet, ja då har vi druckit te och pratat. Eller läst. Inte så dumt faktiskt. Kan rekommenderas i inledningen av ett samboförhållande. Eller kanske helt enkelt rekommenderas. Punkt. En paus ibland liksom.
Ska erkännas att helt surflöst har jag inte levt. Mobilen innehåller ju en del. Dessutom har vi ibland kunnat koppla upp oss mot gratisnätverket Stadsnät-free. Men bara ibland och väldigt svajigt.
Men ändå, ett par annorlunda veckor på flera sätt och vis.
Dock har jag (inte vi) bestämt att om vi ska flytta igen någon gång, ska det inte ske i februari om fyra år. Eller åtta. Missa ett vinter-OS till tänker jag inte göra. Fast det är klart, det kanske inte per automatik blir tv-torka nästa gång. Visst har de ständig tillgång på äldreboendena?

”Apsolut slut”

Mycket vill ha mer. Så sa min mormor ofta. Stämmer säkert, men inte på mig . Inte just nu. Inte mer att göra alltså. Vad gäller pengar, som mormor avsåg, går det inte att applicera på mig.
Att ha mycket att göra inför en flytt. Inte originellt. Inte alls. Att dessutom vara lärare samtidigt. Säkert inte originellt det heller. Att som grädden på moset ha en nervsmärta from h... Kanske blir jag aningen mer unik då.
Så, jag försöker göra det som går av röjet/ utrensningen liggandes på sängen. För det mesta funkar det. Dock inte alltid. Då och då rasar alla papper ner från sängen. Då och då driver de olika högarna liksom ihop på överkastet, så jag till slut inte vet vilken som är slänga-högen.
Kanhända har jag råkat slänga några viktiga papper. Kanske några kära gamla foton. Shit happens.
Har i alla fall insett att jag inte behöver ha 11 (ELVA) foton på mammas gamla moster Elsa. Det räcker med ett. Jag har ju dessutom hennes gamla byrå. Moster Elsas alltså.
I dag plöjdes gamla skolböcker. Från min egen skoltid. Från barnens. Samt från min första tid som lärare.
Vissa saker går ju bara inte att kasta. Hittade en guldklimp. En ”berättelse-bok” från sonens första skolår, kanske år två. Han har aldrig varit mycket för varken att skriva eller haft något större intresse för sitt ursprung i Korea. Nu skulle dessa två tydligen kombineras, på order av fröken.
Resultatet blev som följer. Ordagrant inklusive stavning.
”I KOREA. I Korea fins det stark mat. Slut. Nej förresten det fins mat som inte är stark nu är det apsolut slut.”

Söndagskortis

Söndag kväll. Inte den bästa av stunder. Inte i mitt yrke. Är jag tillräckligt förberedd? Hur kommer min planering att landa? Osv osv osv. När söndagkvällen dessutom är sista stunden av ett lov.....ja, ni fattar.  Känslan i kvadrat.
Och när det, som i mitt fall i kväll, även inkluderar ett mindre ryggskott OCH nervsmärte- fötter som inte slutar värka ens när jag ligger ner. Ja, då snackar vi kubik.
Så är läget.
Smärtan förmörkar tyvärr även den fantastiska nyheten om att en flytt förestår. Jag och särbo N gör ett nytt försök som sambos. Efter 18 år (!) med varsin adress känner vi oss mogna att prova. Bra känsla där.
Den där andra känslan av vanmakt och smärtpåverkan, ja den gnager sig in lite här o där. Tyvärr.
En flytt är tillräckligt jobbig att ta sig igenom som frisk. Jag vet att det finns hjälp att få, av vänner o bekanta.  I nerpackningsläget tänker jag be om detta, självklart.
Men i uppackningen.....ja det behövs ju hjälp där också. Dock är det skillnad på vad jag vill, vad jag kan och vad jag bör. Jag vill plocka in i mina/våra skåp. Jag bör ligga och vila rygg och fötter. Vad jag kan är väl någon slags gråzon däremellan.
Jag ger mig själv i läxa att inte ha bråttom. Att göra en sak om dagen gällande flytten. Typ.
Hur ska jag annars alls kunna genomföra detta, utan att kunna gå, stå eller sitta? Ibland blir livet nästan som en fars, med mina tillkortakommanden. Tyvärr gillar jag inte konstarten fars. Men det låter bättre än att säga att livet är som en film noir. God kväll!

