From Korea with love

Jag har en relation med ett land. Ett annat land än Sverige. Landet Korea. Syd-Korea. En relation på flera sätt.
Det största och viktigaste sättet har naturligtvis att göra med den älskade sonen. Nu är det snart 25 år sedan han kom, så långt bort ifrån. Och blev min. Ja, inte bara min, men ändå.
Även det ett fantastiskt sätt att få barn. Jag vet, eftersom jag provat det "vanliga" sättet också.
Dock är det jag som är mest nyfiken på landet Korea. Mer nyfiken än sonen. Jag läser då och då på lite grann. Om vad som händer där borta. Om kulturen.
Dottern frågade häromdagen; vad håller dom på med i Korea? Jag hörde att dom skjuter nå´t upp i himlen, som man inte får?  Som tur var kunde jag ju förklara att det inte var det landet som brorsan är född i...det kändes bra.
Men jag har sedan millenium-skiftet även en annan sorts relation med det landet.
År 2000 köpte jag min första lilla korean. Förutom sonen då. Som ju även han kostade en hel massa pengar. Men han har ett betydligt större andrahands-värde, det vill jag lova!
Jag inhandlade en liten Hyundai, den allra minsta modellen som fanns. En guling, förstås =).
Det var kärlek vid första ögonkastet.
Visserligen var den liten, men varken sonen, dottern eller jag är särskilt högresta personer. Det som var ett extra plus, var ju att den var hög. Sonen som då var punkare, gillade detta faktum. Han kunde nästan sitta rak i bilen, trots den höga tuppkammen.
Det som var mindre bra, upptäckte jag efter några vintrar utan motorvärmare/kupévärmare.
Min lilla gula pärla frös ihop. Startade inte. Gick inte att öppna. Inte kompatibel med minus 10.
Sonen förklarade detta faktum med: Det vet du väl mamma, att vi koreaner inte är gjorda för vintern!
Han är lika inkompatibel med svenska vargavintrar han. Kan det ha att göra med ursprunget?
Med "Made in Korea". Som f.ö. var den första tatuering han gjorde. Made in Korea, och en rad med tvättråd. "Fintvätt. Tvättas med likande färger" mm.  Fyndigt, tycker jag.

Nu är jag inne på min tredje korean, inklusive sonen. En lika liten, men inte lika hög. Och den här är röd. Och den står i varm-garage, och trivs. Helenas lilla röda. Den är ju nästan från Kina...

Civil-kurage?

Innan jag loggade in för att göra det här inlägget, var jag övertygad om att det skulle ha med civil-kurage att göra. Nu är jag inte så säker längre. Kanske har det inte ett dugg med det att göra? Vad är civil-kurage? För mig är det att våga stå upp och säga ifrån. Om/när jag ser någon som gör eller säger något som är kränkande eller på annat sätt skadar någon annan. Så, ja kanske var det civil-kurage. I miniatyr. Det krävdes inte någon större dos av mod av mig. Haha, inget mod alls faktiskt.
Så här var det.
Min hyresvärd är stadens största. Den som man i forna tider kallade Allmännyttan, underbart ord. Min hyresvärd har ett system. När de eller någon hyresgäst hittar cyklar eller andra föremål på gården. Alltså sådant som ingen känns vid, inte känts vid på lång tid. Som bara står och skräpar. Är i vägen. Tar plats. Ja, ni fattar. Då träder systemet i kraft. Hyresvärden sätter en gul lapp på föremålet. Där står ungefär att Om inte denna tas om hand av ägaren senast då o då, beslagtas den och bortfraktas. Helt ok, tycker jag.
På min gård finns en garage-länga, som inte används.Inte till garage. Den ska rivas, sägs det. Har sagts så i några år nu. Under tiden används den till att härbärgera en massa sådana här bortfraktade, beslagtagna föremål. Framförallt cyklar.
Sedan jag flyttade in för 2½ år sedan, har det på gården stått en stor, klumpig och mycket udda cykel. Ingen har någonsin använt den, och den tar stor plats vid cykelstället. Alla jag träffar på där ute, kommenterar denna cykel - bort med den! Den tillhörde tydligen någon som bodde här längre tillbaka.
Så, en dag mötte jag en av hyresvärdens folk. Han höll på att stuva in upphittade saker i garage-längan. Då slog jag till och påpekade denna cykel. Att den nog kunde platsa i längan nu.
Men - då träder systemet i kraft, som sagt. En lapp hamnade genast på cykelns sadel. Och har nu suttit där i ca en månad. Jag vet inte vilket datum för bortfraktande som är angivet. Det är ju dock ingen längre sträcka att frakta den, ca 10 meter till längan.

