Skratta eller gråta?

Ja kära nå´n! Vad tokigt det kan bli. Ska man skratta eller gråta åt eländet? Åt ontet? Ofta går det inte att göra annat än gråta, men ibland glimtar det till. Då är det bäst att vara på hugget. Och skratta istället. Bra för kroppen med endorfiner.
I går var en sådan dag.
Jag hade tid på ortoped-kirurgiska mottagningen på Unversitets sjukhuset här i staden. Nej, jag ska inte opereras, men "min " ortoped huserar där. Min husgud. Eller snarare min hustomte. Han är som en kunnig tomte, och väldigt empatisk. Att han inte kan ta bort min nervsmärta må så vara, men han finns där.
Nåja,när jag linkade fram i korridorerna med mina kryckor tänkte jag följande: Av alla mottagningar på sjukhuset, borde inte ortoped-kirurgen höra till dom som har flest patienter som på ett eller annat sätt har svårigheter med att ta sig fram?
Låter så, eller hur?  Så då placerar man den mottagningen allra längst in, så långt som möjligt från någon som helst entré.
Kanske ser man det som ett inkluderat rehab-pass, när man ändå är där liksom?
Det är som en snitslad bana, utan snitslar (heter det så?) och heller inga vätskekontroller.
Jag kan nästan se Mr Bean framför mig i den här scenen...irrande.
Så vad händer? Jo, naturligtvis smärtar mina fötter värre än på länge när jag väl är tillbaka ute vid  cykeln.
Och sensmoralen, det roliga i kråksången, själva poängen - det var inte för fötterna jag hade läkartiden! Det var för min höft, haha!
Så jag valde skrattet denna dag =)