Marsipan-Putte

Julen närmar sig. Smyger sig på. Eller kanske mer exploderar. Jag säger det igen. Och igen. Jag gillar inte julen. Ändå befinner jag mig mitt uppe i julklappsköp och pepparkaksbak. Jag lider inte direkt, och har vant mig vid att spela med. Tar en för laget, liksom.  Nästan lika tabu som att jag gillar höstmörkret bättre än vårljuset....
I jakten på julklappar kom jag att tänka på en anekdot. Gällande min mamma den här gången.
Den här episoden som jag  hörde berättas många gånger, utspelar sig tidigt 30-tal. Min mormor bekräftade historien även hon.
I mammas barndomshem fanns inget överflöd. Kanske något hemstickat i julklapp. Men den här speciella julen, när mamma precis lärt sig läsa vid 7års ålder, blev en jul att minnas. Ett väldigt vackert inslaget paket, med rött sidenband runt, låg under granen. Om jag minns rätt var det från en moster i Stockholm.
När mamma andäktigt öppnade papperet, såg hon en underbar syn. I en ask låg den mest fulländade figur. En ca 2dm lång pojke med sjömanskostym. En docka?
På asken stod klart och tydligt att han hette Putte. Det stod dock inte endast Putte. Nej, han hade ett långt och lite svårläst namn. ”Marsipan-Putte”
I arbetarhemmet på den lilla bruksorten i Närke hade ingen hört talas om något liknande. Marsipan?
Ingen visste hur det uttalades, så på närkingska blev det Marsipan med betoningen på bokstaven I.
Säg det högt: Marsipan-Putte, med betoningen på i:et. Ganska rörande.
Mamma älskade sin Putte. Att han var ätbar, det var det heller ingen som riktigt snappade upp. I alla fall ville inte mamma lyssna på det örat. Putte blev en väldigt kär leksak, som faktiskt hängde med nästan ända fram till julen året därpå.
Bara nästan. Under hösten började den då tämligen gråbruna Marsipan-Putten att falla sönder. Sockra sig liksom. Mormor tyckte då att mamma kunde prova att smaka, nu när det ändå inte gick att leka med ”dockan” längre.
Mamma vägrade. I återberättandet av den här episoden, framhöll alltid min mormor att det var där och då hon förstod hur envis min mamma skulle bli. Under resten av sitt liv kunde mamma inte förlika sig med att äta marsipan....

Färdtjänst

Inledningsvis vill jag påpeka att det är möjligt att detta inlägg redan skrivits. I så fall var det i bloggens tidigaste stunder, och risken/chansen är stor att ni också glömt.....Jag tar risken att upprepa mig.
Det var nämligen så att jag var hos frissan förra veckan. Min frissa är belägen i samma hus där jag en gång bodde, på söder här i staden. Nostalgi, samt att frissan tyckte jag skulle ta en taxi hem i busvädret, gjorde att jag osökt kom att tänka på en händelse som utspann sig när jag bodde på adressen.
Så här var det:
Mammans första läsår som lärare på skolan i den nya staden, närmade sig sitt slut. Personalen skulle ha after work en ljummen kväll. På Harrys. Vid Hamnplan, för er som kan staden. Ett gyllene tillfälle att bonda lite mer med kollegorna. Kruxet var bara att mammans då tonåriga dotter ( hon med Downs syndrom) inte ville vara ensam. Brodern var inte tillgänglig. Mamman ville på AW. Dottern var inte svår att locka med. Lite mat och en läsk.
Att cykla gick ju bort  i hennes sällskap, och för mammans fötter var det för långt att gå redan då. Under dagen kom den lysande idén från en kollega. Färdtjänst. Jaaa, dottern har ju rätt till följeslagare!
Men mamman kände sig riktigt dum att boka en bil till krogen.
Det enda mamman kom på vid beställningen, var att säga att de skulle till Museéet. Det ligger inte långt ifrån Harrys, som ni vet. Mamman sa ingenting om detta till dottern.
När taxin kommer är klockan ca 18.30. En fredagkväll. Chauffören säger: Ska ni verkligen till Länsmuséet så här dags? Mamman kan ju inte annat än att svara ja. Drog till med något evemang där i kväll! Dottern protesterade, hon vill inte till muséet. ”Skulle inte vi ut med dina jobbarkompisar?”. Jo precis, svarade mamman och hoppades att resan skulle gå väldigt fort.
De klev ur framför ett muséum i totalt mörker. Men men, vad visste taxichauffören om vad som skulle kunna utspela sig därinne?
Gatan korsades, och det blev några trevliga timmar på krogen. Men det var ju en hemfärd också.
Mamman ringde åter till färdtjänstcentralen.
I stället för att helt enkelt beställa en taxi till Harrys, eller varför inte till muséet igen, så bokade mamman denna gång en bil till den privata vårdcentral som ligger runt hörnet.
Tänkte inte i den stunden på hur skumt det måste vara att ha varit på Läkargruppen kl 21.30. En fredagkväll. Där finns ingen akutmottagning.
Kollegorna tyckte att mamman var onödigt försiktig. Men, dottern och mamman satte sig på en bänk utanför vårdcentralen och väntade. Taxin kom till slut, närmare kl 22. Dottern nu jättetrött. Medan de satt där, läste mamman på en skylt att det faktiskt fanns någon form av vårdavdelning, där på centralen. Perfekt. Så när de klev in i taxin förekom hon chauffören genom att liksom viska ur mungipan (så inte dottern skulle höra); att vi precis blev utskrivna  - så skönt!
Chauffören nickade och hummade instämmande. Bra. Läget under kontroll. I nästan en minut. Tills dottern utbrister, riktat till chauffören: ”Vet du att det var jättegod mat på Harrys!”
Ingen mungipeviskning där inte. Mamman nästan dog.
Precis som om färdtjänschauffören brydde sig. Precis som om färdtjänstcentralen brydde sig. Dottern var 18 år. Hon får väl åka vart hon vill. Att det nu var mamman som ville till Harrys, det hade ju inte behövt nämnas vid bokningen.
Visst var det vita lögner. Bara så in i norden onödiga. Men det lärde sig mamman.