Nu till civil-kuraget. Eller vad det nu var.
I går em tittade jag ut genom fönstret. Jag såg ett gäng killar i 12 års-åldern. Från en annan gård.  Högljudda. Det stör mig inte, barn är barn. De måste få låta.
Men precis när jag tittade ut, så upptäcker de den där gula lappen på sadeln. Jag ser att de läser (roligt att se att de kan!) och ser också på den störste av dem; att nu ska vi hitta på nå´t...Så de drar loss lappen och fäster den på en annan cykelsadel i cykelstället. Inte på min dock, men på cykeln bredvid min.
Hmmm. Ett ganska påhittigt practical joke. Men jag tänkte med förskräckelse på om jag skulle komma ut och hitta MIN cykel bortfraktad! Eller, INTE  hitta cykeln då förstås.  Jag skulle tro att den var stulen så klart. Jag skulle inte anklaga hyresvärden. Jag skulle inte be att få titta i garage-längan. Nej, jag skulle polisanmäla stölden. Det har jag förvisso gjort vid minst tre tillfällen under senaste åren, till ingen nytta. Men ändå. Det är ju det man gör.

Alltnog.
Jag grunnade en stund. Grabbarna gick iväg ca 20 meter bort, till en gungställning. Fortsatte att vara högljudda där istället.
Då gick jag ner på gården. Ut till cykelstället. Såg att åtminstone en av pojkarna observerade mig. Jag rev loss lappen. Då hör jag att han som sett mig säger något. Han får till svar av den störste: "Muckar du eller?"
Jag svarar i hans ställe; att det är nog mig han menar. Detta säger jag samtidigt som jag sätter tillbaka lappen där den hör hemma, på den klumpiga cykeln som ingen äger.
"Jag sätter tillbaka den här,där den satt förut. Tror inte att den som äger den här andra cykeln, skulle bli så glad om den var borta rätt vad det är. Eller hur, tänk er själva!"
"Ok", muttrar ledar-grabben.
Det var allt. Nöjd med mig själv gick jag in igen. Pojkarna drog iväg. Skönt tänkte jag, för en sekund måste jag erkänna att jag trodde de skulle komma in o leta efter mig.
Ordningen återställdes dock efter mindre än en timme. Då var det högljudda gänget tillbaka på "min" gård, och sköt stenhårda skott mot garage-längan.  Tänk positivt nu, Helena.
Jag tänkte att det kanske är bra, skjut ännu hårdare. Då kanske längan rasar, och hyresvärden blir äntligen tvingad att göra något åt gården.

Fort men snabbt.

När jag var liten, näe jag menar när jag var ung. I alla fall yngre än i dag. Då myntades ett uttryck. Jag minns faktiskt inte om det var av mig själv, eller möjligen av N.  Det jag minns var att jag sedan under många år hade detta uttryck som nå´t slags valspråk. Kanske att ta i, men ändå. Som ett signum.
"Fort men snabbt".  Visserligen lite av en tårta-på tårta, men väl så bra som "För Sverige i tiden".
De där tre orden beskrev mig ganska bra.  Varför var jag så snabb?  Varför skulle allt gå så fort? Visserligen tog jag en del medaljer i grenen 60 meter, på Skolmästerskapen i hemstaden. Nu vill jag ju inte tro att det var det enda positiva med snabbheten. Jag har alltid varit relativt snabbtänkt. Snabb att komma med idéer. Som helst skulle testas NU. Inte i morgon. Snabb/rapp i käften också. Det kan ju vara positivt i vissa sammanhang.
N brukade ofta säga att han inte hann med i mina tankar, det gick för fort. När han skulle replikera på nå´t jag sagt, framfört eller undrat - då var jag redan i nästa tankebana. Säger han så idag? Oj, det har jag inte tänkt på. Måste kollas upp.

Jag minns när jag började jobba i skolans värld. I skolans korridorer. Hårda golv var det på den skolan.  När jag kom i korridoren hördes mina steg. Det gjorde väl allas, men mina liksom kändes igen pga - just snabbheten. Småspringande, inte gående. Så ådrog jag mig förstås benhinneinflammation...
I dag är jag mer : "Fort men inte snabbt". Jag vill gärna tro att jag fortfarande är rätt kvicktänkt. Men jag vet ju att jag inte är så snabb i fötterna direkt. Alltså tänker jag fort, men rör mig inte så snabbt. Eller tvärtom.  Och så äter jag väldigt snabbt. För snabbt för mitt eget bästa. Undrar om det är en yrkesskada, efter alla år i skolmatsal?  Eller om det bara är så jag är?
När jag tänker efter så är jag snabb på fler saker. Jag läser väldigt snabbt. Jag ser t.o.m. på tv snabbt. På svtplay, där jag kan snabbspola. Hit hör väl också egenskapen att aldrig komma för sent. Inte ens till fester. Alltid först, lite före utsatt tid.
Det finns tillfällen då jag tänkt; kanske är det bra att jag har en kropp som är skruttig. Annars hade jag nog varit utbränd innan den termen ens fanns.
Håhåjaja. Det var nog tur att jag fick en dotter som K. Även om det varit en prövning för mitt tålamod många gånger, att inte kunna skynda. Det går inte att skynda med K. Hon är klar när hon är klar, liksom.