Stängt

Håhåjaja. Vissa veckor är mindre bra än andra. Har just tagit mig igenom en sådan. Nu är jag nästan ute på andra sidan.
Ingen större fara jag genomlidit, men det är lite jobbigt även som kvinna. Att vara hängig med feber och halsont alltså.
Först ont i bröstet och sedan en dryg vecka med värsta halsontet.  Nu är det bättre, men oj så trött  jag är.  Det hör väl till.
Just nu är det många som är sjuka, och jag borde väl stanna hemma dagarna efter att jag fått mitt immunförsvars-förstörande dropp. Men det är jag inte. Hemma alltså. Inte förrän jag mycket riktigt blir smittad.
Men skruttveckan inleddes med elände av helt annat slag. En dag innan sjukdomen slog till.
Jag är en internethandlare av stora mått. Inte så att jag handlar extremt mycket, tvärtom. Men när jag handlar så blir det mest online. Det är SÅ bra för kroppen. Ligga på soffan och handla, det är verkligen min melodi.
Använder mig mest av betalningssystemet Klarna, och vill gärna tro att jag shoppar säkert.
Förra fredagen på eftermiddagen kollade jag saldot på mitt lönekonto. Där är aldrig mycket pengar eftersom min dyra hyra dras därifrån....men ändå. Jag visste att det fanns ca 2000kr just denna dag, men ville ändå kolla. Kolla, för att jag stog i begrepp att handla en födelsedagspresent till sonen. Online.
Förstår ni min bestörtning när saldot denna dag var 750 kr. 750 kr! What?
Gick genast in och kollade senaste transaktionerna. Samma dag var det draget 1459kr i en post. Skyddat belopp än så länge, så det gick inte att utröna. Men det var draget kl 10. Då har jag lektion. Sitter inte och nätshoppar då, det är jag helt säker på.
Ringde telefonbanken. Fick veta att det enda de då kunde se var att summan dragits för ”köp av kosmetika från utlandet”. What, säger jag igen? Inte fasiken har jag handlat smink från utlandet. För 1450 kr. Under lektionstid. Nänänä!
Kortet spärras. Polisanmälan upprättas. Räknar inte med att få tillbaka pengarna, men rätt ska vara rätt. Undrar ju förstås hur sjutton folk gör? Hur har NÅGON kommit över mina kortuppgifter?
Hoppas verkligen att personen i fråga inte blev nöjd med sina sminkprodukter. Kanske rentav var allergisk mot dom.
Fick tips från banken att när det nya kortet kommer, ska jag logga in och klicka mig fram till en sida där jag kan Stänga kortet för Internetköp. Och tvärtom, när jag väl ska handla, klickar jag in mig igen och Öppnar kortet för Internetköp.
Hade ingen aning om denna smarta tjänst, så det har jag naturligtvis anammat.
I dag berättade jag det här för några kollegor på fikarasten. En av dom säger: ”Haha, det där har min man klickat i. För MITT kort!”

En konsekvens av ett spärrat bankkort i väntan på det nya, var att Netflix mailade och sa att mitt Netflixkonto är fryst pga betalningsproblem.  What? (Igen).  Ja, så klart, det dras ju via kortet. Jag ringde Netflix. Förklarade saken. Snörvlade och hostade. Sa att jag förstår inte hur jag ska kunna vara sjuk utan Netflix.
Då fick jag tillbaka kontot i 7 dagar. I väntan på mitt nya kort.

Sju frågor

Höstlov + Hängig. De två H:na skulle lika gärna kunna vara mina initialer. Ingen ovanlig kombination med lov och förkylning. Enda trösten är att det inte blir karensdag och sån’t skit.
Istället för de där cykelturerna jag skulle ta, och städningen jag skulle försöka mig på - så blir det mycket vila och varm dryck. Säger det igen: tack o lov för Netflix.
Mycket tid till fundering också.
Funderar över de sju frågorna. Det är egentligen ett pedagogiskt grepp, taget från min arbetsplats. Riktat till eleverna.  För att underlätta deras genomförande av arbetet. Men - jag känner så tydligt att de även är riktade till mig.

1.Vad ska jag göra?
2. Var ska jag vara?
3. Vem ska jag vara med?
4. Hur länge ska det hålla på?
5. Vad ska hända sen?
6. Vad behöver jag ha?
7. Varför ska jag göra det?

Många gånger är även jag i behov av svaren på dessa frågor. I dagsläget är jag mest intresserad av nummer 4....

Tid

Tid. Ett ämne jag skrivit om förut. Tror jag skrev om min tes, att tiden de facto går fortare nu. Alltså, inte bara upplevs gå fortare -utan verkligen gör det.
Att himlakropparna helt enkelt snurrar fortare, vilket för med sig....ja vadå? Eller så är det bara resultatet av tidens stress och det ofantliga flöde vi utsätts för. När jag var yngre så sa de äldre att tiden går mycket fortare när man blir gammal. Nu är jag där, och ja, tiden går fortare. Men till saken hör att även de som idag är yngre, tycker så.
En anekdot om tid, som jag fick till mig vid ett möte i fredags.
Min vän som vi kan kalla H berättade om sig själv. H kom hem från jobbet en kväll, väldigt trött. La sig på sängen och somnade. Klockan var väl runt 18.  Ett ljud utifrån väckte sedan H. I det läget är inte bara H lite tidsförvirrad, det blir ju vem som helst. H tittade på klockan som visade 8.15. Shit, nu har jag försovit mig, paniktänkte H. Hmm... måste ha somnat i går kväll och aldrig gått upp för att göra mig iordning för natten. Eftersom H varit helt slut kvällen innan, var detta inte konstigt.
Med frukostmackan i näven, sprang H nerför trapporna. Låste upp cykeln. Tänkte nog att det var påtagligt mörkare än i går morse, men det är ju mulet idag.
Väl iväg på cykeln ringer mobilen. Det är särbon som ringer och undrar vad H gör?  H svarar stressat att hen är förstås på väg till jobbet, och är sååå försenad.
Då reagerar särbon. Du ska väl inte till jobbet NU? Klockan är ju halv nio. På kvällen.
What!!??
Bara att vända och försöka låtsas som inget. Särbon uttryckte en viss oro, H har varit rätt stressad under lång tid nu. Funkar inte hjärnan som den ska längre?
Till saken hör att klockan som H tittade på vid uppvaknandet efter tuppluren, inte alls visade 8.15. Den visade 20.15. Men i H:s nyvakna, stesssade hjärna så tolkades det som att ”klockan går ju ett halvt dygn efter, måste byta batterier”. Typ.
Och ja, H skulle kunna vara jag. Men just i detta fallet rör det sig om en annan H.

Med ljus o lykta

Letar lägenhet. Med ljus och lykta. Med pannlampa och spotlight. Låter drastiskt. Jag sitter inte i sjön. Men nu är det dags. Förändringens vindar blåser. N och jag vill bli sambos. Igen. Cirkeln är på väg att slutas. Från  särbos till sambos till i-särbos till särbos. Och så till sambos igen. Hoppas vi.
Min lägenhet är för liten för oss båda. N:s hus är både för litet och felplacerat.
Vi vill bo i staden. Centralt. Gärna gammal stil och stora ytor. Hiss. Stor balkong. Och förstås, en överkomlig hyra. Samt någonstans att parkera.
Inte så stora krav. Eller? Bara att inse att detta kommer att ta tid.
Det är ett halvtidsjobb att leta boende. Minst halvtid.
Min lägenhet ligger ute på varenda bytes-sida som finns. Jag uppdaterar och uppdaterar. Återanmäler hos diverse hyresvärdar med jämna och ojämna mellanrum. Ringer varje månadsskifte till flera av dem.
Visserligen har vi fått några napp. Varit och tittat på en del objekt. Men antingen faller det på att vi bestämt oss för att vara kräsna; eller som sist när vi tittat på värsta drömlägenheten på 145kvm. När den hyresgästen kom för att titta hos mig, blev omdömet om min lägenhet: Ja, den är ju söt.
Men, men,  någon gång händer det väl. När vi minst anar det. Det gäller bara att orka. Inte tappa sugen.
Kan tipsa om en annons jag såg i sammanhanget. En annons med rubriken: ”Hyr ut en möblerad tvåa, eller sambo”.
Fri tolkning på den.