Var är twisten?

När jag startade bloggen hade jag en intention. Att skriva om mitt ibland ganska eländiga liv. Men - alltid med en twist, en knorr liksom. Inte en gnäll-blogg, inte bara i alla fall. Inte en smärt-blogg.
Men var är twisten? Har jag tappat den nå´nstans på vägen? Har detta blivit en dyster-blogg? Ja, kanske.
Skyller på omständigheterna. Livet är en berg-och-dalbana. Upp o ner. Rent krasst kan jag väl tycka att livet hittills bestått av väl många uppförs-backar. Och i en sådan är jag nu. NI som känner mig vet anledningen. Det behöver jag inte skriva här. Har ingen aning om hur lång den här backen är. Men jag anar att den kommer att bli ännu brantare.
Inget att göra åt det. Livets gång.
På tal om berg-och-dalbanor. Här är en favorit i repris. En av mina favoriter alltså. Jag ska försöka tänka på nerförsbackarna lite oftare. Let´s twist again!

En svår konst.

En ganska svår konst. I alla fall för somliga. Dit räknar jag mig själv. Konsten att säga NEJ. Vissa personer har mycket lättare för det. Verkar inte behöva träna alls. Är det medfött? Arvet eller miljön? Inte vet jag.
Det jag vet är att jag behöver träna och träna och träna. Och då har jag ändå varit på ett ganska långt och tufft träningsläger under ett antal år.
Lite bättre har jag faktiskt blivit. Dock långt ifrån godkänd.
Jag känner t.ex. personer som liksom jag, gått igenom diverse livskriser. Och när de kommer ut på andra sidan krisen har de lärt sig. Konsten att säga nej. Hur har de gjort? Nästan som en personlighets-förändring i miniatyr.
Självklart har jag ställt frågan. Hur gör du?  Det vanligaste svaret i min inte helt objektiva enkät, brukar vara: JAG sätter numera MIG själv i första rummet. JAG tänker att JAG ska må bra.
Jaha. Och? Vad menar människan? Det vill väl alla. Må bra. Jag har inte hittat nå´t facit till detta ännu. Tränar vidare.
Så om jag är lite svettig, är det inte givet att det bara beror på åldern...Och OM jag säger NEJ, så är det pga min friskvårds-satsning.  Att bara sitta där (eller ja, kanske inte sitta direkt) och lukta på blommorna...

Logistik.

Logistik. För tio år sedan tog jag nog aldrig det ordet i min mun. Numera använder jag det ofta. I alla fall inför varje helg. "Målet med logistik är att skapa tids-och platsnytta, att produkten befinner sig på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt":
Så står det om man googlar på ordet.
I mitt fall är det jag som är produkten.
Inför varje helg försöker jag göra ett logistik-schema för produkten. Dvs mig.
För att se till att jag hinner med att vara på olika ställen,  och med så många av mina nära och kära som möjligt. Nu när lilla mamma behöver mig extra mycket, blir det förstås ännu lite mer komplicerat, det där med logistiken. Men även tidigare var arbetet krävande, i alla fall i tanken. Det är ju barnen ( eller dottern i ärlighetens namn), särbon, hans släkt, barnens far. Och så mamma då. På ena sidan. På andra sidan - bara jag. Ibland känns det så. Jag hoppas ni förstår att jag är lite cynisk.
Det är illa nog en vanlig fre-sö. För att inte tala om dessa storhelger. Ujujuj! Då krävs det tankeverksamhet och framförhållning.
Jag borde vara van. Efter skilsmässan från barnens far för 20 år sedan, har egentligen logistiken legat mig "varmt om hjärtat". För att se till att det blir så bra som möjligt för alla. Varje helg.  Eller hur?
Varför är det mitt jobb? Kanske för att jag är bra på det. Eller har tvingats att bli bra på det. Kanske finns det nå´n del av mig som gillar att hålla på och hålla på. Vad är det för konstig del i så fall?
Jag vet inte. Men om det är så, ja då tar jag gärna ut tidig pension från logistik-tjänsten.
Helst NU.