Centrum?

Denna dagen bjöd på ett släktkalas. Ute på landet ett stycke från min stad. Familjen som bor där bodde tidigare i Tångeråsa. Även det på landet.
Första gången efter att jag flyttat till "stor-sta'n" och skulle köra till deras dåvarande lantliga boning, körde jag vilse.
Av någon anledning hamnade dottern och jag i Fjugesta. Som inte heller är någon metropol, men det finns ett sorts centrum.
Jag kunde inte lista ut hur jag skulle hitta rätt på vägarna och komma fram till kalaset. Det var en söndag och gatorna i Fjugesta vimlade inte av folk  att fråga.
Detta var innan telefonerna innehöll gps. Till slut fick jag syn på en äldre medborgare och stannade.
"Kan du hjälpa oss? Vi ska till Tångeråsa och hittar inte vägen?"
Då kommer en motfråga:
"Ska du till centrum?"  Jag blev helt paff. Vadå centrum? Tångeråsa var några hus, en fotbollsplan och en mycket gammal, vacker kyrka. Centrum? Vad menar karln?
"Ehhh, vi ska typ nära kyrkan".
Och det visade sig vara centrum. Vi fick vägvisning.
Numera har familjen alltså flyttat. Till ett ännu mer lantligt läge. In the middle of nowhere. Vackert är det. Jag hittar utan vägvisning. Även i total avsaknad av centrum.

Ordlek

Ni har nog hört uttrycket "mansplaining"?  En ordlek med engelska ord. Man + explaining.
Syftet med ordleken är att påpeka det faktum att män (oftast) har en tendens att ingående förklara saker som någon (oftast en kvinna) redan vet. För min egen del är inte detta ett stort problem. Egentligen inget problem alls, jag stöter sällan på det faktiskt.
Men häromsistens läste jag i bladet om ett annat uttryck. Ett uttryck där jag känner mig träffad. Som jag förstod det var det en ordlek påhittad av den som skrev i bladet. Kunde varit jag. Uttrycket var "mumsplaining". Alltså en lek med orden MUM och explaining.
Att man/jag ägnar sig åt detta fenomen med egna  vuxna barnen väl en sak. Den ena av mina ungar är dessutom i stort behov av  mumsplaining, tack vare sin funktionsnedsättning.
Den andra ungen är verkligen inte i behov av det, men han får det liksom på köpet. Jag: "Du har väl koll på tågtiden nu, så du hinner?"  Han fyller 30 om en månad och har passat tågtider sedan han var typ 12, men det är så svårt att låta bli. Att mumsplaina.
Ännu värre är väl egentligen att jag mumsplainar vissa andra vuxna också.  Folk i min egen ålder. Som t ex min käre särbo. Det händer då och då.  Jag: "Har du ingen halsduk, det är ju kallt i dag?"  Jag: "Ät inte middag så där sent i dag igen, det är inte bra."
Särbon suckar. Säger att han faktiskt är vuxen och tar sina egna beslut. Jajaja....men ibland är ju mina beslut bättre - eller?
Ett sista exempel på min mumsplaining är min allra bästa vän. Vännen P ni vet. Där handlar det inte om halsdukar. Nej, där handlar det mer om mina råd om att ta det lugnt. Att göra ingenting mellan varven. Att inte glömma bort att äta överhuvudtaget.  Och kanske någon gång om att tänka efter före.
Som tur är kan P ta mitt mumplainande med en stor nypa salt. Kan ibland svara mig med "Ja lilla mamma", trots att vi är exakt jämngamla.
Än så länge har jag inte, som personen jag läste om i bladet, mumsplainat totala främlingar. Det är väl nästa steg.
Jag skyller på den ena ungens funktionsnedsättning och behoven som kommer med den. Och tränar mig i att lägga allt mitt mammande där. Och lite på den andra ungen. Och på särbon förstås. Samt en del på P, för det behöver hon. Vanans makt är stor.  Särskilt ihop med ett kontrollbehov jag har hört sägas att jag har.
Så om ni läser det här idag söndag, glöm inte regnkläder i morgon. Det ska bli regn.

Boktips....igen....

Glest mellan inläggen. Tiden räcker inte riktigt till. Konstigt, tid är väl en konstant?  Jag använder den väl på  lite annat  vis just nu bara.
Men, några tips på böcker slänger jag ur mig ikväll.

"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson. Jag blev helt tagen av hennes bok om Miriam och antisemitismen. Den här är snudd på lika bra. Ytterligare ett känsligt ämne; synen på och "hanteringen" av utvecklingsstörda personer under 1940 - 1960talet. Här i Sverige. Skrämmande läsning i romanform.
"Ung kvinna saknad" av Claire Douglas. Samma författare står bakom "Kvinnan på tåget".  Jag är ju en sucker for brittish, och när en roman dessutom har en twist på slutet - ja, då blir jag lycklig.
"Heroine" av Mons Kallentoft/Markus Lutteman. Ytterligare en thriller i serien om Zack Henry,  Svårt att säga vilken av delarna i serien som är bäst faktiskt. Det är väl ett bra betyg?

Bara att reservera på biblioteket, vänta och njuuuta! Alternativt inhandla om kassan tillåter.
Trevlig kväll.

Anekdot

Ni vet ju att jag gillar små anekdoter. Likaväl som citat.
Några små anekdoter där jag varit inblandad, har jag skrivit ner tidigare. Här är en liten till.
I somras blev jag hämtad av min bästa vän P, för att vistas ngr dagar hos henne på den stora ön i väster.
På vägen dit blev vi kissnödiga. Som sig bör. P hittade en avtagsväg från stora vägen, och körde av.
Efter några hundra meter låg ett hus en bit från vägen. Ett enda hus i skogen. Det var smart att stanna på infarten till huset. Tyckte vi. Det var ju en ganska lång infartsväg fram till huset. Dessutom stod det två soptunnor alldeles ute vid vägen.
Vi kom på den strålande idéen att huka bakom tunnorna, då kunde vi inte ses från huset. Vilket ju ledde till att vi satt helt oskyddade från vägen sett. Men det var liksom ingen trafikerad skogsväg direkt.
P var först till kvarn. Jag höll lite vakt med ett öga på huset. Såg inte ut att vara någon hemma ens, så allt var lugnt.
Sedan var det min tur. Hukade på samma vis. Syntes inte från huset. Men desto bättre från vägen.
I samma ögonblick som jag påbörjar resandet upp från min hukande position, då händer det. Sopbilen kommer. Den kommer farande så snabbt runt närmaste krök, så vi hann nästan inte reagera.
Så vad gör vi? Gapskrattar förstås. Försöker låtsas som ingenting. Sopgubbarna ( killarna är mer adekvat beskrivet) studsar ner från bilen. Vi hejar på varandra medan jag drar ner tröjan för att dölja mina oknäppta shorts.  Innan vi vet ordet av har de tömt tunnorna och drar iväg igen.
Det roligaste var egentligen P:s försök till avledning från kisseriet. Det som de missade med ca 10 sekunder.
Vad gör hon? Jo hon plockar fram mobilen i racerfart, och börjar fota sopbilen ur olika vinklar.  Som om den var en jäkla turistattraktion. Ja, käre barn o vänner....

Allköpsbutik

Allköpsbutik. Jag smakar på ordet. Det är inte egen-påhittat. Nej, jag såg det i form av en neonskylt av äldre modell. På ett hus av äldre modell. Tror det var i Västergötland.
Tänker att skylten måste betyda att här kan man inhandla allt man kan behöva. Typ. I alla fall för att få vardagen att gå runt. Ett allköp helt enkelt. Men det var väl inte tydligt nog med det på skylten . Bäst att lägga till butik också. Så gemene man begrep.
Jag är gammal nog att ha, om än väldigt vaga, minnen av butikerna på tidigt sextiotal. Jag minns t ex fiskaffären. Dock minns jag endast kräftorna vi köpte där, ingen fisk.
Men jag  minns också Konsum. Minns att det var några rätt branta trappsteg upp från trottoaren. Ingen handikappvänlighet där inte. Minns tanten i kassan, fru E.
Om det var ett allköp minns jag dock inte, men jag har svårt att tro att mamma kunde handla med sig allt vi behövde därifrån.

När jag var 14 år var ortens nya Konsum färdigbyggt. En stor ( med den tidens mått ) enplansbutik, med handikappvänlig entré.
Gamla Konsumhuset försvann. I denna nya, fräscha affär fick jag mitt första jobb. Alltså, jag är inte så gammal att jag slutade skolan vid 14 års ålder - men jag jobbade extra. Några em/kvällar i veckan och på helgerna. Tror inte det var öppet söndagar, men fredag kväll och lördag var butiken full med folk.
Minns invigningen när jag fick gå runt och bjuda på chokladpraliner. Minns första julen när jag slog in paket hela dagarna. Minns allt plockande i hyllorna. Minns hur stolt jag var när jag avancerade till kassörska.
Minns t o m min första lön. Timpenning. 3kr och 93 öre. Känner mig uråldrig, men kom ihåg att jag var extraanställd och bara 14 år. Får man ens det numera? Jobba som 14-åring alltså?
Roligt var det, och lärorikt på många vis. Det allra roligaste var att både mamma och pappa också hade sina allra första arbeten i var sin Konsum-butik. På var sin annan liten ort.
De var Konsum trogna hela livet.
Det gick knappt en dag utan att mamma tittade in i Konsum-butiken på äldre dagar.
När hon sedan blev skruttig och demensen gjorde sitt intåg kunde hon till slut inte ta sig dit. Då bad hon mig gå till Konsum och tala om att det var pga hälsan hon inte kom längre. "Så dom inte tror att jag har börjat handla på ICA."

Lyxproblem

Jag har varit på lite resande fot i sommar. Med hjälp av familj och vänner kan även jag ta mig till havet.
En tripp gick till solens och vindarnas ö, aka Öland.
Tur med vädret. Dyrt, men fantastisk boende. 25 m (!) till stranden. Ja, ni hör ju.
Eftersom dottern var med, så släpades diverse teknik med. Inte bara alla mina hjälpmedel alltså. Vi vill gardera oss för regniga dagar. Vi hade några sådana....men inget flyt med det tekniska.
1. Under resan låg jag, som vanligt, på en dyna i baksätet. Vad jag inte märkte/visste, var att under sagda dyna, vid mina fötter - där stod dotterns cd-spelare. För ljudböckerna som alltid är med.
Vi framkomsten uppdagades att jag sparkat sönder "knapp-panelen" på denna spelare.
2. Vi hade även släpat med en gammal dvd-spelare, för dessa regniga dagar. Typ bara två filmer fanns i packningen, men det kan rädda situationen.  Ingen hade kollat innan om denna spelare fungerade. Det gjorde den inte.
3. Dotterns ipad var såklart med. Ofta är den det enda som behövs. Självklart hade jag kollat så att wi-fi fanns. Självklart fanns det. Om det fungerade? Svar nej. Inte i vår stuga. Så film via youtube gick också bort.
4. Dag tre gick spisen sönder. Trodde jag, som då var ensam i stugan. Det var en induktionshäll, och rätt vad det var fungerade den bara inte. Jag hittade en slags vaktmästare som jag kunde göra mig förstådd på engelska med. Han visste inte vad felet var, men till slut stängde han av huvudstömbrytaren en stund, och sedan funkade den igen.
5. Därefter var det dags för diskmaskinen. Jag vet, vilken lyx. Men det var en lyxig stuga. Diskmaskinen var förstås full, som den ju alltid är när den går sönder. Vi meddelade receptionen och en (annan) vaktmästare kom. Han kunde inte laga den, så dagen efter skulle ordinarie vaktis komma. Dock löste min käre N problemet genom att helt enkelt trycka  på Reset =)) Och erbjuda sina tjänster som vaktmästare nästa sommar mot gratis boende. Unga tjejen i receptionen blev svarslös.
6. Eftersom det även fanns tvättmaskin med inbyggd tumlare, så valde vi att tvätta smutstvätten istället för att släpa hem den i lortigt skick. Komplicerad maskin gjorde att vi fick köra programmet två el tre gånger, och ändå torkade inte tvätten. Men den gick i alla fall inte sönder, maskinen.
Lyxproblem? Javisst, underbart att ha sådana ibland.

Det var då det...

En liten reflexion idag. En tanke jag fick vid lyssnandet på den där poden jag nämnde i förra inlägget.  Deras prat handlade om hur olika uppväxt de haft, Skäringer o Mannheimer. I deras fall handlade det om skillnader i samhällsklass. Ekonomi mm.
Min tanke bakåt till barndomen handlar inte om sådana skillnader. Nej, i det specifika fall jag funderade över, där handlade skillnaden om ålder.
Min mamma var med dåtidens mått , en gammal förstföderska. Hela 33 år. I dag är det ju närmast praxis.
En av mina bästa kamrater på den här tiden, hade en väldigt ung mamma. Tror hon var 18 år när min kamrat föddes.
Det här handlar om en barndom/ uppväxt under sextio-talet. När en ungdomskultur gjort sig gällande. Även i en liten stad av min barndomsstad storlek.
Några skillnader jag som 8-9 åring noterade. Skillnader mellan våra mödrar bl.a.
* Min mamma drack kaffe. Ensam och med andra. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe.
   Kamratens mamma drack te.
*.Min mamma hade (nästan alltid) kjol eller klänning. Till kjolen gärna en blus eller jumper-set.
   Kamratens mamma hade capribyxor och storskjorta.
*.Min mamma hade träskor eller någon form av pumps.
   Kamratens mamma gick ofta barfota.
* Min mamma hade ett barn. Mig.
   Kamratens mamma hade tre barn.
*.Min mamma hade inga syskon.
   Kamratens mamma hade flera systrar, alltså hade kamraten flera mostrar som var lika hippa som mamman.
Jag skulle kunna fortsätta listan, men gör det inte. Tror ni förstår. Jag var helt enkelt väldigt avundsjuk. Avundsjuk på min kamrats unga mamma, och hennes stil. Avundsjuk på att kamraten hade syskon.  Avundsjuk på alla fräcka mostrar och kusiner. (Jag begåvades med en enda kusin, på pappas sida).
Jag ville väldigt gärna byta plats med min kamrat, i alla fall då och då.
Därmed inte sagt att min barndom var sämre. Tvärtom skulle jag nog nästan säga. Min barndom var fantastisk. Trots alla veckade mamma-kjolar.
Eller kanske rentav på grund av dessa.

Comme ci, comme ca

Som sagt, jag gillar citat. Jag gillar uttryck. Jag gillar ordkrypteri, om nu det ordet ens finns. Den första lilla semestertrippen i år samlade jag på mig några nya.
Trippen gick till min käraste väninna, hon på den stora ön i väster. Vi är båda stora fans av Skäringers & Mannheimers pod, så ett uttryck snodde vi därifrån. Eller snodde och snodde, det är ju ett gammalt välbeprövat uttryck. Som sagda pod egentligen bara påminde oss om. Och som vi sedan dess använder till lite av varje:  Comme ci, comme ca...(får inte till den där cediljen på c i ca, på min  Ipad). Mycket användbart. När något inte är glasklart. När det är lite si och så i livet. Eller när man bara är så där lite lagom trött eller hungrig.
Nummer två myntades faktiskt av undertecknad. Under en ensam cykeltur in till staden på ön, cyklade jag förbi någon form av anläggning. Jag cyklade väl lite för fort kanske, för att hinna se om/att det var mellanrum mellan ord på en stor skylt vid cykelvägen. Jag tolkade i alla fall denna skylt som att något för mig helt nytt, studerades här på ön. En helt ny gren inom naturvetenskapen.
Nämligen Havologi.
Jag spånade vidare och tänkte att i Värmland kanske de studerar Skogologi. Och här i Närke är det väl Slättologi. Skämt åsido. Jag trampade hem till väninnan och undrade. Hon fick sig ett gott skratt. Det står såklart Hav o logi på skylten. En turistanläggning vid havet. Inte mer komplicerad vetenskap än så.
Nummer tre är bäst. Väninnan har en granne. En dam som faktiskt är äldre än oss. En rolig dam. En morgon när vi åt frukost på verandan, kom damen knallande med sina stavar. Stannade och pratade. Vi började prata om dialekten där på ön. Som jag tror benämns "Tjöbu" . Fråga mig inte varför. Grannen kom av annan anledning in på ett av sin mors favorituttryck. Som egentligen inte alls har med dialekt att göra, men platsade i vårt språkliga samtal.
När den här mamman (lever inte längre, så det är ok att skriva), inte visste riktigt VAD hon skulle säga, levererade hon ett av de roligaste uttrycken hittills. I lite ställda situationer blir det ännu roligare.
Hon svor inte. Hon skrek inte. Hon drog helt enkelt till med ett Ichliebedich. I ett ord. Med betoning på första och sista stavelsen , till skillnad från originalet där mittersta ordet ju betonas.
Så klockrent! Det används nu flitigt av oss, i alla möjliga sammanhang. Det allra roligaste är nog att den gamla mamman inte hade en aning om vad det var hon gick runt och sa. I alla möjliga sammanhang
Lite comme ci, comme ca liksom.